KOLUMN

Eftersom jag själv kommer vara en av dem som vaknar upp i detta land, men tyvärr inte kommer kunna påverka utfallet av valet 9 september, känner jag mig tvungen att skriva ett par ord. Både som blivande svensk och, i alla fall tills vidare, ung socialdemokrat.

För min egen del är det nämligen inte Sverigedemokraternas framfart i opinionsmätningarna som oroat mest med denna valrörelse. Inte heller det groende missnöjet och hatet hos medelsvensson, på gator och sociala medier. Det är nämligen inget nytt – tvärtom är det samma fenomen som vi kunnat iaktta runt om i Europa och världen i flera år. I ekonomiskt osäkra tider frodas populismen, rädslan och hatet.

Vad som oroat mig mest är den normalisering av hatet, rädslan och rasismen som blivit allt tydligare. Ett fenomen som de svenska socialdemokraterna, likt en så stor del av de etablerade politiska krafterna i Sverige, bidragit till. Genom att anamma den retorik som man själva för inte alls länge sedan stämplat som rasistisk har man gett de högerpopulistiska krafterna rätt, samtidigt som man har tappat en stor del av sin egen trovärdighet. I stort sett alla opinionsmätningar ger S rekordlåga noteringar, men trots det fortsätter kampanjen. För ett Sverige och en socialdemokrati som jag inte känner igen.

Vi har fått se bilder på gränskontroller vid Öresund, ackompanjerade av slagord om landets säkerhet. Bilder på en sammanbiten Stefan Löfven intill citat om orimligheten i att tusentals personer utför jobb som svenskar kunde göra. En hel kampanj som präglats av ett närmast parodiskt fokus på frågor om invandring och integration. Småsaker kan kanske tyckas, men likväl saker som både normaliserar rasismen och legitimerar rasisternas argument. Som skulle få Olof Palme att vända sig i graven.

Missförstå mig rätt: givetvis anser jag inte att man är rasist enbart för att man påpekar de uppenbara bristerna i den integrationspolitik som Sverige har fört under de senaste åren, men detta går utmärkt att göra utan att anamma rasisternas och populisternas retorik. Förstås vet jag att gränskontroller är en form av säkerhet, men det sätt argumentet förs fram på målar samtidigt ut flyktinginvandring som ett hot. Självklart är jag fullt medveten om att socialdemokraterna sedan gammalt motsätter sig arbetskraftsinvandring, men istället för att likt den övriga vänstern fokusera på det verkliga problemet hetsar man genom sin retorik människogrupper mot varandra.

Så nej: jag drar verkligen inte fram rasistkortet i ett försök att vinna billiga poänger. Att kunna se sig själv i spegeln och påpeka sina egna misstag är inte rasism, endast nyttig självkritik. Men att måla ut människor på flykt som en säkerhetsrisk och ställa människogrupper mot varandra enbart på basis av etnicitet är att ställa sig på kant med allt vad socialdemokrati heter och röra sig farligt nära rasistiska vatten.

Här kommer nämligen slutklämmen: jag tror faktiskt inte att Stefan Löfven och den socialdemokratiska partiledningen är rasister. Däremot kan jag inte gärna förneka att de ofta uttrycker sig om inte bara klumpigt så rent rasistiskt och att den riktning de har fört den svenska socialdemokratin mot är djupt oroande. Men det är klart: att jobben går till svenska arbetslösa kan säkert vara en tröst om dörren till Rosenbad smäller igen i höst.