Huvudnyheter

Min färd i rörelsen del 1: Starten

I denna artikelserie minns Jacob Söderman tillbaka på sitt liv och sin politiska bana.
I denna artikelserie minns Jacob Söderman tillbaka på sitt liv och sin politiska bana.
I denna artikelserie minns Jacob Söderman tillbaka på sitt liv och sin politiska bana.

”Jag trodde att socialdemokratin kunde få orättvisorna ur vägen, såsom i Sverige. Jag ville vara med.”

 

Min färd i rörelsen är en artikelserie med historier ur Jacob Södermans liv. ABL publicerar en del per vecka fram till mitten av mars.

 

I november 1966 tog Lars D “Lala” Eriksson mig med till Helsingfors svenska socialdemokraters – den kallades K. A. Fagerholms förening – årsmöte. Jag skulle ansluta mig till partiet. Lala var medlem.

På något sätt föreställde jag mig att man inom arbetarrörelsen hade det mysigt.

Man drack rödvin och åt piroger och sjöng revolutionära sånger, trodde jag.

Mötet hölls i föreningens rum på Folkets hus. Föreningslagen följdes strikt. Ordförande Martin Fager höll i klubban och följde alla formaliteter.

Lala hade lämnat in min ansökan om att bli medlem. Ärendet behandlades som ett anmälningsärende. Det klubbades av.

Ordföranden läste cirkulär från partiet. Därefter läste han annonsen om årsmötet med allvarlig ton. Inga invändningar så han övergick till att godkänna det ena och det andra. Därefter kom personvalen.

Någon hade föreslagit mig till styrelsemedlem. En röst fattades så jag valdes inte. Då man kom till val av revisorer föreslog ordföranden revisorer. Jag bad om ordet och påpekade att enligt lagen får styrelsemedlemmarna inte föreslå revisorer.

Ordföranden Fager blev förbannad. Han blängde ilsket på mig. ”Här tycks vem som helst komma in från gatan och delta i mötet” sa han barskt.

Revisorerna valdes.

 

Reformarbete intresserade

Varför blev jag medlem? Efter sin ökenvandring hade socialdemokraterna kommit igång under Rafael Paasios ledning.

Partiet hade vunnit kommunalvalet 1964 och riksdagsvalet 1966. Riksdagen hade fått vänster majoritet. Bygget av en välfärdsstat såsom i Sverige hade inte på allvar kommit igång.

Reformerna väntade. Socialdemokraterna skulle leda arbetet. Partiet tillsatte arbetsgrupper att planera reformer. Det intresserade.

Jag hade varit fångvakt på Sörnäs centralfängelse sommaren 1961. Jag förstod att kriminalpolitiken, med rötter i 1930-talets Tyskland, borde förnyas enligt nordisk modell.

Jag var 29 år, jur.lic. och lärare i socialrätt på Social- och kommunalhögskolan på Topeliusgatan i Helsingfors.

Magnus Kull var en stimulerande rektor. I skolans källarvåning jobbade Ulf Sundqvist och Tom Sandlund med samhällsforskning. Institutet leddes av Jan Magnus Jansson.

När jag satte mig in i mitt läroämne stötte jag på missförhållanden. Inom socialvården upprörde interneringen av så kallade lösdriverskor mig. Lagen hade utformats enligt en modell från 30-talets Tyskland.

Män som inte kunde betala underhållsbidrag internerades. De sattes i tvångsarbete –  ett slags gäldsfängelse – trots att ett ILO-avtal förbjöd tvångsarbete.

Den vanligaste orsaken att de ej betalade var arbetslöshet. Flera var oförmögna att arbeta, ibland på grund av långvarigt alkoholmissbruk. Skolhemmen var föremål för en kritisk debatt.

Lala Eriksson sammanställde senare en bok Varning för vård (Söderströms 1967) där socialvårdens dystra anstalter och skötseln av zigenarfrågan kritiserades hårt.

Klaus Mäkelä, Kristin Olsoni, Siv Dahlin, Pertti Hemanus, jag och Lala skrev ord och inga visor. Socialt patos för hela slanten.

Inom kriminalpolitiken hade jag kommit med i en grupp som diskuterade reformer inom kriminalvården. Inkeri Anttila, Kettil Bruun, K. J. Lång, Achilles Westling, Patrick Törnudd och flera andra var aktiva där. Vi deltog i nordiska seminarier.

Jag trodde att socialdemokratin kunde få orättvisorna ur vägen, såsom i Sverige.

Jag ville vara med.

Arvo Salos bejublade Lappo-opera, uppförd av tidens unga skådespelare, som jag hörde på Valborg 1966, hade stärkt min övertygelse.

Arvo Salo hade blivit socialdemokratisk riksdagsledamot tidigare på våren.

Nu skulle det banne mig reformeras. Unto Niemi på partibyrån satte oss unga i olika arbetsgrupper för att göra reformförslag. Jag kom snart med i många.

Föreningsmötet i november 1966 på Folkets hus var inte stimulerande precis.

Efter mötet gick jag ut på Hagnäs torg för att ta spårvagn nummer 1. En litet äldre kamrat följde med. Han verkade hygglig, jobbade på staden.

När spårvagnen kom sa han:

– Det var jag som föreslog dig till styrelsen.

Han tröstade mig: ”Du blir nog vald nästa gång.”

Vi tog farväl.

Jag satte mig framme i vagnen.

När vi svängde ut på Backasgatan – centralfängelset blev bakom parken till höger – förstod jag att jag var med i partiet.

Trotjänaren Sigurd Normèn antecknade mig som medlem från den 1.1.1967.

Så startade min färd i rörelsen.

 

 

Följ oss:
Mer om ämnet:

Kommentarer

Mest lästa