Opinion

Ledare: En missbrukspolitik för 2020-talet

Ifjol dog rekordmånga finländare av drogrelaterade orsaker.

När det finska välfärdsbygget nu går in på ett nytt årtionde dröjer en av de största utmaningarna kvar från tidigare decennier. Blir 2020-talet årtiondet då Finland äntligen gör upp med sitt missbrukarproblem?

Lukas Lundin

Arbetarbladet

 

År 2018 dog rekordmånga finländare av drogrelaterade orsaker; totalt 261 personer, enligt siffror som Statistikcentralen presenterade i december. Det är 61 fler än året innan och därmed tredje året i rad som siffran ökar. 

 

I ett europeiskt perspektiv placerar det Finland oroväckande högt upp på en kolsvart lista: i EMCDDA:s (Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk) årsrapport för 2019 placerar Finland sig på en delad sjätte plats på listan över europeiska länder med högst andel narkotikarelaterade dödsfall per miljon invånare. Detta, märk väl, innan den senaste ökningen noterats. Samtidigt visar undersökningar att både narkotikabruket och andelen drogrelaterade brott ständigt ökar. 

 

Det är med andra ord inte konstigt att många finländare även är tveksamma till det nuvarande systemet för att förebygga missbruk och narkotikarelaterade skadeverkningar. Enligt en färsk undersökning av Institutet för hälsa och välfärd (THL) är över hälften av finländarna redo att ta till nya medel för att minska dessa. Öppna narkotikarum, anonyma drogtester och naloxon vid opioidöverdos är alla förslag med brett understöd. 

 

Andra menar att problemet är mer djupgående än så och därför kräver en mer djupgående och radikal lösning. Ett sådant förslag, som på senare år vunnit allt fler anhängare, ifrågasätter om hela drogpolitiken borde ses över. Det nuvarande systemet med straff för droganvändning har uppenbarligen inte lyckats råda bot på problemen. Är det istället dags för en avkriminalisering?

 


 

 

I praktiken skulle en avkriminalisering innebära en lagstiftning där det fortsättningsvis vore brottsligt att köpa och sälja narkotika, men där bruk och innehav av små mängder inte skulle vara straffbart. Det är därmed viktigt att skilja mellan avkriminalisering och legalisering. 

 

Grundidén är simpel: missbrukare bör bemötas med social- och hälsovård istället för strafflagstiftning, för att på så sätt sänka tröskeln för att söka hjälp i ett tidigare skede. Flera hälsoorganisationer har varnat för att många missbrukare under rådande lagstiftning undviker att söka hjälp och vård av rädsla för följderna. Att straffen för innehav och bruk av narkotika är låga i Finland – böter, samtal med polisen eller en anmärkning – spelar enligt THL ingen roll. 

 

Det stora problemet är att narkotikabruk alltid leder till en anmärkning i polisens register. En anmärkning som oavsett om åtal väcks eller inte finns kvar i 5-10 år, beroende på fallet. Anmärkningarna påverkar framför allt unga, eftersom de kan spela in vid ansökning av jobb eller studieplats och därmed, enligt THL, i värsta fall leda till utslagning och utanförskap.

 

Många undviker därför också att söka hjälp och ett missbruk som kunde ha undvikits genom ett tidigare ingripande riskerar därmed få ödesdigra följder. 

 

“Ett missbruk som kunde ha undvikits genom ett tidigare ingripande riskerar därmed få ödesdigra följder”

 

THL gick redan 2018 i bland annat FN:s, världshälsoorganisationen WHO:s och GCDP:s (Global Commission on Drug Policy) fotspår genom att förespråka en avkriminalisering av narkotika, med motiveringen att straff inte fungerar ur ett folkhälsoperspektiv. 

