MENY

Ledare: #dammenbrister och det angår oss alla

ABL:s chefredaktör Johan Kvarnström.

Den våg som nu sveper fram för med sig hemska vittnesmål och en kulturell blindhet för sexuella trakasserier, men också ett starkt hopp om förändring och ett bevis på kraften i att tala ut tillsammans.

 

LEDARE

 

Det är våldtäkter. Det är tafsningar. Det är att gå över gränsen för andras integritet på olika sätt. Det är rädsla att förlora jobbet. Det är chefen som sopar problem under mattan. Det är läraren som utnyttjar eleven.

 

Det är hundratals vittnesmål och tusentals namn bakom uppropet som i #metoo-kampanjens eskalering nått Svenskfinland genom #dammenbrister. Dammen brast med sådan kraft att hemsidan i fråga i skrivande stund har kraschat av all trafik.


Förhoppningsvis kommer “ankdammen” att vara en plats med mer respekt framöver. Men det målet är inte nått i och med uppropet. Det arbetet börjar på allvar i dag.

 

Att #metoo fått större slagkraft och faktiskt fått följder i Sverige har delvis beskrivits som ett tecken på svenskarnas känslighet och benägenhet att vara lättkränkta. Ordet känslig användes flera gånger i Yles tv-nyheter om skillnaden mellan rörelsen i Sverige och Finland.

Men det handlar inte om känslighet då man protesterar mot att bli våldtagen, hotad eller tafsad på. Skillnaden mellan länderna i denna fråga visar endast på att arbetet för jämställdhet och feminism nått längre i vårt västra grannland. Där har yrkesgrupp efter yrkesgrupp gjort upprop, från skådespelare (#tystnadtagning) till lärare (#ickegodkänt). Tusentals och åter tusentals säger ifrån. Med all rätt.

 

Problemen finns i princip överallt, även här i Svenskfinland. Då nu #dammenbrister ska strukturella och kulturella problem både uppmärksammas och sköljas bort utan att glömmas. De ska ersättas med en miljö där trakasserier tas på allvar, där integriteten respekteras i hemmen, i skolor, på arbetsplatser, på gatan, ja överallt.

 

Övergrepp har tystats ned för länge. Alla utsatta som vågar berätta måste få vara säkra på att få stöd och tas på allvar. Det är viktigt att det är kollektivet som nu säger ifrån. Gemenskapens goda styrka används för att sätta de gränser som aldrig borde ha överskridits.

Må varje människa behandlas med respekt. I andra fall ska vi alla säga ifrån. Det innebär nya krav på alla, speciellt alla med makt. I Sverige talar man träffande om krav på de blinda chefernas avgång. Ingen kan längre säga att den inte känner till att sexuella trakasserier är vanligt förekommande.

 

Ansvaret är allas och det finns mycket att åtgärda i vår sociokulturella bild av manlighet. I Finland saknas ännu männens kampanj för att förbättra attityderna och skapa en mer jämställd värld. I Sverige startade exempelvis redan 2014 en kampanj för detta vid namn “Fatta man!” och nu finns projektet MÄN som agerar under rubriken “#allamän kan engagera sig mot mäns våld”. Det är den vägen som gäller nu. Prat om att “inte alla män…” är bara försök att sopa problem under mattan och nedvärdera vittnesmålen.

Det är också beklämmande att diskussionen delvis utmynnat i funderingar om risken med att någon nu blir oskyldigt anklagad. Det ska ingen förstås bli, men i sammanhanget är en sådan reaktion helt absurd och snarast ett uttryck för den inställningen som skapat problemen. Våldtäkternas mörkertal och en omgivning där flickor och kvinnor i skrämmande stor utsträckning blir trakasserade är ett tusenfaldigt mer angeläget problem.

Det är delvis sant att “inte alla män…” men då #dammenbrister blir alla blöta av ansvar för att motarbeta trakasserier enligt bästa förmåga. Att vända strålkastaren åt andra håll är att avsäga sig det ansvaret. Det är skäl att upprepa en sak som redan nämnts och den tål upprepas gång efter annan: Alla män kan engagera sig mot mäns våld.

 

Det behövs både diskussion och handling på alla nivåer.

I och med att #dammenbrister talas det om detta i hela Svenskfinland i dag och en lång tid framöver.

Även i riksdagen ska sexuella trakasserier diskuteras efter Socialdemokraternas debattinitiativ.

Uppropet bland elever och tidigare elever vid Vasa övningsskola ska enligt rektorn leda till att varje fall undersöks.

Även de uppmärksammade trakasserierna inom försvarsmakten måste leda till åtgärder.

 

En sak är i varje fall klar: det rör på sig.

Äntligen.

 

 

Kalo mina – god månad

Kuva: Foto: Johan Kvarnström

Grekernas vänlighet och artighet upphör inte att förundra mej. När månaden byts säger alla den första dagen Kalo mina, nämligen god månad. En välgångsönskan som skall räcka månaden ut. På måndagarna önskar vi god vecka. Och förstås på morgonen, god dag, på eftermiddagen, god eftermiddag och mot kvällskvisten god kväll.

Lue lisää

Diskussion

Ledare: Världen 100 år senare

Kuva: Jukka-Pekka Flander
Folke Sundman, styrelseordförande för Arbetarförlaget.

Det 100-åriga Finland står inför samma vägval som resten av Europa och världen. Vi vill till allt pris undvika den typen av världsbränder staten Finland uppstod i och upplevt under sin självständiga historia.

Lue lisää

Diskussion

Viktor Kock: Dickpics är inte att flirta

Kuva: Foto: Johan Kvarnström

Problemet är inte dagens barn utan vilka attityder vi som vuxna för vidare till dem, skriver FSD:s ordförande Viktor Kock.

Lue lisää

Ledare: Gör aldrig vår himmel grå!

ABL:s chefredaktör Johan Kvarnström.

Klimatmanipulering är en farlig väg som försöker åtgärda symptomen istället för orsakerna. En bieffekt kan vara att vår blå himmel blir grå.

 

LEDARE

 

”Experter rädda för att ingen bryr sig om världens största experiment – konstgjorda moln runt jorden”.

 

Så lyder en av månadens viktigaste rubriker. Yle-artikeln handlar om att 250 experter samlats i Berlin för att diskutera olika sätt att manipulera jordens klimat, någonting som med fog väcker oro. Den brittiska forskaren Rob Bellamy ber folk öppna ögonen för riskerna med dylika projekt och säger att han ”är rädd att de som bestämmer kommer att ta dåliga beslut om planetens framtid.”

 

Journalisten och författaren Naomi Klein slog redan för ett par år sedan larm om seriösa planer på klimatmanipulering i sin klimatbibel Det här förändrar allt. Hon skildrar en tidigare konferens i ämnet där forskare diskuterade olika möjligheter att stävja globala uppvärmningens följder med hjälp av ny teknik. I ett av fallen, som alltså diskuterades seriöst, vore en bieffekt att atmosfären skulle påverkas så att vi aldrig mer skulle se blå himmel utan endast grå.

Vem har rätt att ta till sådana åtgärder, ens om det kan rädda liv? Klimatmanipulering väcker en uppsjö av frågor om forskningsetik och är även ett komplicerat fall för juridiken. Den övergripande frågan gäller ändå människans övertro på teknik och vetenskap, en övertro som blandas med förhoppningen om att vi ska få fortsätta leva som om naturresurserna vore obegränsade.

 

Att handgripligen stoppa den globala uppvärmningen genom att manipulera klimatet har hittills viftats bort som ett orealistiskt och oseriöst alternativ. För var dag som klimatförändringen framskrider justeras denna bild. De räddningsåtgärder som de stora energibolagen sponsrar forskning kring blir allt mer utvecklade och accepterade som en möjlighet. Det motsägelsefulla i att samma bransch sponsrar både klimatförnekare och forskning i klimatmanipulering passerar skrämmande obemärkt förbi.

 

Världen mjukas upp inför ett scenario där energijättarnas forskare erbjuder en lösning som sägs kunna rädda miljontals liv. Liv, som annars förstörs i klimatförändringarnas följder. De största nedsmutsarna försöker den dagen eventuellt framträda som räddande änglar, trots att de tillsammans med politiker bär ansvar för roten till problemet. Då mänskligheten tutat och kört över gränsen för planetens hållbarhet riktigt ordentligt kommer deras argument ändå att väga tungt. Tyvärr, får man säga. För klimatmanipulering är en farlig väg, med följder som vi inte kan kontrollera eller klarlägga i förväg. Det vore vettigare att åtgärda problemen istället för symptomen.

 

Så är inte fallet i dag. Det omvända är ändå symptomatiskt för vår tid. Parisavtalet gör klimatmanipuleringen mer rumsren och är inte alltför ambitiöst i förhållande till sakens natur och framskrider därtill i motvind. Världen bromsar ytterst lätt då det skulle gälla att dra i handbromsen. I måndagens Helsingin Sanomat listar forskningsprofessor Martin Forsius vid Finlands miljöcentral viktiga punkter för en lyckad klimatpolitik. Bland dessa finns politiska beslut om minskade utsläpp, rika länders stöd till utvecklingsländer, samt ett par punkter med den gemensamma nämnaren kostnadseffektivitet. Det är talande för dagens värld: Visst ska vi värna om miljön, men det får inte kosta. Utifrån detta tankesätt har professorn helt rätt. Även vid FN:s klimatmöte i Bonn betraktade ländernas förhandlare klimatfinansiering som en avgörande fråga.

 

Att planetens räddning behandlas som en kostnadsfråga är i sig absurt. Lika kortsiktigt är det att äventyra planetens stabilitet och beboelighet av rädsla att förlora arbetstillfällen. Så är fallet till och med i Tyskland som många hoppats skulle vara en central drivkraft i övergången till hållbar energiförsörjning, men där kolkraftverk med brunkol får fortsätta nedsmutsningen. I veckan kunde man också här på ABL läsa att nya kolkraftverk planeras i Latinamerika. Det är fel väg, världen behöver färre, inte fler kolkraftverk. Debatten utmynnar nu främst i gammal skåpmat om kärnkraftens för- och nackdelar och sol- och vindenergins begränsningar. Den totala energikonsumtionen ifrågasätts däremot inte på allvar.

 

Vad som behövs är förstås verkligt hållbar utveckling, en hållbarare livsstil världen över. Och det är, eller borde vara, en central politisk fråga i en globaliserad värld där storföretag vinner allt starkare inflytande.

 

Underrubriken på Naomi Kleins nämnda och ständigt högaktuella storverk lyder “kapitalism kontra klimatet”. Detta ger en fingervisning om var problemet ligger, och var lösningen ska sökas. Huruvida problemen eller symptomen ska åtgärdas är en politisk snarare än en vetenskaplig fråga.

Dagens politik är blå och riskerar göra himmelen grå. Nu behövs en rödgrön väg om världen tar klimatförändringarna på allvar.

 

Det verkar inte så.

Diskussion