När jag efter många bedrövelser och tårar lyckades koppla ihop bokstäverna till ord blev jag otroligt besviken. I läseboken Vi på Solgård skriven av Solveig von Schoultz fanns texten om bl.a. Mia.

Mor är rar, Mia syr, Far ror…osv. Urtråkigt! Inget kunde intresserat mig mindre. Varför lära sig läsa överhuvudtaget?

Men det gick om, jag växte upp, blev journalist och använde ord och böcker varje dag, varje timme – ibland hela nätter!

Här i Grekland där jag hela tiden är omgiven av andra språk, grekiska, engelska, finska och mycket lite svenska blir behovet av böcker större än någonsin. Helst böcker på svenska. Så tack för att nätbokhandeln finns som så snällt skickar böcker till vännen Ascha i Ingå. Hon postar sedan vidare till mig. Ibland blir portot större än böckernas pris. Särskilt storpocket av Ken Follett vars trilogi om det stora århundradet är veritabla tegelstenar. Men det går att dra in på annat – för glädjen att öppna ett bokpaket känns som julafton. Varje gång!

Det finns böcker och böcker… en del går att sluka i ett nafs med många skratt, Marian Keyes, chick lit-drottning från Irland. Andra kräver tanke och läsning på nytt av många meningar, t.ex. Anna Gavalda. Och en del är så skrämmande och sorgliga att de bara går att ta några uppslag och bilder i taget.

En av dem är Sture Lindholms Fånglägerhelvetet Dragsvik – Massdöden i Ekenäs 1918. Jag har lånat boken av Lena i Ingå och hon hade samma känsla. Hon lånade gärna ut den.

Jag ser framför mig gravstenarna med de många namnen nära garnisonsområdet i Dragsvik. Och namnen flimrar förbi, så många, så unga, så olevda liv som slutade i död p.g.a. svält, febersjukdomar, bristande hygieniska förhållanden, vanvård och en tyst omvärld. För att inte tala om sumeriska arkebuseringar.

På minnestavlorna finns fotografier, brev, bakgrundsfakta och ändå blir händelserna obegripliga. När jag ser på dem med mina nutida ögon, som att se på förintelsens berättelser och fasor, stiger sorgen och tårarna. Tankarna går till Bosnien, till belgarnas behandling av kongoleserna, till de många oskyldiga och skyldiga som tystnaderna dolt. Som bokmärke i Sture Lindholms bok har jag en Madonnabild av Leonardo da Vinci. Kortet är köpt i The National Gallery i London och tavlan är införskaffad av museet år 1880, men skapad någon gång mellan 1491 och 1508. Madonnan Maria har ett litet leende och tittar snett åt sidan mot sitt Jesusbarn som inte syns på kortet som är en detalj av en målning som heter The Virgin on the Rocks. Hela verket föreställer Madonnan, Jesusbarnet och en ängel som beundras av barnet Johannes Döparen. Den milda Madonnabilden lugnar under läsningen. Jag tittar väldigt ofta på vykortet.

Lingon och surmjölk? Varifrån kommer det? Det finns ett brev, skrivet av Kalle Lindroos, 16 år till föräldrarna.

– Skicka lite lingon och surmjölk. Jag har varit mycket sjuk. Hälsningar från Ekenäs.

Men när brevet kom fram var sonen Kalle redan död. Av svält!

Det brevet griper i all sin vardaglighet och hemskhet.

Nej, låt aldrig historien upprepa sig!