MENY

Ledare: All heder åt Haatainen

”Vad kommer man minnas av SDP i presidentvalet 2018? Jo, en stark kvinna och begreppet feministisk utrikespolitik.”

 

LEDARE

 

Presidentvalet 2018 i Finland blev ett exceptionellt val. Sittande presidenten Sauli Niinistö ställde upp genom en valmansförening och hade direkt från nomineringen ett enormt försprång. Det krympte, men inte tillräckligt för att hindra omval redan i första omgången.

 

Att ställa upp bortom partigränserna var ett slugt drag för en sittande president som också passade på att profilera sig bredare än tidigare. Ur ett socialdemokratiskt perspektiv är det anmärkningsvärt att tongivande röster redan innan valet lekte med tanken att ställa sig bakom Niinistö; tankelekar som gjorde uppförsbacken desto brantare då vandringsförsöket mot presidentposten med en egen kandidat väl inleddes. Detta drog som bekant ut på tiden, men primärvalet som utmynnade i en jämn kamp mellan Maarit Feldt-Ranta och Tuula Haatainen gav god synlighet, politiskt aktivitet och en mobilisering som för ett år sedan framstod som osannolik. Primärvalet gav också en god grund för Haatainens kampanj snarare än det delade partiet. Man kan gott säga att den sunda tävlingen visade sig från sin bästa sida då SDP utsåg sin presidentkandidat.

 

Tuula Haatainens kampanj har sedan varit rik på sakinnehåll, satt agenda och bidragit konstruktivt till hela debatten. Hon har också varit oense med Sauli Niinistö på så många punkter att det i efterhand – trots det blygsamma resultatet – är pinsamt att det överhuvudtaget fanns en viss debatt om huruvida det var lönt att ställa upp en egen kandidat. Inställningen till aktiveringsmodellen är det senaste exemplet på att president Niinistö trots sin valmansförening är en illa kamouflerad samlingspartist. Frågan hör inte till presidentens bord kan tyckas. Men jo, presidentvalet är också ett val av i vilken utsträckning vi vill ha en president som också är en slags ledare i värderingar (finskan har ett utmärkt ord för detta i “arvojohtaja”).

 

Haatainen betonade starkast av samtliga kandidater att ojämlikhet är den största säkerhetsrisken. Därtill lyfte hon fram globalt ansvar och klimatfrågan. Helt konkret tog hon också ställning för att Finland bör underteckna FN-avtalet om ett kärnvapenförbud och stoppa vapenhandeln till krigförande länder. Hon var också noga med att betona att det i hennes Finland inte finns något rum för hat och rasism. Hon talade om att isolation och stängda gränser inte är ett alternativ. Hon talade om jämlikhet, jämställdhet och solidaritet. De socialdemokratiska värderingarna fick alltså plats i debatten tack vare Tuula.

Likväl visade gallup efter gallup sorgligt låga siffror, som bestod till valets slut. En del kommentarer ifrågasatte hennes starka fokus på en feministisk utrikespolitik i Margot Wallström-stil. Om den feministiska framtoningen var ett hinder så kan Haatainen inte klandras. Jämställdhetens väg kan SDP aldrig avvika från, oberoende om den genererar valsegrar eller inte.

Eventuellt var Haatainen helt enkelt före sin tid på denna punkt i Finland. Vi brukar i mångt och mycket haka på Sverige, men denna gång var tiden kanske ännu inte mogen hos hundraåringen Finland. Därmed inte sagt att det var fel av Haatainens kampanj att satsa på feministisk utrikespolitik. Sådan finns det ett stort behov av på den globala arenan där herrar dominerar och jämställdhet står lågt i kurs.

 

Tuula Haatainen ska dessutom ha en stor eloge för sitt arbete mot sexuella trakasserier. Hon har lyft fram det utbredda problemet och tog initiativ till en debatt om saken i riksdagen. Hon sade överlag ifrån mot det som är fel och orättvist, från sexuella trakasserier till aktiveringsmodellen. Men stödet växte inte utan förblev in i det sista pinsamt lågt. En del vädjade på målrakan till partilojaliteten i hopp om att få så många socialdemokrater som möjligt att stödja den egna kandidaten och inte lämna henne i kylan. En sådan vädjan borde aldrig behöva göras. Och Haatainens kampanj gav gott om andra skäl att skriva nummer 6 på valsedeln.

