Efter Me too snackas det nu en del om Men too. Jag har  i Västra Nyland läst att folk blivit överraskade av Rafael Donners skildring av utsatthet för våld av skolkamrater (rekommenderad läsning: Människan är ett känsligt djur). “Vem har slagit dig?” frågade någon intervjuare honom förvånat. Endast förvåningen förvånar mig. Vi måste vakna upp om det faktiskt inte är klart för alla hur det i olika varianter ser ut då “pojkar blir män” i Finland. Nästan alla kan berätta om det. En till damm kan brista. Skillnaden till Me too är att det här inte har tigits ihjäl på samma sätt. Det har mer gått under kategorin “pojkar är pojkar”, så det blir nog ingen fors nu trots att det handlar om andra sidan av myntet.

Men det vore kanske ändå dags att lyfta fram våldet som förekommer mellan pojkar och unga män (kolla Taneli Heikkas Yle-kolumn).

Jag kan berätta lite ytligt om mig själv, mina fläckar på den idylliska uppväxten i Ekenäs. Det är en snäll historia i sammanhanget och kanske en början.

Det börjar i dagis, en pojke knuffar mig så jag faller och slår mig och jag minns det än i dag. Ingen skada, mest ledsen över att någon ville mig ont.

Sedan är det förskola. Jag är arg, för att ha bytt dagis, och knuffar och slår till första bästa kamrat en dag. Han börjar gråta, kanske mest för att någon ville honom ont.

Sedan första klass. På eftis blir det brottning med en kamrat som är van att kämpa mot en äldre bror. Han vinner trots att jag är större, men jag härdas och lär mig mycket (och kommer slänga honom i väggen senare i livet). Då psyket inte är lika känsligt längre märker jag att jag kan mäta mig med eleverna i klassen ovan på rasternas kraftmätningar. Det är inte blodigt, men slag i magen gör ont.

Klass tre eller fyra, minns inte exakt när, men här börjar det bli lite allvarligare tag i bland. Slåss en rast med en kompis som jag ju tycker om, minns inte varför. Minns bara att han vann och satte sig på mig, vilket är förnedrande, varpå jag tänjde på mina egna gränser och slog till så han började blöda från munnen (och pojkpoängen trillade in). Lärarna märkte aldrig något, vad jag vet.

Klass fyra med säkerhet nu. Den här ena dagen tycker jag faktiskt det är obehagligt då ett gäng sexor skämtar om “pungkross”, bär upp en femma, håller hans ben särade och knuffar hans skrev mot en pelare. Givetvis inte så hårt att han testiklarna skulle gå sönder, men garanterat så att det tar för jävligt ont. Mest ser han chockad ut. I efterhand tänker jag på min reaktion på dagis: att någon vill tillfoga en ont kan kännas värre än smärtan. På tal om “pungkrossen” minns jag att det var en lättnad att en kamrat reagerade lika starkt och chockat som jag och inte som de övriga som skrattade bort saken. Lärarna märkte aldrig något, vad jag vet.

Och ja, mindre slagsmål är det titt som tätt. En klasskamrat försöker bryta en annans ben äckligt otäckt en gång. Han drar kniv en dag efter skolan. En äldre kamrat sparkade den ur handen på honom (trovärdig andrahandsinformation då av min bäste vän och även i efterhand bekräftat).

Väl på klass fem tycker några av de nya sexorna att de ska återintroducera “pungkrossen”. De skrattar, det är en lek, tror de. Jag är storvuxen för min ålder och ställer mig i vägen. De är fem och jag är en så de skulle kunna hindra mig från att hindra dem, men jag tror de känner att jag menar allvar och inte vill ta den här fajten.

Mer på klass fem. Några fega sexor ger sig på en fyra med våldsamma tag, sparkar och slag. Jag blir arg. Mest arg blir jag inte på de ivrigaste mobbarna utan på de jag hade högre tankar om. Speciellt en sexa jag trodde var snäll gör mig förbannad då han går med i våldet, många mot en är så irriterande fegt. Jag ger mig på honom med ett allvarligt stryptag. Det här spårar ur så att lärarna äntligen garanterat märker det. Det blir lite allvarligt prat, men mest om att mobbning är fel. Stryptag som ett sätt att tala om känslor faller i skymundan.

