Varken vänster- eller högerextremister har rätt att ensidigt namnge platser i våra städer och kommuner. Beslutandeprocessen över namnskicket ska vara långsam och ändringar ska vara noggrant övervägda. Framför allt ska beslutandeprocessen vara demokratisk. Det är alldeles uppenbart att anarkisterna saknar respekt för vår kommunala demokrati. Deras aktion må vara riktad mot Vladimir Lenin och hans diktatur men man ska inte tro att det är ett demokratiskt beslut som eftersträvas.

Leninparken invid Borgbacken är en relativt centralt belägen pärla i Helsingfors, ett grönt rum som är avsett för alla, inte som ett skyltfönster för en extremistisk agenda. Det är sant att Lenin själv var extremist och hade noll respekt för det historiska namnskicket och därför finns det en ordentlig dos av ödets ironi i aktionen mot parken som bär hans namn. Men parken är så mycket annat än dess namn, den är ett riktigt mästerstycke skapat av trädgårdsarkitekten Maj-Lis Rosenbröijer. Infotavlan som anarkisterna täckte med sin enspråkigt finska politiska text är avsedd att förmedla grundlig information om Rosenbröijers gärning som arkitekt, på båda inhemska. Information om parkens botaniska mångfald hör till det som anarkisterna inte respekterar.

Många parker och platser i Helsingfors saknar skyltning. Matti Helenius park ligger några kvarter från Leninparken men få besökare i parken vet någonting om Matti Helenius-Seppälä och hans insatser för nykterhetsrörelse och kristen socialism. Den som besöker K.A. Fagerholms plats i Gräsviken får ingen information om Karl-August Fagerholm eller ens om vad platsen heter. Leninparken däremot har stoltserat med en fin infotavla och just det bisarra namnet är en tänkbar orsak för besökare att fundera noga över vad det är för ett ställe.

Lenin var en grym diktator och att bolsjevikerna kväste matrosupproret tjänade inga stilpoäng då och är säkert inte något att hedra nu hundra år senare. Men han var också en historisk gestalt som hade en relation till Finland och dessutom erkände han självständigheten, oavsett vilka motiv han hade just då. Parken må vara ett monument över 1970-talets finlandisering men också det är en del av Finlands och Helsingfors historia. Beslutet att ge parken dess nuvarande namn var demokratiskt och kan endast upphävas med ett nytt demokratiskt beslut. Blå framtid handlade korrekt när de försökte ändra namnet med demokratiska medel. Att det inte gick igenom beror på att förslaget inte var det perfekta för just den platsen.

Det är problematiskt att parken bär en diktators namn men det har sina historiska orsaker att så är fallet. Ett namnbyte bör vara noga övervägt och passa in i stadens namnskick i övrigt. Vem som helst får inte komma och vandalisera en park. En grupp maskerade anarkister gjorde så för att de ville testa vad som kan göras nu när allmänhetens uppmärksamhet är annanstans, i bekämpningen av coronapandemin. Alla slags extremister vädrar morgonluft när de hoppas att coronatröttheten så småningom eroderar respekten för lag och ordning. Låt dem inte bestämma över våra allmänna utrymmen. Vad en park heter är en gemensam angelägenhet för stadens invånare.