 

Sauli Niinistös framgång bygger däremot inte på andra tydliga ställningstaganden. Tvärtom. Hans förmåga att cirkla runt frågor och ge vaga svar, eller hoppa över till exempel Nato-frågan i en valkompass, verkade falla folket i smaken. Han kunde säga någonting i stil med att vapenexport till de och de länderna i Mellanöstern kanske eventuellt borde ses över, eller inte förnyas, men detta endast då journalister pressade honom på frågan. Han förde sällan, om någonsin, självmant fram budskap om att orättvisor ska korrigeras. Han verkade under valtenterna vara den typen som endast anpassar sig en aning då de kritiska rösterna blir alltför höga. Han ligger gärna lågt, avvaktar och vill – till skillnad från en nämnd Wallström som vågar säga ifrån mot till exempel Erdoğaan på den internationella scenen – undvika bråk till varje pris. Niinistös sätt är kanske typiskt finländskt och valresultatet visar att folk är nöjda med nuvarande linje och person på presidentposten.

 

Vidare drog Niinistö fördel av att vara president under Finlands 100-årsjubileum. Landsfaderpoängen rasslade in i jämn takt under året som gick. Han vann också sympatier på vänsterkanten då han skötte talet på president Koivistos begravning med fulla stilpoäng och renodlad värdighet.

Att presidentparet väntar barn gjorde inte den snudd på monarkiska bilden mindre glansig. Som om det i sig inte räckte fick frun vara med på ett hörn på en del av valaffischerna.

Det finns en enormt utbredd uppfattning om att Niinistö har varit helt okej och att det räcker. Haatainen visade ändå att det finns ett tydligt rött alternativ. Det bådar gott för riksdagsvalet 2019 trots att resultatet som sådant denna gång blev en katastrof (och vi får trösta oss med att vi i varje fall fick en mycket mer saklig och empatisk omvald president än Tjeckien tidigare i veckan).

 

Vad kommer man minnas av SDP i presidentvalet 2018? Jo, en stark kvinna och begreppet feministisk utrikespolitik. Det är förhoppningsvis framtiden och en image-seger för SDP på sikt. Det är ingen slump att speciellt unga socialdemokrater varit aktiva i Haatainens kampanj. Och nu kan alla äntligen börja fokusera på det viktigaste: riksdagsvalet 2019. Eller blir det faktiskt landskapsval i höst?

 

I vilket fall som helst är det nu läge att säga grattis president Sauli Niinistö och tack Tuula Haatainen!

 

Kampen fortsätter.

 

Diskussion

För att kunna leva

Kuva: Foto: Johan Kvarnström

Medan jag tittar på strösändningar från olympiska spelen i Sydkorea, i PyeongChang undrar jag… Vadå? Jo, jag undrar hur grannlandet Nordkorea uppfattar det hela?

Enligt nordkoreanska resonemang är Sydkorea en kloak, en utfattig koloni till de amerikanska svinen. Amerikaner omtalas aldrig bara som amerikaner, det är för respektfullt. Amerikanska svin är den korrekta benämningen.

Jag läser detta i en bok av Yeonmi Park, In Order to Live, från 2015. Den svenska utgåvan är från 2016 och heter För att kunna leva – en nordkoreansk flickas resa till frihet. Boken är en grym vittnesbörd, en brutal historia om svält, sjukdom, okunskap, avgudadyrkan av ledarna och grova förvrängningar av hur världen utanför landet ser ut och fungerar.

Ett ord som KÄRLEK existerar inte, om du undantar den dyrkan som ägnas tre generationer av diktatorer, Kim Il Sung, Kim Jong Il och Kim Jong Un.

År 2007 lyckas Yeonmi fly över Yalufloden tillsamman med sin mamma. Hon är då 13 år gammal. Hennes två år äldre syster Eunmi har försvunnit tidigare under flykt till Kina. Flickornas pappa har dött i cancer, kremerats och samlats ihop medan askan ännu var varm och begravts på en bergssluttning. Ingen urna används, ben och aska samlas i en papplåda med faderns fotografi.

 

Flickorna drömde om att få äta sig mätta. En hink med bröd, tyckte Yeonmi. Tio hinkar med bröd, tyckte Eunmi. Nej, hundra hinkar med bröd, tyckte Yeonmi. Deras barndom var en ständig kamp mot svält, kyla, brist på elektricitet och rent vatten. De kunde stå i timmar i kö med ett ämbar för att få det fyllt.

