LEDARE

“Experter rädda för att ingen bryr sig om världens största experiment – konstgjorda moln runt jorden”.

Så lyder en av månadens viktigaste rubriker. Yle-artikeln handlar om att 250 experter samlats i Berlin för att diskutera olika sätt att manipulera jordens klimat, någonting som med fog väcker oro. Den brittiska forskaren Rob Bellamy ber folk öppna ögonen för riskerna med dylika projekt och säger att han “är rädd att de som bestämmer kommer att ta dåliga beslut om planetens framtid.”

Journalisten och författaren Naomi Klein slog redan för ett par år sedan larm om seriösa planer på klimatmanipulering i sin klimatbibel Det här förändrar allt. Hon skildrar en tidigare konferens i ämnet där forskare diskuterade olika möjligheter att stävja globala uppvärmningens följder med hjälp av ny teknik. I ett av fallen, som alltså diskuterades seriöst, vore en bieffekt att atmosfären skulle påverkas så att vi aldrig mer skulle se blå himmel utan endast grå.

Vem har rätt att ta till sådana åtgärder, ens om det kan rädda liv? Klimatmanipulering väcker en uppsjö av frågor om forskningsetik och är även ett komplicerat fall för juridiken. Den övergripande frågan gäller ändå människans övertro på teknik och vetenskap, en övertro som blandas med förhoppningen om att vi ska få fortsätta leva som om naturresurserna vore obegränsade.

Att handgripligen stoppa den globala uppvärmningen genom att manipulera klimatet har hittills viftats bort som ett orealistiskt och oseriöst alternativ. För var dag som klimatförändringen framskrider justeras denna bild. De räddningsåtgärder som de stora energibolagen sponsrar forskning kring blir allt mer utvecklade och accepterade som en möjlighet. Det motsägelsefulla i att samma bransch sponsrar både klimatförnekare och forskning i klimatmanipulering passerar skrämmande obemärkt förbi.

Världen mjukas upp inför ett scenario där energijättarnas forskare erbjuder en lösning som sägs kunna rädda miljontals liv. Liv, som annars förstörs i klimatförändringarnas följder. De största nedsmutsarna försöker den dagen eventuellt framträda som räddande änglar, trots att de tillsammans med politiker bär ansvar för roten till problemet. Då mänskligheten tutat och kört över gränsen för planetens hållbarhet riktigt ordentligt kommer deras argument ändå att väga tungt. Tyvärr, får man säga. För klimatmanipulering är en farlig väg, med följder som vi inte kan kontrollera eller klarlägga i förväg. Det vore vettigare att åtgärda problemen istället för symptomen.

Så är inte fallet i dag. Det omvända är ändå symptomatiskt för vår tid. Parisavtalet gör klimatmanipuleringen mer rumsren och är inte alltför ambitiöst i förhållande till sakens natur och framskrider därtill i motvind. Världen bromsar ytterst lätt då det skulle gälla att dra i handbromsen. I måndagens Helsingin Sanomat listar forskningsprofessor Martin Forsius vid Finlands miljöcentral viktiga punkter för en lyckad klimatpolitik. Bland dessa finns politiska beslut om minskade utsläpp, rika länders stöd till utvecklingsländer, samt ett par punkter med den gemensamma nämnaren kostnadseffektivitet. Det är talande för dagens värld: Visst ska vi värna om miljön, men det får inte kosta. Utifrån detta tankesätt har professorn helt rätt. Även vid FN:s klimatmöte i Bonn betraktade ländernas förhandlare klimatfinansiering som en avgörande fråga.

Att planetens räddning behandlas som en kostnadsfråga är i sig absurt. Lika kortsiktigt är det att äventyra planetens stabilitet och beboelighet av rädsla att förlora arbetstillfällen. Så är fallet till och med i Tyskland som många hoppats skulle vara en central drivkraft i övergången till hållbar energiförsörjning, men där kolkraftverk med brunkol får fortsätta nedsmutsningen. I veckan kunde man också här på ABL läsa att nya kolkraftverk planeras i Latinamerika. Det är fel väg, världen behöver färre, inte fler kolkraftverk. Debatten utmynnar nu främst i gammal skåpmat om kärnkraftens för- och nackdelar och sol- och vindenergins begränsningar. Den totala energikonsumtionen ifrågasätts däremot inte på allvar.

Vad som behövs är förstås verkligt hållbar utveckling, en hållbarare livsstil världen över. Och det är, eller borde vara, en central politisk fråga i en globaliserad värld där storföretag vinner allt starkare inflytande.

Underrubriken på Naomi Kleins nämnda och ständigt högaktuella storverk lyder “kapitalism kontra klimatet”. Detta ger en fingervisning om var problemet ligger, och var lösningen ska sökas. Huruvida problemen eller symptomen ska åtgärdas är en politisk snarare än en vetenskaplig fråga.

Dagens politik är blå och riskerar göra himmelen grå. Nu behövs en rödgrön väg om världen tar klimatförändringarna på allvar.

Det verkar inte så.