Opinion

Ledare: All heder åt Haatainen

”Vad kommer man minnas av SDP i presidentvalet 2018? Jo, en stark kvinna och begreppet feministisk utrikespolitik.”

 

LEDARE

 

Presidentvalet 2018 i Finland blev ett exceptionellt val. Sittande presidenten Sauli Niinistö ställde upp genom en valmansförening och hade direkt från nomineringen ett enormt försprång. Det krympte, men inte tillräckligt för att hindra omval redan i första omgången.

 

Att ställa upp bortom partigränserna var ett slugt drag för en sittande president som också passade på att profilera sig bredare än tidigare. Ur ett socialdemokratiskt perspektiv är det anmärkningsvärt att tongivande röster redan innan valet lekte med tanken att ställa sig bakom Niinistö; tankelekar som gjorde uppförsbacken desto brantare då vandringsförsöket mot presidentposten med en egen kandidat väl inleddes. Detta drog som bekant ut på tiden, men primärvalet som utmynnade i en jämn kamp mellan Maarit Feldt-Ranta och Tuula Haatainen gav god synlighet, politiskt aktivitet och en mobilisering som för ett år sedan framstod som osannolik. Primärvalet gav också en god grund för Haatainens kampanj snarare än det delade partiet. Man kan gott säga att den sunda tävlingen visade sig från sin bästa sida då SDP utsåg sin presidentkandidat.

 

Tuula Haatainens kampanj har sedan varit rik på sakinnehåll, satt agenda och bidragit konstruktivt till hela debatten. Hon har också varit oense med Sauli Niinistö på så många punkter att det i efterhand – trots det blygsamma resultatet – är pinsamt att det överhuvudtaget fanns en viss debatt om huruvida det var lönt att ställa upp en egen kandidat. Inställningen till aktiveringsmodellen är det senaste exemplet på att president Niinistö trots sin valmansförening är en illa kamouflerad samlingspartist. Frågan hör inte till presidentens bord kan tyckas. Men jo, presidentvalet är också ett val av i vilken utsträckning vi vill ha en president som också är en slags ledare i värderingar (finskan har ett utmärkt ord för detta i “arvojohtaja”).

 

Haatainen betonade starkast av samtliga kandidater att ojämlikhet är den största säkerhetsrisken. Därtill lyfte hon fram globalt ansvar och klimatfrågan. Helt konkret tog hon också ställning för att Finland bör underteckna FN-avtalet om ett kärnvapenförbud och stoppa vapenhandeln till krigförande länder. Hon var också noga med att betona att det i hennes Finland inte finns något rum för hat och rasism. Hon talade om att isolation och stängda gränser inte är ett alternativ. Hon talade om jämlikhet, jämställdhet och solidaritet. De socialdemokratiska värderingarna fick alltså plats i debatten tack vare Tuula.

Likväl visade gallup efter gallup sorgligt låga siffror, som bestod till valets slut. En del kommentarer ifrågasatte hennes starka fokus på en feministisk utrikespolitik i Margot Wallström-stil. Om den feministiska framtoningen var ett hinder så kan Haatainen inte klandras. Jämställdhetens väg kan SDP aldrig avvika från, oberoende om den genererar valsegrar eller inte.

Eventuellt var Haatainen helt enkelt före sin tid på denna punkt i Finland. Vi brukar i mångt och mycket haka på Sverige, men denna gång var tiden kanske ännu inte mogen hos hundraåringen Finland. Därmed inte sagt att det var fel av Haatainens kampanj att satsa på feministisk utrikespolitik. Sådan finns det ett stort behov av på den globala arenan där herrar dominerar och jämställdhet står lågt i kurs.

 

Tuula Haatainen ska dessutom ha en stor eloge för sitt arbete mot sexuella trakasserier. Hon har lyft fram det utbredda problemet och tog initiativ till en debatt om saken i riksdagen. Hon sade överlag ifrån mot det som är fel och orättvist, från sexuella trakasserier till aktiveringsmodellen. Men stödet växte inte utan förblev in i det sista pinsamt lågt. En del vädjade på målrakan till partilojaliteten i hopp om att få så många socialdemokrater som möjligt att stödja den egna kandidaten och inte lämna henne i kylan. En sådan vädjan borde aldrig behöva göras. Och Haatainens kampanj gav gott om andra skäl att skriva nummer 6 på valsedeln.

 

Sauli Niinistös framgång bygger däremot inte på andra tydliga ställningstaganden. Tvärtom. Hans förmåga att cirkla runt frågor och ge vaga svar, eller hoppa över till exempel Nato-frågan i en valkompass, verkade falla folket i smaken. Han kunde säga någonting i stil med att vapenexport till de och de länderna i Mellanöstern kanske eventuellt borde ses över, eller inte förnyas, men detta endast då journalister pressade honom på frågan. Han förde sällan, om någonsin, självmant fram budskap om att orättvisor ska korrigeras. Han verkade under valtenterna vara den typen som endast anpassar sig en aning då de kritiska rösterna blir alltför höga. Han ligger gärna lågt, avvaktar och vill – till skillnad från en nämnd Wallström som vågar säga ifrån mot till exempel Erdoğaan på den internationella scenen – undvika bråk till varje pris. Niinistös sätt är kanske typiskt finländskt och valresultatet visar att folk är nöjda med nuvarande linje och person på presidentposten.

 

Vidare drog Niinistö fördel av att vara president under Finlands 100-årsjubileum. Landsfaderpoängen rasslade in i jämn takt under året som gick. Han vann också sympatier på vänsterkanten då han skötte talet på president Koivistos begravning med fulla stilpoäng och renodlad värdighet.

Att presidentparet väntar barn gjorde inte den snudd på monarkiska bilden mindre glansig. Som om det i sig inte räckte fick frun vara med på ett hörn på en del av valaffischerna.

Det finns en enormt utbredd uppfattning om att Niinistö har varit helt okej och att det räcker. Haatainen visade ändå att det finns ett tydligt rött alternativ. Det bådar gott för riksdagsvalet 2019 trots att resultatet som sådant denna gång blev en katastrof (och vi får trösta oss med att vi i varje fall fick en mycket mer saklig och empatisk omvald president än Tjeckien tidigare i veckan).

 

Vad kommer man minnas av SDP i presidentvalet 2018? Jo, en stark kvinna och begreppet feministisk utrikespolitik. Det är förhoppningsvis framtiden och en image-seger för SDP på sikt. Det är ingen slump att speciellt unga socialdemokrater varit aktiva i Haatainens kampanj. Och nu kan alla äntligen börja fokusera på det viktigaste: riksdagsvalet 2019. Eller blir det faktiskt landskapsval i höst?

 

I vilket fall som helst är det nu läge att säga grattis president Sauli Niinistö och tack Tuula Haatainen!

 

Kampen fortsätter.

 

Följ oss:
Mer om ämnet:

Kommentarer

Mest lästa