De lärde sig leva med ett dubbelseende, på morgonen kritik av kapitalismen, på eftermiddagen köande för att kanske skaffa illegalt insmugglad sydkoreansk kosmetik.

När deras pappa fängslas och torteras för smuggling reser deras mamma för att hjälpa honom. Hon lämnar flickorna en månad ensamma, 8 och 10 år gamla med en säck ris och lite matolja. Och hoppas att de skall klara sig. Riset tog förstås slut. Och utan hjälp av grannar som delade med sig av det lilla de hade så hade flickorna svultit ihjäl. På den här tiden låg döda spädbarn i gränderna. Och bakom sjukhusen staplades liken upp som en vedtrave medan råttorna tuggade på dem. De började med ögonen, för de var mjuka.

 

Yeonmis resa mot friheten innebär så många fasor att det är ofattbart att flickan, senare kvinnan, klarat sig med förståndet i behåll. Hon såldes som slav, utsattes för våldtäkter av människosmugglare, arbetade med trafficking (hennes egen mamma såldes), var själv offer för trafficking, arbetade med en sexchat på nätet. Och tar sig slutligen genom Gobiöknen i 40 minusgrader vidare.

 

Fem år senare är hon toppstuderande vid ett universitet i Seoul med polisadministration som huvudämne. Och har förenats med både sin mamma och sina storasyster.

Hon behövde inte mera drömma om en hink med bröd.

Vid 21 års ålder är hon en kämpande människorättsaktivist. Men Nordkoreas propaganda har stämplat henne som “En giftig svamp som växte ur en sophög”!

Bokens titel För att kunna leva är ett citat av författaren Joan Didion: För att kunna leva berättar vi historier för oss själva.

Yeonmis bok tillägnas henne familj och alla i världen som kämpar för frihet.

 

Diskussion

Den andra verkligheten hos de äldre människorna

Kuva: Jari Soini

Var och en är värd en god äldreomsorg och anständig försörjning, skriver riksdagsledamot Eeva-Johanna Eloranta (SDP).

 

Förra veckan bekantade jag mig med Operaatio Ruokakassi-verksamheten. Föreningen delar ut cirka 135 000 matkassar till de fattiga varje år. Hjälpen är ett viktigt stöd för tusentals låginkomsttagare. Enligt frivilligarbetare har de allra äldsta på sistone varit en speciellt stor grupp bland de nya som hämtar ut matkassar. Många av dem har berättat att efter att ha fått matkassar har de råd att köpa sina receptbelagda läkemedel. Situationen är särskilt besvärlig i början av året då man inte har nått årstaket och läkemedelskostnader tar en stor del av inkomsten.

Allt fler äldre säger detsamma; priserna stiger och eftersom initialsjälvriskerna för medicin och serviceavgifterna har höjts, räcker en låg pension inte längre till ett skäligt liv. Detta drabbar särskilt åldringar som bor ensamma. Man blir bitter när man måste pruta på allt. Många av dem som hela sitt liv varit låginkomsttagare får lika mycket pension som garantipensionen och bostadsbidraget gör totalt. Det finns flest pensionärer med låga inkomster bland de 75-åringar som bor ensamma, varav var fjärde, det vill säga 25 procent har låga inkomster. Även 27 procent av ensamboende kvinnor lever på begränsade medel.

Det bästa sättet att förbättra ställningen för pensionstagarna med de allra lägsta inkomsterna är att höja garantipensionen och folkpensionens nivå. Att minska beskattningen är också ett effektivt sätt att förbättra pensionärernas uppehälle. Sänkningen av serviceavgifterna och betalningstaket, samt förbättringen av ersättningsnivån för läkemedel, förhöjningen av bostadsbidrag och vårdförmåner för pensionärer skulle hjälpa till. Alltså på många sätt i motsats till vad regeringen har gjort.

Förra våren behandlade riksdagen ett medborgarinitiativ för att ändra arbetspensionsindex. Vi socialdemokrater föreslog då att en snabb behandlingsplan skulle upprättas för att lösa pensionärernas inkomstproblem och pensionärsfattigdomen. I den skulle man ha ägnat uppmärksamhet främst åt äldre kvinnors och låginkomsttagares roll. Som en del av det hela borde man ha undersökt bland annat alternativ för att höja folkpensions nivå och göra skatteförändringar samt effekten av pensionstagarnas bostadsbidrag, tjänster och serviceavgifter. Tyvärr förlorade vi vid omröstningen 63-99.

