MENY
Turva – Hymy

Min färd i rörelsen del 1: Starten

I denna artikelserie minns Jacob Söderman tillbaka på sitt liv och sin politiska bana.

”Jag trodde att socialdemokratin kunde få orättvisorna ur vägen, såsom i Sverige. Jag ville vara med.”

 

Min färd i rörelsen är en artikelserie med historier ur Jacob Södermans liv. ABL publicerar en del per vecka fram till mitten av mars.

 

I november 1966 tog Lars D “Lala” Eriksson mig med till Helsingfors svenska socialdemokraters – den kallades K. A. Fagerholms förening – årsmöte. Jag skulle ansluta mig till partiet. Lala var medlem.

På något sätt föreställde jag mig att man inom arbetarrörelsen hade det mysigt.

Man drack rödvin och åt piroger och sjöng revolutionära sånger, trodde jag.

Mötet hölls i föreningens rum på Folkets hus. Föreningslagen följdes strikt. Ordförande Martin Fager höll i klubban och följde alla formaliteter.

Lala hade lämnat in min ansökan om att bli medlem. Ärendet behandlades som ett anmälningsärende. Det klubbades av.

Ordföranden läste cirkulär från partiet. Därefter läste han annonsen om årsmötet med allvarlig ton. Inga invändningar så han övergick till att godkänna det ena och det andra. Därefter kom personvalen.

Någon hade föreslagit mig till styrelsemedlem. En röst fattades så jag valdes inte. Då man kom till val av revisorer föreslog ordföranden revisorer. Jag bad om ordet och påpekade att enligt lagen får styrelsemedlemmarna inte föreslå revisorer.

Ordföranden Fager blev förbannad. Han blängde ilsket på mig. ”Här tycks vem som helst komma in från gatan och delta i mötet” sa han barskt.

Revisorerna valdes.

 

Reformarbete intresserade

Varför blev jag medlem? Efter sin ökenvandring hade socialdemokraterna kommit igång under Rafael Paasios ledning.

Partiet hade vunnit kommunalvalet 1964 och riksdagsvalet 1966. Riksdagen hade fått vänster majoritet. Bygget av en välfärdsstat såsom i Sverige hade inte på allvar kommit igång.

Reformerna väntade. Socialdemokraterna skulle leda arbetet. Partiet tillsatte arbetsgrupper att planera reformer. Det intresserade.

Jag hade varit fångvakt på Sörnäs centralfängelse sommaren 1961. Jag förstod att kriminalpolitiken, med rötter i 1930-talets Tyskland, borde förnyas enligt nordisk modell.

Jag var 29 år, jur.lic. och lärare i socialrätt på Social- och kommunalhögskolan på Topeliusgatan i Helsingfors.

Magnus Kull var en stimulerande rektor. I skolans källarvåning jobbade Ulf Sundqvist och Tom Sandlund med samhällsforskning. Institutet leddes av Jan Magnus Jansson.

När jag satte mig in i mitt läroämne stötte jag på missförhållanden. Inom socialvården upprörde interneringen av så kallade lösdriverskor mig. Lagen hade utformats enligt en modell från 30-talets Tyskland.

Män som inte kunde betala underhållsbidrag internerades. De sattes i tvångsarbete –  ett slags gäldsfängelse – trots att ett ILO-avtal förbjöd tvångsarbete.

Den vanligaste orsaken att de ej betalade var arbetslöshet. Flera var oförmögna att arbeta, ibland på grund av långvarigt alkoholmissbruk. Skolhemmen var föremål för en kritisk debatt.

Lala Eriksson sammanställde senare en bok Varning för vård (Söderströms 1967) där socialvårdens dystra anstalter och skötseln av zigenarfrågan kritiserades hårt.

Klaus Mäkelä, Kristin Olsoni, Siv Dahlin, Pertti Hemanus, jag och Lala skrev ord och inga visor. Socialt patos för hela slanten.

Inom kriminalpolitiken hade jag kommit med i en grupp som diskuterade reformer inom kriminalvården. Inkeri Anttila, Kettil Bruun, K. J. Lång, Achilles Westling, Patrick Törnudd och flera andra var aktiva där. Vi deltog i nordiska seminarier.

Jag trodde att socialdemokratin kunde få orättvisorna ur vägen, såsom i Sverige.

Jag ville vara med.

Arvo Salos bejublade Lappo-opera, uppförd av tidens unga skådespelare, som jag hörde på Valborg 1966, hade stärkt min övertygelse.

Arvo Salo hade blivit socialdemokratisk riksdagsledamot tidigare på våren.

Nu skulle det banne mig reformeras. Unto Niemi på partibyrån satte oss unga i olika arbetsgrupper för att göra reformförslag. Jag kom snart med i många.

Föreningsmötet i november 1966 på Folkets hus var inte stimulerande precis.

Efter mötet gick jag ut på Hagnäs torg för att ta spårvagn nummer 1. En litet äldre kamrat följde med. Han verkade hygglig, jobbade på staden.

När spårvagnen kom sa han:

– Det var jag som föreslog dig till styrelsen.

Han tröstade mig: ”Du blir nog vald nästa gång.”

Vi tog farväl.

Jag satte mig framme i vagnen.

När vi svängde ut på Backasgatan – centralfängelset blev bakom parken till höger – förstod jag att jag var med i partiet.

Trotjänaren Sigurd Normèn antecknade mig som medlem från den 1.1.1967.

Så startade min färd i rörelsen.

 

 

Diskussion

SPD dansar på ett rakblad i regeringsfrågan

Kuva: Foto: Joachim Kasten

När får Tyskland (äntligen) en ny regering? Sedan valet den 24 september förra året står detta spörsmål högst på den inrikespolitiska agendan och även utanför landets gränser i Bryssel, Paris eller London blickar man irriterat och otåligt på det som ännu inte händer i Berlin.

Lue lisää

Diskussion

FSD: En rättvis och hållbar sysselsättningspolitik är möjlig

FSD:s nyvalda styrelse på kongressen i Vasa i slutet av oktober 2017.

Finlands svenska socialdemokrater FSD stöder medborgarinitiativet om att upphäva lagen om den så kallade aktiveringsmodellen. Modellen är orättvis och bestraffar arbetslösa för något de inte alltid själva kan påverka. Den beaktar inte den arbetssökandes aktivitet, utan resultat avgör, konstaterar FSD:s styrelse.

Lue lisää

Diskussion

FSUD: Haatainen har blivit konstigt behandlad i media

FSUD:s meme om mediabevakningen av Tuula Haatainen i presidentvalet 2018.

Finlands svenska unga socialdemokrater anser att mediabevakningen av Tuula Haatainen har varit orättvis i den meningen att fokuset har handlat om bland annat hennes kläder i stället för sakfrågor.

Lue lisää

Tuula Haatainen: Nu kör vi för fullt!

Kuva: Meeri Koutaniemi
Tuula Haatainen.

Arbetarbladet ställer fem frågor till SDP:s presidentkandidat Tuula Haatainen då förhandsröstningen står för dörren. 

 

Det är bråda dagar för presidentkandidaterna. Evenemangen är många och utspridda över hela landet samtidigt som kampanjen aldrig tar paus i social medier. Tuula Haatainen trivs trots allt det hektiska i och med att hon får föra fram frågor och budskap hon verkligen brinner för. Engagemanget är inte att ta miste på då ABL gör en lägeskoll inför förhandsröstningen.

 

Idag, tisdag, öppnade din valstuga i Helsingfors och imorgon börjar förhandsröstningen, hurdan är stämningen och vad kretsar tankarna kring just nu?

– Stämningen är god. Människor är uppmuntrande och kommer öppet fram och talar. Valet närmar sig och det är mer och mer folk på alla evenemang. Nu kör vi till slutet med full fart.

 

Du har fått god respons för att ha satt agenda och påverkat presidentvalets debatter genom att lyfta fram till exempel kvinnors situation ur ett jämställdhetsperspektiv och ojämlikhetens risker, vad tänker du om din påverkan så här långt?

– I min kampanj har jag talat om ett brett säkerhetsbegrepp. Säkerhet och trygghet bygger på vardagliga saker. Samhällelig ojämlikhet är vårt största säkerhetshot. Därför har jag i min kampanj talat om välfärdstjänster, rättvisa, utslagning och ojämlikhet, aktivitet i internationella forum, kvinnors och flickors ställning såväl i Finland som i resten av världen. Ingen får glömmas bort i samhället, alla måste tas med. Och vi måste känna vårt ansvar globalt.

 

Kandidaternas skillnader i värderingar och olika åsikter i sakfrågor har kommit bättre fram ju närmare valet vi kommit, då till exempel Sauli Niinistö stödjer aktiveringsmodellen som du kritiserar starkt. Håller du med?

– Ja, jag och Sauli Niinistör är av olika åsikter om huruvida aktiveringsmodellen fungerar. Den sätter arbetslösa i en sinsemellan ojämlik situation. Om du bor på en mindre ort och det helt enkelt inte finns arbetsplatser bestraffar modellen den arbetslösa av skäl som hen inte kan påverka. Medborgare ser det här som orättvist. SDP har många bättre alternativ att erbjuda. En förlängning av läroplikten över en avgiftsfri utbildning på andra stadiet hjälper på lång sikt.

 

Vad tänker du om svenskans ställning i dagens Finland då vi har till exempel det kritiserade språkexperimentet och andra hotbilder?

– För mig är tvåspråkighet i Finland en självklarhet. Det handlar om mer än språk, också om kulturella, ekonomiska och sociala relationer med vår nordiska familj.

 

Sista frågan, har du någon avslutande hälsning till läsarna?

– Valet närmar sig, nu är det dags att göra sin röst hörd. Ta med också grannen till vallokalen.

 

Imorgon börjar allvaret. Då är Haatainen på allvar i sitt första presidentval. Hennes berättelse fram till detta kan du läsa om här.

 

 

”Att presidentens politiska bakgrund inte skulle spela någon roll motbevisas”

Kuva: Meeri Koutaniemi
Tuula Haatainen ser ojämlikhet som den största säkerhetsrisken och betonar jämlikhet, hållbar utveckling och jämställdhet i sin kampanj.

Finlands svenska socialdemokraters ordförande Viktor Kock ser den så kallade aktiveringsmodellen som ett exempel på skillnader i presidentkandidaternas värdegrund. Nu gäller det att rösta på Tuula Haatainen, inget är ännu avgjort, enligt Kock.

 

På onsdag börjar förhandsröstningen i presidentvalet och pågår fram till tisdag. De egentliga valdagen för första omgången är den 28 januari. Det har varit relativt lugnt inför valet, bland annat på grund av sittande presidentens starka stöd.

– Intresset för presidentvalet har tyvärr inte varit speciellt stort bland väljarna. Det har däremot inte varit några problem att engagera FSD:s medlemmar i kampanjarbetet. Tuula Haatainens besök på höstens kongress var övertygande, hon är den värdeledare Finland nu nödvändigtvis behöver, säger Viktor Kock.

Som exempel på lyckat kampanjarbete nämner han kampanjöppningen i Närpes den 16 december där stämningen var på topp och Närpes socialdemokrater bjöd på kaffe och glögg samt delade ut tändsticksaskar med reklam för Tuula på, vilka hade en så strykande åtgång att turerna efter fler blev många.

Arbetet fortsätter förstås och Kock säger att det är viktigt att vi fortsätter att jobba för Tuula Haatainen tills valet är avgjort. Även om det är svårt att utmana en sittande president som inte gjort några stora utspel och därmed heller inte skaffat några motståndare har skillnader mellan kandidaterna utkristalliserats tydligt. Det senaste exemplet är den så kallade “aktiveringsmodellen”.

 

Medan president Sauli Niinistö stödjer modellen har Haatainen precis som hela SDP och nästan hela oppositionen (med undantag för SFP) kritiserat den skarpt.

Under Haatainens kampanjtillfällen har socialdemokrater samlat in namn till medborgarinitiativet mot modellen som strider mot många finländares rättsuppfattning och skadar redan utsatta i samhället på ett orättvist sätt. Medborgarinitiativet har i skrivande stund samlat över 127 000 namn.

– Modellen upplevs allmänt som väldigt orättvis och även om det inte hör till presidentens uppgifter ser man här skillnader i presidentkandidaternas värdegrund.

– Påståendet att presidentens politiska bakgrund inte skulle spela någon roll motbevisas här. Haatainen har konsekvent motsatt sig modellen då den försätter människor i en ojämlik position beroende på var de bor i Finland. För mig är det viktigt att vår president värnar om de som är i en utsatt position, säger Viktor Kock.

 

Ett politiskt arv att förvalta

En annan viktig skillnad mellan Tuula Haatainen och Sauli Niinistö är att Haatainen klart tagit ställning för att Finland borde underteckna FN-avtalet om ett kärnvapenförbud och starkt ifrågasätter vapenexporten till krigförande länder. Niinistö är öppet av annan åsikt. Däremot är de ense om alliansfriheten, en fråga där endast SFP:s Nils Torvalds viftar med Nato-kortet.

Haatainen skiljer sig ändå från de övriga i att hon uttryckligen vill leda Finland med en feministisk utrikespolitik.

– Genom en feministisk utrikespolitik som Tuula förespråkar kan Finland igen ta en position på den politiska världskartan.

– För ett land av Finlands storlek gäller det att synas för att inte glömmas bort. Ahtisaari och Halonen visade vägen för kommande presidenter i Finland genom den respekt och uppskattning de vann utomlands. Haatainen har alla möjligheter att förvalta deras arv på den globala politiska arenan, säger Viktor Kock.

 

 

 

Diskussion