En annan gång slår en sexa en fyra så han börjar gråta då vi har gymnastik med en vikarie som inte noterar tårarna. Omklädningsrum är farliga. Min kompis på femman slår näsblod åt en sexa. En annan sexa piskar en fyra till gråt. Sånt händer, tror jag vi tänker. De flesta av oss känner sig lugna, vi vet, vi hör och vi ser ju hur våldsamma skräckexemplena är och tycker vi har det harmoniskt i jämförelse.

Vi hoppar till högstadiet, årskurs sju till nio. Det visar sig att niorna inte jävlas med sjuorna som förhandssnacket låtit påskina. Någon doppas med huvudet i toaletten mest för sakens skull. Men man märker att det finns två grupperingar bland en del äldre. Det är rasister mot skejtare typ. De slåss med nävar ibland om kvällarna. En barndomskamrat misshandlar en annan, konstigt nog från samma gäng, rätt allvarligt. Men i skolan är de ganska lugna. Vi sjuor ska däremot mäta krafterna med nya kamrater i ny miljö, lite som på ettan. Men med större kraft, lekar betyder blåmärken nu.

En gång, mitt på ljusa dagen slår en klasskamrat en annan riktigt hårt på ögat. Knytnävsslaget ger en svullen blåtira. Han förstår att han gått för långt och ger sig i kampen som följer och säger “slå tillbaks då” men andra kamraten gör mig stolt och säger “jag är inte som du”. Det finns hopp. Men läraren frågar lamt om vad som hänt och vi alla säger “inget” så inget hände aldrig. Hade vi varit några år äldre hade det väl blivit rättsfall. Tonåren blir en gråzon där mycket våld får ske utan påföljder.

En typ på parallellklassen på åttan ger sig på en kamrat på sjuan. Jag går emellan och slänger honom, brottningskamrten från eftis, i väggen och har vid den här tiden lyckan att vara storvuxen (vilket förstås inte spelar någon roll senare då folk börjar träna på gym och lära sig slåss på riktigt).

Det är vardag att man får en spark i benet, ett slag på ballarna, i “lekar”. Man ger tillbaka. Man tappar nerverna då man släntrar in sömndrucken och någon drar krokben i korridoren. Då ser man svart och sparkar. Sedan börjar lektionen och inget har hänt.

Jag kommer enkelt undan. Och i gymnasiet finns sedan inget våld som jag märker. Men nog på fritiden, allt mer sällsynt men allt grövre. Rasister ger sig på min vän som är invandrare. Han vållar problem själv också. En dag sparkas han i huvudet med kängor med stålhätta.

Det kommer eskalera, med en pistol som lyckligtvis aldrig används men tyvärr med knivar som kommer till användning. Det blir skador och fängelsedomar för de som är på glid.

Jag bevittnar bara småvåld. En vän får en oöppnad ölflaska kastad hårt i ryggen. En annan blir hårt knäad. En yngre arg grabb vill alltid slåss med mig, men är samtidigt mindre och tveksam så det blir aldrig något, men är ett återkommande otrevligt inslag. Det är många bäckar små i våldsväg, från softgunskott i ansiktet till kompisen de en kväll hänger ut från och hotar släppa ned från ett höghusfönster.

Det händer som sagt mindre och mindre med åren. Men värre saker. En bekant blir misshandlad och påpissad. Han får frågan om han vill ha hämnd, ett stort gäng står redo. Han svarar nej.

Under en period får två typer fnatt och misshandlar folk grovt i nattlivet. Offren överlever med tur utan värre skador. Ett annat fall slutar illa. Jag får under åren också kunskap om de grövsta brotten som tidigare generationen upplevt i Ekenäs. Alla vet, men det hör inte hit.

Från liten upplever man hur som helst mycket våld av mildare slaget och hör om grövre våld bland äldre.

Det viktiga är förstås att det finns en uppenbar koppling mellan pojkbrottningen och mansvåldet. I förlängningen mellan Mee too och Men too. Vad den består i får något som Men too utvisa om det blir ett sådant fenomen. Jag är tveksam till det, men Rafael Donners bok har helt klart satt igång en viktig diskussion om mansbilden.