Pensionärsfattigdom och låga inkomster är verkliga problem som man måste hitta lösningar åt. Därför borde regeringen enligt vårt förslag omedelbart börja upprätta ett program för att minska pensionärsfattigdom och trygga pensionärernas uppehälle samt dra tillbaka de beslut som undergräver levnadsvillkoren hos äldre personer. Var och en är värd en god äldreomsorg och anständig försörjning.

 

 

Diskussion

Jag borde ha ringt en gång till – Nu är han mördad och Finlands händer allt blodigare

ABL:s chefredaktör

Dagen började med tårar i och med att jag läste Yle:s artikel Farhågorna besannades: Ali nekades asyl i Finland, blev ihjälskjuten tre veckor efter att han återvände till Irak. Varför fortsatte jag inte att ringa honom aktivt? Jag vet inte om jag hade kunnat hjälpa, men nu är det för sent.

 

Det är nästan exakt ett år sedan satt jag på Hufvudstadsbladets redaktion och gick igenom Migrationsverkets asylbeslut, de mest häpnadsväckande fall av nekande beslut som en grupp frivilliga som arbetar för flyktingar sållat ut. Det ena värre än det andra. Men ett fall var ändå iögonfallande i sin omänsklighet.

 

Det var “Nooras”, och därmed hennes lilla dotters och indirekt även den dotter hon väntade. Hon hade utsatts för kidnappningsförsök och familjens hus hade blivit beskjutet i Irak. Hon sade att det berodde på hennes pappas arbete mot korruption i landet. Pappan, som kommit med henne till Finland, nekades också asyl mot all rim och reson. Det sjukaste var ändå att Nooras barn, under 1 år, inte ansågs ha något särskilt skäl att få stanna Finland. Men det hade hon, vilket också framkom på andra ställen i Migrationsverkets beslut, nämligen sin pappa som beviljats uppehållstillstånd. Jag läste med stigande förvåning att äktenskap och gemensamt barn med en i Finland bosatt person inte är tillräckliga skäl för uppehållstillstånd. Inte ens om den personen bevisligen inte kan återvända till landet i fråga.

 

Mest ledsen och arg var jag över faktumet att Migrationsverket tyckte det var i sin ordning att skicka tillbaka en ung gravid kvinna med ett litet barn till Irak utan barnets far. Enligt finska myndigheterna skulle hon dock ha det bra i Irak i och med att hennes pappa också skulle skickas tillbaka. Och han kom alltså att skickas tillbaka och det kom att gå som han befarade. Han kom att dödas inom några veckor efter sin ankomst. Jag undrar om Finlands blodiga händer kan bli tydligare än så här?

 

Jag skrev en artikel som väckte starka reaktioner (och som jag av olika anledningar inte vill länka till). Folk tog kontakt och ville hjälpa. Det ville jag också, men hur?

 

Jag fick nytt jobb, kom till Arbetarbladet och fortsatte ringa Ali då och då för att följa upp överklagan. Det var alltid samma svar: han var tacksam att jag ringde, sade att barnbarnet, senare barnbarnen, mådde bra och att de alla fortfarande väntade och att väntan var en utdragen pina. Kanske var det därför han aldrig ringde då han väl fick det avgörande beskedet att han ska skickas tillbaka?

 

Jag minns honom som en varm, hederlig, väldigt artig och hövlig man som gjorde allt för sin familj och var djupt sårad av världens orättvisor. Då jag tänker efter var han gissningsvis nog inte den människotypen som ens skulle tänka på att gömma sig. Han förtjänade bättre än denna förnedring. De hedervärda insatserna mot korruption och våld i Irak satte hela hans familj i fara. Men i Migrationsverket beslut står att läsa: ”Er rädsla är inte objektivt befogad.” Hans död bevisar motsatsen. Förhoppningsvis inte helt förgäves. Förhoppningsvis kan bevisen och dödsattesten ge hans barn och barnbarn rätt att stanna i Finland. Förhoppningsvis kan hans öde bli väckarklockan som behövs då den solidariska asyldebatten håller på att ebba ut trots att familjer fortsättningsvis splittras och Finlands linje sänder människor till döden.

