Inför riksmötets öppnande på Runebergsdagen samlades vi, regeringspartiernas riksdagsgrupper, på måndagen i Nordsjö i Helsingfors till klimatseminarium. Det kallades även klimatmöte, men de enda formella besluten fattades av statsrådet som sådant. Resultatet blev en färdplan mot ett kolneutralt Finland, beslut om en klimatfond och sänkt elskatt för industrin.

Det är ett steg på vägen. Kritiska röster säger förstås att det sker för lite och att de svåra besluten skjuts på framtiden. Men det är nödvändigt att regeringen, med ett regeringsprogram som är ungefär åtta månader ungt, bereder ärenden grundligt, följer sin tidsplan och sitt program trots rubrikrop efter att mer ska ske snabbare.

Givetvis finns det i en regering med fem partier olika viljor om vad som kan och ska göras när. Därför var seminariemötet i början av veckan viktigt. Det skapade laganda, det hade noga utvalda inbjudna experter. Frågor behandlades med god tid. Ett lösningsfokuserat stort gäng svetsades samman. Och det behövs, för tro mig, ingen annan regeringskonstellation skulle driva en lika ambitiös klimatpolitik som denna. Då de stora ramarna och skattepaketen ska konkretiseras behövs det en stadig grund för samarbetet.

Jag satt själv med i en arbetsgrupp för landsbygdens roll i klimatarbetet och vi var rörande ense om att vi måste komma bort från tankar om en motsättning mellan stad och landsbygd, inse att landsbygden består av en heterogen grupp områden med olika behov och lösningsmöjligheter, att utbyggnaden av optisk fiber behöver gynnas och att det nationella biogasprogrammet kan ge möjligheter, EU:s Green deal likaså, till exempel då torven väl fasas ut.

Budskapet från statsrådet kretsar nu mycket kring möjligheter för den inhemska industrin och arbetstagarna. Det stämmer förstås att den som går i bräschen med en hållbar och rättvis omställning förr eller senare kommer gynnas. Därtill kunde tilläggas att Finland dels har ett moraliskt ansvar att göra sin del även om den är obetydlig som sådan sett till kvantitativa mängder utsläpp. Tidigare miljöministern Kaj Bärlunds bok har ett belysande kapitel om hur Finland tidigare kunnat visa vägen för hela världen i en global miljöfråga, nämligen problemet med ozonlagrets uttunning. Finland gick i bräschen och föregick med gott exempel och lyckades få resten av världen med sig. Även om klimatförändringen är mer komplicerad kan vi lära någonting av detta historiska exempel som fått oförtjänt lite uppmärksamhet efter att det begav sig.

Så visst, allting löstes inte på måndagen, vilket en del verkar ha förväntat sig. Men klimatfrågan prioriterades som regeringen Marins huvudfråga, starkt bunden till arbetet för att höja sysselsättningen och skapa ett ännu jämlikare samhälle, och några principiellt viktiga steg togs.

På Runebergsdagen öppnas riksmötet. Då kunde vi alla komma in i plenisalen från våra olika hörn i landet. Istället kommer vi ledamöter från regeringspartierna in laddade med klimatfokus och god sammanhållning. Det är viktigt, för den kommer prövas. Det kommer blåsa snålt och hårt i vår. Det finns flera olika skäl till detta. SDP står i sammanhanget för stabilitet, målmedvetenhet och tydlighet under Sanna Marins ledning.

Hon ledde för övrigt klimatbordet i Ständerhuset under regeringsförhandlingarna och är således från början förtrogen med de olika viljorna bland regeringspartierna och möjligheten att ena dem i lösningar som alla kan omfatta. Den erfarenheten kommer nu väl till pass.

Kampen fortsätter!