KOLUMN

Dessa stora frågor var de första socialdemokraternas ordförande Antti Rinne lyfte upp då regeringsbasen presenterades på onsdagen. Han beskrev den som ”den mest stabila sammansättningen för att bygga en majoritetsregering”.

SDP, Centern, De gröna, Vänsterförbundet och Svenska Folkpartiet har tillsammans 117 riksdagsledamöter. Här finns alla tre valsegrare i  rödgröna blocket, men också valets stora förlorare. Centerns medverkan är ändå önskvärd då alternativen vore Samlingspartiet eller Sannfinländarna och ingetdera av de partierna går ihop med de röda vinnarpartiernas framtidslinjer.

Därtill har Centern redan i valkampanjen aviserat en ny riktning jämfört med den som Sipilä höll som statsminister. Riktningen kan ändras ytterligare då Centern byter ordförande senast i höst.

Om förhandlingarna lyckas finns alla förutsättningar för en politik som dels kan märkas konkret och positivt i människors vardag, dels en regeringspolitisk kultur som skiljer sig från senaste valperiod i bland annat retorik, moral, inställning till arbetsmarknadsparter och svenska språket.

Mycket arbete återstår förstås och förhandlingar av denna kaliber är alltid hårda och av nödvändighet kryddade med kompromisser. Likväl finns goda chanser för ett regeringsprogram som värdesätter bildning i bred mening mer och inte mindre, som kan åtgärda fattigdom, förbättra åldringsvården, skapa mer jämställdhet genom en familjeledighetsreform och trygga ett rättvist arbetsliv.

Det är förstås till Finlands fördel om tidtabellen håller och Finland har en etablerad regering då EU-ordförandeperioden inleds i juli.

Situationen ser ljus ut den soliga Europadag som detta skrivs. Det är anmärkningsvärt med tanke på att snarlika parlamentariska styrkeförhållanden i Sverige medförde oerhörda svårigheter i regeringsbildningen efter riksdagsvalet 2018. Blockpolitikens skuggsida blottades då ett parti i vågmästarroll (Sverigedemokraterna) kom att spela en oproportionellt stor roll och försvåra regeringsbildningen. Det positiva med blocken var tidigare att de politiska alternativen var tydliga och väljarna fick vad de röstade för. Så har inte alltid varit fallet i Finland, speciellt inte då vi haft blåröda regeringar.

Å ena sidan är det en styrka att vi haft en förmåga att smidigt bilda breda regeringar, å andra sidan är det med tanke på demokratin välkommet att blått och rött inte blandas. För visst är det förståeligt att väljare tröttnar på val om Samlingspartiet och SDP som de stora tydliga alternativen ändå regerar tillsammans.

Bland det mest anmärkningsvärda med valresultatet i vårens riksdagsval var att skillnaderna mellan partierna blev historiskt små. Inget parti klarade gränsen på 20 procent. Därtill blev skillnaden mellan största och sjätte största parti ungefär lika många procentenheter som skillnaden mellan största och näst största parti i Sverige.

Det är på många sätt en ny och unik situation i finländsk politik vi nu upplever. Startskottet har gått och gett skäl till både optimism och oro. Sannfinländarnas show om sittordningen i plenisalen omfattade sådana möteskulturella övertramp som inte kan beskrivas som annat än sorgliga med tanke på institutionens värdighet. Det hela ger en vink om vad som komma skall och ger oss alla i riksdagen skäl att fundera på hur skrik från högerflanken ska bemötas.

Den typen av populistisk politik kan vinna mer mark också i det stundande EU-valet. Det allvarliga i situationen kan inte understrykas nog.

Samtidigt har vi alltså förutsättningar att förverkliga den förändring som bygger bland annat på socialdemokraternas programarbete. Nyckelorden är hållbarhet och jämlikhet. Om vi får en ny rödmylleregering kan den förda politiken visa att det finns en stabil framtidslinje, att nuet kan vara ljusare än gårdagen, morgondagen finare än idag.

Vi har alla skäl att önska att en lösning nås i Ständerhuset. Samtidigt måste vi nu satsa allt vi kan på att mobilisera väljare i EU-valet. Valprogrammet är förtjänstfullt tydligt och angeläget och kampanjens slogan slagkraftig: We don´t brexit. We fixit.

Nu bygger vi upp – tillsammans!

Johan Kvarnström

Skribenten är ny riksdagsledamot för SDP och Arbetarbladets chefredaktör som jobbar deltid med tidningen fram till tjänstledigheten som inleds den första juli.