 

Nyligen kunde vi läsa notiser om att Frankrike inte skickar en asylsökande från Irak till Finland enligt Dublinförordningen i och med att Finland för lättvindigt ger nekande beslut. Det var pinsamt, men sant. Sorgligt sant. Kampen mot Finlands blodiga linje måste fortsätta. Det är bara att skänka en stor eloge till de som uthärdligt orkar arbeta för förändring. Kampanjen We see you ordnar till exempel en kväll med tal om aktuella frågor i asylpolitiken i Åbo på söndag, den 18 februari klockan 17.30 (Auragatan 18).

På Facebook kan man under evenemanget läsa att det “är dags att visa Migri, beslutsfattarna och människor som söker asyl att vi fortfarande ser.“ För det gör vi väl? Det måste vi. För så här kan det inte fortsätta. Det slog mig med tragisk tydlighet då jag fick bekräftat att Yles artikel handlar om mannen jag lärde känna en aning under fjolåret. På något sätt är det alltid lättare att förstå saker då de handlar om någon man träffat, någon vars berättelse man känner.

 

Så… Vad kan man säga…

 

Ali, vila i frid. Förlåt att jag inte ringde en gång till.

 

 

Diskussion

Återupprätta den rättvisa fördelningspolitiken i Sverige

”Sedan Statistiska Centralbyrån började mäta har skillnaden i inkomst och förmögenhet i Sverige mellan rika och fattiga aldrig varit så stor som nu.”

 

Det öppna och jämlika svenska samhälle som präglades av social trygghet, rättvisa och krympande inkomstklyftor och som beundrades av omvärlden eroderar. Det orättfärdiga klassamhälle som det tog arbetarrörelsen ett halvt århundrade att jämna ut och förvandla till en modern välfärdsstat har steg för steg plockats ner. Klyftorna har återkommit och rent av vidgats. Sedan Statistiska Centralbyrån började mäta har skillnaden i inkomst och förmögenhet i Sverige mellan rika och fattiga aldrig varit så stor som nu.

 

Med den ekonomiska krisen på 1990-talet tog Sverige klara steg bort från strävan att med en stark gemensam sektor som medel forma ett samhälle med välfärden jämt fördelad bland medborgarna. I stället har gapet mellan rika och fattiga vidgats. Samtidigt som skillnaden i inkomster ökat har välfärdsstatens sociala skyddsnät fått större revor. Pensioner och försäkringar vid arbetslöshet och sjukdom har stegvis fått större mål och villkoren för att få stöden har skärpts. Parallellt har de med kapital och höga inkomster i allt högre grad gynnats av den förda politiken. Flera jobbskatteavdrag (totalt cirka 140 miljarder kronor), generösa ränteavdrag, slopad arvs- och förmögenhetsskatt och borttagen fastighetsskatt på även stora tomter med rena lyxvillor har snabbt gett de mest välbärgade god utdelning. Statistiken från OECD är entydig. Sverige är i dag det land i världen där klyftorna mellan rika och fattiga vuxit snabbast och fortsätter att växa. Tanken med solidarisk lönepolitik och skatt efter bärkraft har fått ge vika.

Fram till 1980-talet ökade lönerna i Sverige så att en växande andel av de vinster företagen gjorde gick till lön åt anställda. Löneökningarna balanserades så att företagen kunde bära dem samtidigt som kapitalägarna fick ut en rimlig vinst. Sedan dess har löneandelen sjunkit medan den andel som delas ut till kapitalägarna ökat. Till det kommer att samma grupp som har de högsta lönerna också har de största kapitalinkomsterna. Nästan 90 procent av de samlade svenska kapitalinkomsterna hamnar hos den högst avlönade tiondelen av befolkningen. En färsk rapport från LO visar att 50 av landets bäst betalda verkställande direktörer lyfter en inkomst motsvarande 54 industriarbetarlöner. Skillnaden i genomsnittslön mellan de högst och lägst betalda yrkena är idag över 100 000 kronor i månaden. Det delade Sverige syns också i att de med löner i det som kallas mellanskiktet blir allt färre. Professorn i nationalekonomi Charlotta Mellander har visat att i en kommun som Danderyd är inkomstskillnaden jämförbar med det man kan hitta i länder som Rwanda och Guatemala. Att det sociala skyddsnät som på 1960-70-talen byggdes upp i Sverige monterats ner av såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar.

