Att USA, sedan länge den moderna imperialismens mörkaste sida förkroppsligad, nu drar tillbaka sina trupper från Syrien borde därmed väcka hopp och positiva tankar. Istället känner jag bara en stor sorg och oförståelse – blandat med insikten om att detta inte utgör ett steg framåt, varken för freden eller anti-imperialismen. 

USA:s beslut, en följd av Donald Trumps i sig positiva vallöfte om att dra USA ur alla onödiga krig, ger en ny betydelse till uttrycket kasta ut barnet med badvattnet. Med skillnaden att barnet, barnen, i det här fallet inte är metaforiska. Det går nämligen inte att blunda för den reella risken att Trump, i sin självutnämnda “stora och ojämförliga visdom” , genom att öppna upp för en turkisk invasion har kastat ut en hel generation kurdiska barn – och med dem den gnutta hopp om demokrati och stabilitet som funnits i nordöstra Syrien och Rojava. 

Turkiets attack har även belyst tydliga skiljelinjer i Västvärldens inställning. Inte minst är Natos misslyckande att ta avstånd från medlemsstatens agerande talande, om än inte överraskande. Tack och lov har den finska regeringen varit tydlig i sitt avståndstagande och även rent praktiskt skridit till handling i och med beslutet att stoppa vapenexporten till Turkiet. 

Ett efterlängtat beslut, som i stunden inte skänker mig någon större glädje. Beslutet belyser nämligen samtidigt en enorm problematik: att Finland regelbundet stöttat förtryckarstater med mordverktyg för egen vinning. Så sent som för tre veckor sedan godkändes en ny drönarexport till Turkiet. Som Johan Kvarnström konstaterade tidigare så är det här andra gången på bara några år som Finland vaknar för sent. Senast var det barn i Jemen som måste dö, eftersom ropen på hjälp från människorättsorganisationer, då som nu, inte var tillräckligt för att väcka oss. 

För det är något som bör understrykas: efter att diverse organisationer, både i Turkiet och internationellt, redan i flera år har uppmärksammat Erdogans övertramp – inte minst mot kurder – är det inget annat än feghet och förnekelse att åberopa okunskap. Någonstans visste vi vad vi gjorde och blundade, nu får andra leva med konsekvenserna.  

Det bästa sättet att undvika dessa obehagliga “uppvaknaden” är givetvis att aldrig somna igen. Ursäkternas tid är förbi: om Finland menar allvar i sitt strävande att på allvar bli en världsledare på fredens och de mänskliga rättigheternas område, något jag inte för en sekund betvivlar, är det dags att på allvar se över vapenexporten. Och på sikt sträva till att avveckla den helt. 

Tyvärr kommer det inte att hjälpa de kurder som redan nu faller offer för Erdogans hat och västvärldens naivitet. Det minsta vi kan göra i den här situationen är att vara ärliga, både mot oss själva och folket i västra Kurdistan: Finland kunde lika gärna ha ristat in namnen på kurdiska barn i de finskmärkta kulor som just nu rör sig mot Rojava. Vi har blod på våra händer – låt det aldrig ske igen.