 

Sedan dess har diskussionen tagit fart i Finland. I höstas samlade till exempel ett  medborgarinitiativ om att avkriminalisera cannabis de 50 000 underskrifter som krävs för behandling i riksdagen. Att det skulle godkännas är ändå osannolikt: medan flera ungdomsförbund, bland annat Socialdemokratisk Ungdom, stöder en avkriminalisering är moderpartierna fortsättningsvis skeptiska. Endast De Gröna stöder i dagsläget en avkriminalisering.

 

Inte heller bland folket finns det i dagsläget något större understöd; enligt THL:s undersökning stöder endast kring 20 procent en avkriminalisering. Det är synd, eftersom internationella erfarenheter gör det till en mycket relevant och intressant diskussion för Finland. 

 

Låt oss ta det mest söndertjatade, men också mest dokumenterade och intressanta exemplet: Portugal. Efter enorma drogrelaterade problem under 1990-talet fick de portugisiska myndigheterna slutligen nog år 2001 och gick in för en avkriminalisering. Under de knappt 20 år som gått sedan dess har resultaten förbluffat omvärlden. 

 

Droganvändningen har visserligen inte minskat avsevärt men det har däremot de narkotikarelaterade skadeverkningarna gjort. Sedan 2001 har den drogrelaterade brottsligheten minskat, missbrukarnas hälsa förbättrats avsevärt – andelen diagnostiserade fall av HIV bland missbrukare sjönk från 1016 till 56 mellan 2001 och 2012 – och andelen drogrelaterade dödsfall minskat kraftigt. 

 

I den sistnämnda klassen, där Finland alltså klättrar snabbt med 55 dödsfall per miljon invånare enligt de senaste siffrorna, är Portugals saldo fyra per miljon. Dessutom är droganvändningen klart lägre än det europeiska medeltalet. 

 

Faktum är ju att det nuvarande systemet med straff för missbruk under sina drygt 50 år inte heller har varit särskilt framgångsrikt. Att då krampaktigt klamra sig fast vid gamla strukturer är inte värdigt en av världens främsta välfärdsstater”

 

Det bör sägas att det finns viss diskussion kring hur stor del av förbättringarna som kan tillskrivas lagändringen år 2001. Under samma tidsperiod har Portugal också gjort stora framsteg som välfärdsstat, vilket sannolikt har spelat in. 

 

Helt avgörande enligt flera bedömare har ändå den nya synen på missbruk och missbrukare varit. Synen på missbruk som en botlig sjukdom snarare än ett brott, missbrukare som offer snarare än brottslingar. En syn som har minskat stigmat och sänkt tröskeln för att söka hjälp. Som steg för steg spridits till omvärlden – bland annat till Norge. Som jag hoppas att snart ska tillåtas få fotfäste på allvar även i Finland. 

 

Andra länders erfarenheter är givetvis inte direkt applicerbara på finska förhållanden, men resultaten och den människosyn de står för är inspirerande och åtminstone väl värda en seriös diskussion. Faktum är ju att det nuvarande systemet med straff för missbruk under sina drygt 50 år inte heller har varit särskilt framgångsrikt. Att då krampaktigt klamra sig fast vid gamla strukturer är inte värdigt en av världens främsta välfärdsstater. 

 

I takt med att missbruket ökar och inställningen till droger förändras ställer det också nya krav på välfärdssamhället. Jag hoppas att socialdemokratin lika modigt som under 1900-talet ska våga möta dessa krav, våga ta diskussionen och besluten som krävs. Våga utveckla välfärdsmodellen till att på allvar också omfatta en av de mest utsatta grupperna i vårt samhälle. 

 

En kedja är inte starkare än sin svagaste länk, heter det ju. Och just nu rostar den länken i en oroväckande takt.

 


 

Läs mer:

 

European Drug Rapport 2019 (EMCDDA)

Huumeiden käytön rangaistavuudesta tulisi luopua (THL 2018).

Drug decriminalisation in Portugal: setting the record straight.

 

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Demokraatti

päätoimittaja: Petri Korhonen
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

chefredaktör: Topi Lappalainen
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

Tietosuoja-asetukset

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE