Huvudnyheter

Min färd i rörelsen del 11: Sorti

Foto: Pasi Salminen
Jacob Söderman.

”Kalevi Sorsa beskrev mig som en obetänksam politiker, men en förbannat bra jurist.”

Jacob Söderman

Arbetarbladet

 

Min färd i rörelsen är en artikelserie med historier ur Jacob Södermans liv.  ABL har publicerat en del per vecka sedan årsskiftet. Detta är sista delen.

 

På Svenska socialdemokratiska arbetarpartiets kongress i Stockholm 1981 deltog vår ordförande Kalevi Sorsa, partisekreterare Erkki Liikanen, Finlands svenska arbetarförbunds fullmäktigeordförande Hugo Still från Jakobstad och jag som partistyrelsemedlem.

Efter öppningsceremonin hade vi ledigt i väntan på kvällsprogrammet.

Hugo Still trivdes på mötesplatsen.

Erkki åkte emot Kalevi till flygplatsen.

Tiden gick. När jag antog att Kalevi var på hotellet knackade jag på hos honom.

Erkki var där. De hade redan pratats vid en stund. Erkki sade att han hade ett ärende att sköta och gick.

Kalevi Sorsa tittade forskande på mig.

Han berättade att landshövdingen Kaarlo Pitsinki, hade krånglat till det på Nylands länsstyrelse.

Inrikesministeriets kanslichef Arno Hannus var upprörd och ville att Pitsinki skulle friställas.

Kalevi frågade om jag kunde tänka mig att bli landshövding, om Pitsinki friställs.

– Huset är i oordning. Du är den rätta mannen att få det snabbt i ordning, sade Kalevi.

Jag satt tyst en stund.

Jag hade gått med på att kandidera för landshövdingsposten i Vasa inför midsommaren 1977, men motståndet i länet mot en vänsterradikal och zigenarvän var monumentalt.

Efter en bitter debatt i länets finska media hela sommaren gick det i stöpet.

De ledande valarbetarna i Åboland var helt chockerade. De menade att man bara ville fixa in Rafael Paasio i riksdagen.

”Raffu” hade fått åtta röster mindre än jag i valet 1975 och blivit förste suppleant. Hans son Pertti Paasio, en kommande partiordförande, valdes med glans den gången.

I riksdagsvalet 1979 blev Pertti Paasio första suppleant, medan jag valdes som tvåa i SDP:s valförbund med över 7 000 röster.

Att bo i Åbo hade emellertid blivit besvärligt för min familj. Min hustru jobbade i Helsingfors. Hon tog sig till Åbo med buss till veckoslutet.

Två av barnen studerade vid Åbo Akademi, medan den yngste gick i yrkesskola i Pargas.

Att föräldrarna var i Helsingfors under veckan var inte bra.

Som politiker kände jag mig dessutom ofta som en gammal cirkushäst som kom igång blott någon blåser en fanfar.

Det vore intressant att aktivera och förnya länsförvaltningen, som bland annat övervakade genomförandet av grundskolereformen och folkhälsolagen och miljön.

Inom Nylands län fanns allt. Huvudstad, växande städer, bruksorter och eftersatt landsbygd, universitet och industri, fina skärgårdsmiljöer, ett mångsidigt kulturliv, nedkörda förorter och många sociala problem.

Så jag svarade Sorsa att det kunde gå för sig, men tillade:

– Jag räknar dock med att bli minister i nästa regering. En möjlig utnämning till landshövding får vänta litet.

Kalevi Sorsa nickade.

 

Nytt ministeruppdrag

Mauno Koivisto valdes till republikens 1982. Kalevi Sorsa utsågs att bilda sin tredje regering. Han var en statsminister av klass.

Regeringen tillträdde den 19 februari 1982 med mig som social- och hälsominister.

Jag satte igång med att göra något för Åbolands sjukhus, fick loss pengar till en renovering av sinnessjukhuset i Ekenäs, fördela resurser för folkhälsoreformen, besökte ILO:s möte i Geneve och mycket annat.

Kanslichef Hannus kontaktade ånyo statsminister Sorsa. Han ville att landshövding Pitsinki skulle avsättas.

Statsministern, justitieminister Taxell och minister Esko Rekola samt justitiekanslern bekantade sig med förslaget. De förordade det. Pitsinki fick gå.

Då frågade Kalevi Sorsa mig ånyo om jag vill bli landshövding.

Jag tog upp saken hemma och samtyckte i april.

President Mauno Koivisto utnämnde sin första landshövding den sista april. Utnämningen blev offentlig den 1 maj 1982.

Jag talade det året på första maj i Åbo, Kimito och Nystad. Det var ett eländigt väder. Det blev många trista farväl i snöyra.

Något slutligt farväl till Åboland blev det aldrig. Jag har hållit kontakt med många vänner och valarbetare under åren.

Den första juli 1982 började jag som landshövding i Nyland.

I intervjuerna bestred jag att jag blev ”satt på hyllan”.  Man förväntas göra så.

Om någon hade hoppats få bort mig från offentligheten gick det alldeles tvärtom. Landshövdingen i Nyland blev ett hett namn i huvudstadens media.

Den nya landshövdingen stod upp och försvarade sitt län och dess befolkning och krävde mera anslag för att lösa problemen.

Jag har aldrig lärt mig så mycket om hur det finska samhället fungerar som jag gjorde som landshövding, tro mig.

Vad än man besökte; kommuner, kulturevenemang, tävlingar, olika seminarier eller jubileumsfester, militärgarnisoner, polisstationer eller Folkets Hus: alltid blev man vänligt mottagen.

När man var landshövding var folk öppna och ärliga när de presenterade sin sak.

 

Politikern blir tjänsteman

Den första juli 1982 gjorde jag min sorti från den politiska scenen och blev en tjänsteman. Jag lämnade partistyrelsen.

 

Varför ville Sorsa ha bort mig?

Jag jobbade effektivt som riksdagsman på många plan.

Vi var dock ofta av olika mening i politiska frågor. Jag höll inte alltid tyst. Vi stod inte varandra nära.

Sorsa var omgiven av yngre medlemmar i riksdagsgruppen. Pirkko Työläjärvi kallade dem en gång för ”pojat” (pojkarna).

Jag stod inte högt i kurs hos dem.

De lär en gång ha betecknat mig som en intrigmakare, ”en giftblandare från Venedig”.

Giftblandare var inte positivt, men att vara en sådan ”från Venedig” var nästan smickrande.

En gång sade Kalevi Sorsa att ”Jacke talar ut innan han riktigt tänker efter.  Så gör inte en bra politiker…”

Men han tillade:

”Han är en förbannat bra jurist.”

När han var talman 1989 tipsade han mig om att jag borde söka till Riksdagens JO.

Tjänsten blev ledig då Olavi Heinonen blev president i Högsta Domstolen.

Mina sju år som landshövding hade fått stämpeln som politiker att suddas ut.

 

Sorsa och fransmännen

På våren 1995 kontaktades jag av de nya finska medlemmarna i EU-parlamentet.

De ville föra fram mitt namn som kandidat för posten som Europeiska ombudsmannen. De fick inte fransmännens stöd. De bad mig tala med Sorsa.

Jag besökte Kalevi Sorsa som var direktör på Finlands bank. Martti Ahtisaari hade blivit vald till president 1994.

Sorsa satt i ett stort, ganska kalt rum.

Inga dokumenthögar låg på bordet.

Någon stress av jobbet märkte man inte.

Han lyssnade på mig och frågade vad en ombudsman gör i EU.

Jag berättade vad jag visste. Så frågade jag om han kunde tala med fransmännen.

Michel Rocard, som kan kände från sina år i Paris, var en inflytelserik medlem i EU-parlamentet.

Sorsa tittade upp. Han smålog. ”Övervakar EU-ombudsmannen kommissionen också? Liikanen behöver minsann litet övervakning”, sa han i skämtsam ton.

– Jo, sade jag, om det gäller dålig administration.

– Okej, jag skriver till Rocard, sa Sorsa.

 

En vaktmästare ledsagade mig ut i vårsolen.

 

“En obetänksam politiker, men en förbannat bra jurist.”

 

Inte så illa.

 

PS.

Jag hade också tänkt skriva ett avsnitt under titeln ”Förbundet”, men nöjer mig med att hänvisa till Alf-Erik Helsings förträffliga FSD-historik “Med djärva tankar – Finlandssvensk socialdemokrati 1974-2014” från 2017.

Boken beskriver den tiden sakligt och kan köpas bland annat här.

 

Jacob Söderman

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Mest lästa

Senast

Demokraatti

päätoimittaja: Petri Korhonen
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

Tf. chefredaktör: Topi Lappalainen
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

Tietosuoja-asetukset

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE