Huvudnyheter

Min färd i rörelsen del 4: Reformerna

Jacob Söderman.
Jacob Söderman.
Jacob Söderman.

”Strafflagstiftningen var starkt influerad av Nazityskland och stod i strid med en human nordisk lagstiftning. Så kunde det inte fortsätta.”

 

Min färd i rörelsen är en artikelserie med historier ur Jacob Södermans liv. ABL publicerar en del per vecka fram till mitten av mars.

 

I slutet på 60-talet klampade till partiledningens överraskning en massa entusiastiska ungdomar in på partibyrån.

Partiets segrar i kommunalvalet 1964 och i riksdagsvalet 1966, då riksdagen fick vänstermajoritet, hade övertygat dem om att socialdemokraterna kunde förnya samhället.

De ville vara med.

Ungdomarna hade en stark känsla av att det finska samhället borde reformeras i grunden. Målet vore en nordisk välfärdsstat.

De generationer, som upplevt kriget och återuppbyggnaden, hade inte haft tid eller ork att sätta igång de nödvändiga samhällsreformerna.

När Kalevi Sorsa blev partisekreterare 1969 på partikongressen i Åbo blev det fart på partiets planeringsarbete.

Partibyrån hade en avdelning för ändamålet.

Den leddes av Unto Niemi, en äldre sosse.

När ungdomarna klampade in, satte han in dem i partiets arbetsgrupper av olika slag.

Jag gick till honom och förfäktade att kriminalpolitiken borde förnyas.

Han föreslog för partistyrelsen att man skulle tillsätta en arbetsgrupp med mig som ordförande.

För att övervaka att den inte skulle komma med tokigheter satte han in socialdirektören Henry Dahlberg och Tuberkulosförbundets bas Kalevi Vatanen att övervaka oss unga.

De greps av vår entusiasm. Snart kunde Suomen Sosialidemokraatti presentera ett kriminalpolitiskt program i nordisk anda.

 

Reformarbete på flera fronter

Unto Niemi föreslog att vi därtill skulle utarbeta ett rättspolitiskt program för partiet. Det blev klart i april 1970. Olavi Heinonen som sekreterare garanterade god kvalitet på programmen.

President Urho Kekkonens kritiska 70-årsintervju i Lakimieslehti hade lyft rättspolitiken till offentlig debatt. Reformerna hade en grogrund.

Niemi placerade mig också i en arbetsgrupp för naturskydd, där Olli Ojala gjorde ett monumentalt arbete. Programmet för skyddet av naturen godkändes 1969 och var det första i sitt slag. Naturskyddet (miljön) skulle ha ett eget ministerium.

Många andra arbetsgrupper tillsattes för olika centrala frågor. De flesta av programmen ledde till reformer som förvandlade samhället.

 

Vad var drivkraften bakom dessa reformer?

Den viktigaste impulsen för en ny samhällspolitisk inställning var Pekka Kuusis banbrytande bok 60-luvun sosiaalipolitiikka (WSOY, 1961).  

Kuusi förfäktade att det inte lönade sig att de fattiga skulle förbli fattiga. Socialpolitiska reformer kunde få dem och deras barn till aktiva samhällsmedborgare.

Inkomstöverföringen skulle ge dem medel att leva och konsumera, vilket skulle gagna ekonomin.

 

Med grundskolan kom jämlikhet

Reino Oittinens planerade grundskolereform innebar en 9-årig kostnadsfri enhetsskola. Reformen godkändes i riksdagen 1968. Den kom igång med början i norr 1972 och slutfördes i huvudstadsregionen 1977.

Den innebar både gratis hälsovård för eleverna och transport till skolan.

Reformen betydde i praktiken att alla barn – oberoende av social bakgrund eller bostadsort – fick en möjlighet att skola sig ända till studentexamen.

Före reformen var detta svårt på landsbygden. I städerna begränsade terminsavgifterna utbildningen för mindre bemedlade.

I Svenskfinland fick några kommuner rätt att starta reformen i ett tidigt skede. En sådan kommun var Korsholm.

Före grundskolan hade endast 10-15 procent av barnen från Björköby skärgårdskommun kunnat avlägga studentexamen. När grundskolan kommit igång gick över hälften av skärgårdsbarnen genom gymnasiet med framgång.

Grundskolereformen kom att bli den enda stora reformen riksdagen med vänstermajoritet gjorde. Oittinen hade planerat den sedan 50-talet.

Det viktigaste för socialdemokraterna på 70-talet var att få igång en lika effektiv planering av reformer i statsförvaltningen som arbetsgruppsarbetet visade sig vara inom partiet.

Detta gjorde man under den socialdemokratiska minoritetsregeringen 1972, kallad Knatteligan av elaka tungor.

Ulf Sundqvist som effektiv undervisningsminister torde ha varit yngst.

 

Nya tider, nya vindar

Vad tände reformviljan?

Andra världskriget slutade i Nazitysklands fall. Tysklands inflytande hade varit stort genom landets nära relationer till Finland sedan inbördeskriget 1918.

Tyskan var det första främmande språket i skolorna. Att studera vidare vid ett universitet i Tyskland var en dröm för många.

Universiteten var bland de främsta i världen tills nazismen förändrade dem till det sämre.

Den social- och strafflagstiftning som fortfarande var i kraft från 1930-talet, var starkt influerad av Nazityskland och stod i strid med en human nordisk lagstiftning.

Så kunde det inte fortsätta.

Ungdomens inställning och roll i samhället hade också förändrats.  

Slutet på andra världskriget, Nazitysklands fall, öppnade Finland för den amerikanska kulturen. Den svepte in som en varm vårvind.

Moderna amerikanska författare som Ernest Hemingway och John Steinbeck, filmer som ”Casablanca”, ”Klockorna klämtar för dig” kunde ses senast då. Jazzmusiken – för oss unga glädjens och fredens musik – kunde avlyssnas från Radio Free Europe, Radio Luxembourg eller BBC. Rundradion var inte riktigt på bettet än.

Sedan kom ungdomskravallerna i Paris 1968, motståndet mot Vietnamkriget… vetskapen om den tredje världen, utvecklingsländernas misär.

 

Den gamla världen stod inför stora förändringar.

Välfärdsstaten skulle skapas.

Utvecklingsländerna skulle hjälpas.

Inga krig mera.

Vi ville vara med.

Delningar

Dela denna artikel

Viikon 41 Demokraatti
TIEDUSTELULAIN ABC - Mitä tavallisen ihmisen pitää tietää?
LÄHIÖELÄMÄÄ - Selma Vilhunen teki rosoisen nuoriselokuvan
TARJA HALONEN - YK:n tulisi toimia pienemmällä budjetilla
Följ oss:
Mer om ämnet:

Kommentarer

Mest lästa


Senast