I panelen deltog tre av medförfattarna till rapporten: forskaren Peter Ehrström, journalisten Henrik Helenius och pensionerade ambassadrådet Rolf Johansson. Arbetarbladets chefredaktör Johan Kvarnström och Laura Kolbe, professor i Europas historia vid Helsingfors universitet, kunde inte närvara vid seminariet. Däremot infann sig på plats tre personer som hade ombetts kommentera rapporten: FSD:s verksamhetsledare Hildur Boldt, Hufvudstadsbladets kulturchef Fredrik Sonck och Markus Österlund, folktingssekreterare vid Svenska Finlands Folkting. Panelen leddes av Kaisa Kepsu som är utredningsansvarig på Magma.

Kepsu ställde i inledningen några frågor som utgångspunkt för gästernas presentationer och paneldiskussionen. Vad har det blivit av den svenskspråkiga arbetarklassen i Helsingfors? Var bor de, har de förfinskats och är de osynliga? Problematiken belystes på ett mångsidigt sätt av Peter Ehrström som har skrivit ”Bortom normfinlandssvenskheten”, det längsta bidraget i rapporten. Hans anförande kretsade kring tre centrala begrepp: gentrifiering, assimilering och alienering.

Gentrifiering är en process genom vilken ett arbetarklassområde i stadskärnan så småningom blir till ett medelklassområde. Detta sker via reinvestering av kapital, social uppgradering och utträngning av låginkomstgrupper. Samtidigt som bostadsområdet ändrar karaktär har en del av de ursprungliga invånarna inte längre råd att bo kvar där. Ett exempel på medelklassifieringen är Rödbergen, varifrån processen har gått vidare bland annat till Berghäll.

Assimilering betyder i det aktuella fallet att arbetarklass byter språk från svenska till finska. Ehrström skiljer mellan positiv och negativ assimilering. I det positiva fallet väljer invånarna att förfinskas. Barnet sätts till exempel i finsk skola för att det är längre skolväg till den närmaste svenska skolan. Negativ assimilering sker via alienering som Ehrström uppfattar som den känsligaste punkten i frågan. I det fallet känner man sig inte längre hemmahörande i det svenska.

Det som kan förorsaka alienering från det svenska är den högborgerliga normen. Ehrström påpekade att Eirasvensken är sinnebilden för rika finlandssvenskar. Ändå fanns det år 1985 ungefär lika många finlandssvenskar i Jakobacka än i Eira. I dag är de tre gånger fler i Eira men det är ändå en liten grupp finlandssvenskar som bor där. Många finlandssvenskar, inte minst de av arbetarklass, har svårt att känna igen sig i bilden av finlandssvenskheten som presenteras i medierna. Också den finlandssvenska historieskrivningen har prioriterat de borgerliga berättelserna.

Rolf Johansson, som själv kommer från ett arbetarhem i Vallgård, talade om de politiska styrkeförhållandena. Han påpekade att förr i tiden räknade man att en finlandssvensk socialdemokratisk kandidat automatiskt fick 3 000 röster i ett riksdagsval tack vare svenska arbetarklassväljare. I dag kan man åtminstone i SDP inte längre räkna med särskilt många svenska arbetarklassröster. Henrik Helenius talade om svenska metallarbetare i Helsingfors och hur de enligt hans långa erfarenhet har skilt sig från motsvarande grupper i bygder med svenska som majoritetsspråk. I rapporten har han intervjuat Johan och Toni Blomster som ett exempel på hur svenskan har gått vidare från far till son i ett metallarbetarhem i en omgivning där finskan dominerar. De representerar dock något av ett undantag i en arbetarmiljö där naturliga svenskspråkiga sammanhang har blivit allt färre. I rapporten har Helenius också skrivit om Spårvägens svenska socialdemokratiska förening som lades ner år 2000 och om Tom Paxal, arbetarförfattaren med rötter i numera gentrifierade Rödbergen.

Hildur Boldt påpekade att som finlandssvensk socialdemokrat har hon ofta fått frågan varför hon har valt just det partiet. Svenska folkpartiet uppfattas som normen och ingen svenskspråkig ifrågasätter varför någon väljer SFP. Ändå kan man vara finlandssvensk i Helsingfors på många olika sätt. Fredrik Sonck tog fasta på Eirasvensken som han ansåg vara en karikatyr. För honom är en typisk finlandssvensk till exempel en teknolog bosatt i Esbo som spelar handboll. Han påstod att socialismen skiljer sig från bland annat HBT-rörelsen i det att syftet är att avskaffa arbetarklassen. Markus Österlund berättade att hans morfar arbetade i en kalkgruva i Sibbo och omkom i en arbetsrelaterad olycka. I likhet med honom finns det andra helsingforssvenskar som inte hör till arbetarklassen i dag men har starka rötter i den finlandssvenska arbetarklassen. Från den finlandssvenska vänstern efterlyste han vital och radikal politik i stil med Jeremy Corbyn och Bernie Sanders. Enligt Österlund har socialdemokraterna hållit sig för starkt fast vid rollen som en intresseorganisation för den traditionella arbetarklassen och misslyckats med att få samman olika grupper av låginkomsttagare på det sättet som Corbyn gör i Storbritannien och Sanders gör i USA.

En av de centrala frågorna som kom upp i paneldiskussionen var definitionen av arbetarklass. Den frågan har Johan Kvarnström skrivit om i rapporten och Ehrström bekräftade att det är en ny arbetarklass det handlar om och inte längre en som är begränsad till de traditionella arbetaryrkena. Rolf Johansson sade att han inte tror att den finlandssvenska arbetarväljaren kan lockas av högerpopulister. Paneldiskussionen var i sin helhet livlig och det kom många frågor från publiken, bland annat från Ilkka-Christian Björklund och Björn Månsson.