Opinion

Ledare: Viktigt med kunskap om 1918

ABL:s chefredaktör Johan Kvarnström.
ABL:s chefredaktör Johan Kvarnström.
ABL:s chefredaktör Johan Kvarnström.

Hundra år efter inbördeskriget finns fortfarande oläkta sår, men hur Finland lyckades gå vidare och hur öppet och mångfacetterat vi idag kan tala om 1918 inger både hopp och en viss förtröstan.

 

LEDARE

 

Efter det festliga jubileumsåret för Finlands 100 år av självständighet är det tid att begrunda inbördeskrigets år, det våldsamma 1918. I dag kan ödesårets tragedier lyckligtvis behandlas som en gemensam angelägenhet bortom motsättningar.

 

Inbördeskriget sköt djupa sår i folksjälen, sår som ännu och kanske alltid behöver läkning. Sår som förhoppningsvis gör att vi aldrig glömmer utan istället drar lärdom av allt som skedde.

 

Kriget krävde över 36 600 liv och delade folket i den unga nationen. Ju mer vi vet om 1918, desto klarare framträder också en insikt om att de röda och vita inte var helt homogena grupper. Ju fler individuella öden vi känner till i detalj, desto större förståelse får vi för folks handlingar. Det var exempelvis inte ovanligt att grundläggande förnödenheter, som mat och ett par stövlar, var mer avgörande än ideologi vid rekryteringar.

 

Inbördeskriget måste ses i sitt historiska sammanhang av världskrig och stora omvälvningarna i Ryssland. Beroende på vad som hände i öst var vänstern och höger i Finland i olika utsträckning ivriga att utöka Finlands självstyre.

 

Den utbredda fattigdomen och ojämlikheten skapade en grogrund för uppror. ”Har du ingen aning om hur vanligt folk har det?” lyder en träffande röd replik ur Musikteatern 18 som visas på Karelia i Ekenäs.

 

Väpnade garden, vita som röda, skulle råda bot på oroligheter och laglöshet till följd av matbristen i självständiga Finland. Istället blev de en grund för omfattande vapenstrid.

 

Flera personer som stred på röda sidan har i dagboksanteckningar uttryckt frustration över att deras motiv hamnade i skuggan av vita sidans dominerande historieskrivning. I dag har vi lyckligtvis en mångsidig och vetenskaplig bild av 1918, en bild som fortsättningsvis kompletteras.

 

I fjol fick historikern Sture Lindholms bok Fånglägerhelvetet Dragsvik – massdöden i Ekenäs 1918 stor uppmärksamhet och Gustav Wickström skildrar i boken En storm är lös hur inbördeskriget drabbade Åbolands skärgård. Inom kort utkommer dessutom Över branten – Bröder i krig 1917–1918 av Annvi Gradberg, Anders Gardberg och Aapo Roselius och senare i vår Hugo 1918 av Sirpa Kähkönen, för att nämna några exempel av böcker som ges ut (också) på svenska.

 

Under året ordnas också minnesstunder och diskussionstillfällen landet över. Minnesåret kommer alltså att belysas med den nödvändiga omfattningen och värdigheten. Finland tiger inte längre, sopar inte heller undan mattan. Tvärtom finns det nu momentum för att gå vidare ytterligare ett steg i landets läkningsprocess.

 

I ABL:s intervju med Maarit Feldt-Ranta som leder Skötselföreningen för röda fångars minnesmärke i Ekenäs, uttrycker hon en förhoppning om att vi i år kan tala och mer om och forska mer i 1918, men också blicka framåt. Vi kan lära oss av det historiskt sett enastående enande som den unga nationen trots allt upplevde i så snabb takt att tidigare röda och vita försvarade landet sida vid sida redan i Vinterkriget.

 

Att Finlands självständighet knappt sett dagens ljus innan våldets mörker svepte över landet är en ofrånkomlig sorgepisod. Men hur nationen och folket sedan gick vidare är exceptionellt och storartat. Trots att flera aspekter av inbördeskriget, som arkebuseringarna och fånglägren, tystades ned i årtionden lyckades Finland gå vidare utan en permanent och ödesdiger tudelning. Ur detta historiska perspektiv är bland annat benägenheten till konsensuspolitik med relativt breda regeringskoalitioner någonting vackert.

 

För att förstå var vi står måste vi veta vilken väg vi gått. Denna morgon körde jag förbi Dragsvik, men inte ens 2018 verkar alla finländare känna till att där finns landets största massgrav. Lite senare på morgonen gick jag över den symboliska Långa bron till Broholmen där en röd lykta tändes den 27 januari 1918 som tecken på att revolutionen inletts. Historien är både fjärran och nära.

Att sprida sakkunskap om vad som skedde, både grundläggande och fördjupad kan vara en hedersuppgift för oss alla i år.

En allmän och utmärkt översikt att sprida är gjord av Yle och hittas här.

 

 

Följ oss:
Mer om ämnet:

Kommentare

Mest lästa