Faktum är nämligen att många familjer i dagens Finland i längden inte har råd med barnens hobbyn, något som sist och slutligen inte är så konstigt då till och med “billiga” sporter som fotboll och innebandy ofta innebär kostnader på flera hundra euro i månaden. I sporter som längdskidåkning och ishockey där kraven på utrustning är högre kan kostnaderna vara det tredubbla. Då medianlönen i Finland ligger strax under 3000 euro i månaden är det inte så konstigt att idrotten i slutändan blir för dyr för många familjer.

Många åtgärder har föreslagits av flera olika aktörer för att råda bot på detta, allt från sänkta licens- och tävlingsavgifter och höjda föreningsbidrag till ett särskilt utkomststöd för hobbyavgifter riktat till familjer med låga inkomster. Återkommande i debatten är dock något som vid det här laget inte torde vara helt nytt för den som följt med samhällsdebatten de senaste åren: nolltaxa för barn och unga gällande lokaler för idrottsutövning.

Kommunen borde ta mer ansvar

Grundtanken är enkel: kommunerna står för utrymmen och alla kostnader de medför vilket i sin tur öppnar för föreningarna att sänka de totala kostnaderna för idrotten. I Finland används systemet redan i drygt 50 procent av kommunerna, tyvärr dock mest i mindre sådana där antalet platser är kraftigt begränsat. Av de större städerna torde Åbo och Uleåborg vara de enda som använder sig av systemet, något som är mycket beklagligt då det ofta är i de stora städerna som kostnaderna är som högst.

Målet med nolltaxan är självklart: alla unga som vill utöva en sport ska få göra det, oberoende av hur mycket pengar det råkar finnas på kontot just den där månaden. Detta kan låta som något självklart, men är tyvärr allt annat. Internationella jämförelser har visat att det i Finland finns ett kraftigt samband mellan föräldrarnas inkomster och barnens möjligheter till idrottshobbyer. I en rapport från Undervisnings- och kulturministeriet sommaren 2016 nämns gratis utrymmen för unga som en åtgärd mot detta.

Bara några veckor innan ministeriets arbetsgrupp släppte sin rapport valde även Mannerheims barnskyddsförbund att öppet ta ställning till problemet i ett pressuttalande där man bland annat påpekade att 10 procent av Finlands barn år 2014 levde i familjer med små inkomster. Värt att notera är även att antalet fattiga familjer enligt Institutet för hälsa och välfärd, THL, återigen ökar efter några års minskning. Att priserna för idrottsutövning samtidigt fortsätter stiga är en verkligt alarmerande utveckling.

Idrott har blivit kostsamt

I nämnda rapport konstateras även det som redan länge påpekats av diverse organisationer: att höga idrottskostnader leder till ökade skillnader i befolkningens hälsa. Att kostnaderna i vissa grenar idag är upp till tre gånger så höga som för tio år sedan säger en del om hur omfattande problemet är. Orsakerna är många: träningarna är fler, tränararvodena och hyrorna högre och utrustningen dyrare. Samtidigt blir barnfamiljernas ekonomi allt sämre, arbetslösheten högre och fattigdomen större. Lyckligtvis tyder det senaste årets aktivitet på att problemet nu på allvar accepterats av myndigheterna och regeringen ska även de ha cred för sitt arbete i frågan. Ett friskt och lyckligt folk är ju trots allt en av de främsta investeringar en stat kan göra och möjligheter till motion borde vara en självklarhet. Ingen som är intresserad av att självmant röra på sig borde behöva känna sig utanför eller tvingas avsluta en hobby för att pengarna inte räcker till och hobbyidrott för barn och unga bör alltid vara en prioritet. Det är en jämlikhetsfråga.

Kolumnen är ursprungligen publicerad i ABL:s specialutgåva 2017.