Trots att staten i snart 20 år visat överskott i finanserna och trots det senaste överskottet på 61 miljarder har till exempel Försäkringskassan nu fått kravet att skära ner kostnaden för sjukförsäkringarna med ytterligare tre miljarder. Allt fler anses kunna arbeta och nekas sjukpenning och allt fler ser sig tvingade att gå till domstol för att få sin rätt prövad. Reglerna har också ändrats så att allt färre kan får sina 80 procent av lönen. Uppdraget till Försäkringskassan är att pressa ner tiderna för sjukskrivning och att öka kontrollerna. Det är långt från den sjukförsäkring som fanns på 1970-talet och som gav 90 procent av lönen vid sjukdom. Svenska LO-facket:s välfärdsutredare Kjell Rautio har kritiserat nerdragningarna i sjukförsäkringen med orden: Vad vi behöver istället för att fattiggöra människor är rejäla satsningar på förebyggande arbete och rehabilitering.

För svensk socialdemokrati borde det vara en självklar strävan att återupprätta den starka staten, stoppa privatiseringen av välfärden och sluta de vidgande inkomst- och förmögenhetsklyftorna.  

 

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare med erfarenhet från riksdag och regeringskansli

Jaan Ungerson, omvärldsanalytiker

 

Diskussion

Sjukskötarna håller landet på fötter – inte regeringen

Kuva: Foto: Johan Kvarnström

Den gångna veckans stora samtalsämne har varit förhandlingarna kring ett nytt avtal för de kommunalt anställda, som efter vissa konflikter avslutades igår kväll då parterna nått en överenskommelse. Resultatet blev en löneökning på cirka tre procent över två års tid, en kompensation som på många håll anses vara alltför liten i proportion till det tunga strå de kommunalt anställda fick dra till stacken i samband med konkurrenskraftsavtalet.

 

Framförallt inom social- och hälsovårdsfacket Tehy har motståndet och missnöjet varit stort. På tisdagsmorgonen gick man tillsammans med närvårdar- och primärskötarförbundet SuPer in för ett övertidsförbud samt förbud att byta arbetsskift, i ett försök att föra förhandlingarna i rätt riktning. Trots synliga effekter som både lyfte fram stora brister i den offentliga sektorns arbetsfördelning och än en gång visade på den enorma plats sjukskötarna fyller i vårt samhälle, tycks det alltså ha varit förgäves.  

 

För att citera Eva-Maria Sundström, huvudförtroendeman för Västra Nylands sjukvårdsområde:

 

– Om arbetsgivarna har en sådan bemanning att hela korthuset faller så fort människor inte jobbar mer än vad de enligt avtalet ska göra, så är det nog något som är fel.

 

Trots det har bristen på förståelse för sjukskötarna varit påtaglig. Som såväl Sundström som många andra lyft fram verkar inte den branschöverskridande solidariteten sträcka sig till de samhällsfarliga sjukskötarna, som därför utelämnas åt vargarna.  

 

Och då handlar det ändå inte om några oerhörda krav. Tehys ordförande Millariikka Rytkönen sade i förra veckan till Yle att fackets huvudsakliga mål är en delkompensation för nedskärningarna i semesterpenningen, som regeringens osthyvel orsakade i samband med konkurrenskraftsavtalet.

 

– 600 miljoner togs bort, vi ber om att få 300 miljoner tillbaka, sade Rytkönen.

 

– Det finns inga cash, svarade finansminister Petteri Orpo med hundögon och skrattade efter det hela vägen till banken.

 

Om det fortfarande finns någon där ute som inte förstår varför inkomstklyftorna ökar och kvinnor statistiskt sett inte tjänar lika mycket som män, så finns en del av svaret här: överbetalda ministrar och tjänstemän, merparten män, som har mage att kräva de största uppoffringarna av arbetare i lågavlönade och kvinnodominerade branscher och då de kräver dräglig ersättning mumla något skenheligt om solidaritet och att alla ska dra sitt strå till stacken.

 

Övertidsförbudet visade än en gång att det är dessa människor, inte regeringen Sipilä, som håller det här landet på fötter. Jag hoppas att sjukvårdarna står på sig och om det är värt någonting har de mitt fulla stöd.

 

 

Diskussion