Huvudnyheter

Min färd i rörelsen del 6: Justitieministern

Kari Hulkko
Jacob Söderman.
Kari Hulkko
Jacob Söderman.
Kari Hulkko
Jacob Söderman.

”Jag var regeringens yngsta minister, därtill en total överraskning för de flesta. Publiciteten blev som väntat enorm.”

 

Min färd i rörelsen är en artikelserie med historier ur Jacob Södermans liv. ABL publicerar en del per vecka fram till mitten av mars.

 

Vi satt en kväll på sensommaren 1971 och pratade med Osmo Kaipainen.

Han berättade att justitieminister Mikko Laaksonen, som utnämnts till generaldirektör för Skattestyrelsen, skulle ersättas stadsdirektör Pekka Paavola från Tammerfors.

Socialdemokraterna i Tammerfors hade länge varit utan minister. Partiledningen, Rafael Paasio och Kalevi Sorsa, hade besökt dem och lovat föreslå Paavola till minister.

Hur skulle det gå för partiets rättspolitiska program från 1970? Jag var upprörd!

Laaksonen hade, i början motvilligt, åtagit sig att sätta igång reformer. Paavola skulle troligen främst bevaka att Tammerforsnejden får sitt.

Finlands svenska arbetarförbunds styrelse såg en möjlighet att få en egen minister. Medger att jag var aktiv i frågan.

Jag blev förbundets kandidat för posten. Man tyckte det var viktigt att förbundet profilerade sig. Förslaget verkade dock vara orealistiskt.

Förbundsordförande Lars ”Basse” Lindeman förde fram förslaget i riksdagsgruppen.

De två toppnamnen var Paavola och stadsdirektören i Tavastehus Leo Kohtala.

Deras anhängare förde en hård kamp inom riksdagsgruppen.

Smutskastningen irriterade många.

 

Riksdagsgruppens val

Basse Lindeman presenterade min kandidatur. Han sade att han inte kände Paavola, men hade han en positiv bild av Leo Kohtala, som var medlem i gruppen.

Hans kandidat var dock Söderman.

Ralf Friberg assisterade med att räkna upp mina medlemskap i partiets arbetsgrupper. Han nämnde särskilt att jag varit ordförande i den rättspolitiska.

I den första omröstningen vann Paavola med några röster. Jag kom in som tvåa.

Gruppordföranden Esko Niskanen var frånvarande. Margit Eskman fungerade som tillfällig ordförande. Hon var ovan och frågade partiordförande Rafael Paasio om man ännu borde ställa de två, som fick mest röster mot varandra.

Paasio, som satt och tecknade på ett pappersark, nickade.

Gruppen skred till en andra omröstning. Nu fick jag 23 röster mot Paavolas 21.

Av allt att döma hade Kohtalas anhängare satsat på mig. Den tiden var riksdagsgruppens beslut slutligt.

För partiledningen blev det mycket att förklara för partifolket i Tammerfors. Sedermera ändrades stadgarna.

Riksdagsgruppen får ge ett utlåtande om ministrarna. Partifullmäktige fastställer det slutliga valet. Det kan delegera sin makt åt partistyrelsen.

Jag blev den sista ministern som riksdagsgruppen valde.

 

”En total överraskning”

Inför redaktör Tom Westergård, som kom till Mattby sparbanksinstitut efter riksdagsgruppens beslut, framhävde jag de reformer partiet framlagt i sitt rättspolitiska program – särskilt rätten till allmän rättshjälp.

Troligen betonade jag också vikten av att bevaka de svenska intressena vid genomförandet av kommunreformen.

När jag inlett som minister 1.10.1971 skrev jag ett storstilat brev till SFP-ministrarna om samarbete i svenska frågor.

De grimaserade illa, antar jag. Förhandlingarna blev aldrig av.

Jag var regeringens yngsta minister, därtill en total överraskning för de flesta. Publiciteten blev som väntat enorm.

Matti Rinne intervjuade mig för Ilta-Sanomat, som publicerade en helsida under rubriken:

”Lakiasiat ovat liian tärkeitä jätettäväksi vain juristeille” (ungefär “Lagfrågor är för viktiga för att lämnas endast åt jurister”). I texten betonade jag ånyo behovet av en lag om allmän rättshjälp.

Ahti Karjalainens regering skulle inte sitta länge till.

Jag ville snabbt få igång beredningen av viktiga reformer. Särskilt ville jag att få reformvänliga krafter med i lagberedningen.

Så gällde det att hålla tal förstås. Det gick inte alltid vägen.

Lagberedningen var utan avdelningschef. Kanslichef Korte föreslog en kandidat som jag ansåg vara för traditionell.

Jag ville ha biträdande professor Antti Kivivuori, som var kunnig och intelligent med en enorm kapacitet, att leda lagberedningen.

När jag föreslog honom i plenum visade det sig att riksdagens justitieombudsman Kaarlo Ståhlberg hade skrivit till statsrådet och framhållit att mitt förslag var olagligt.

Statsminister Ahti Karjalainen frågade om jag vill dra bort förslaget tillbaka. Jag vägrade.

På minister Kristian Gestrins förslag bordlades ärendet.  

Vid följande plenum fastställde Justitiekansler Risto Leskinen att mitt förslag var lagligt.

När regeringen inte hann behandla frågan, innan den avgick 29.10.1971, utnämnde jag Kivivuori till tf. för tre månader.

Min efterträdare K. J. Lång genomdrev… något motvilligt… hans utnämning i nästa regering.

 

Retade upp presidenten med långt minne

I samma veva bad president Kekkonen mig komma till Ekudden.

Han ville veta vad som fått JO Ståhlberg att reagera så drastiskt.

Jag visade presidenten ett kåseri jag skrivit i Suomen sosiaalidemokraatti (29.9.1970) under rubriken ”Luulin Ståhlbergin jo kuolleen”.

Anledningen var att Olavi Heinonen icke valdes till riksdagens JO år 1970. Den borgerliga riksdagsmajoriteten valde Kaarlo Ståhlberg.

UKK läste kåseriet. Han nickade. Jag sade att han kunde hålla kåseriet. Han replikerade att han hade tillräckligt med bra egna kåserier.

Så fick jag gå.

Jag insåg att han var mäkta förbannad på mig.

Vid regeringsbildningen 1979 fick Mauno Koivisto nämligen en lista av UKK med fyra namn, som absolut inte fick bli ministrar.

Ahti Karjalainen och två andra centerpartister toppade listan. Sist kom mitt namn. Uppgiften publicerades först i Koivistos memoarer.

Orsaken till president Kekkonens missnöje var mitt tal om statsförfattningsreformen i Högfors den 10 oktober 1971.

Jag tog starkt ställning för en nordisk parlamentarisk modell, där man i riksdagen godkände lagar med enkel majoritet och där regeringsbildningen inte krävde en aktiv medverkan av presidenten.

Det var ett långt tal.

Utkastet var skrivet av Esko Riepula, texten ganska teoretisk. Presidentens roll inom utrikespolitiken bestreds inte.

När publiken höll på att slumra till, förklarade jag, att regeringen kunde väljas i riksdagen.

Inte behövde man presidenten till det.

Publiken såg förvånad ut. Jag tillade för säkerhets skull att jag inget hade emot president Kekkonen.

Helsingin Sanomats lokalredaktör vädrade en nyhet. Nästa morgon hörde jag ett tjut från köket.

Min hustru kom med Helsingin Sanomat och pekade på rubriken:

”Uusi oikeusministeri vaatii eduskuntavaltaa”

”Presidenttiä ei tarvita lainkaan”. (“President behövs inte överhuvudtaget”)

På den tiden var man något inom politiken, om man kom med i en teckning av Kari Suomalainen i samma tidning.

Under mina fyra veckor som justitieminister var jag med tre gånger. Ingen av teckningarna var riktigt positiv. Min profil som radikal intill rabulism förstärktes. K. A. Fagerholm ringde nu och då till förbundsbyrån och föreslog att någon skulle lugna ned mig.

 

Dags att avskaffa dödsdomen

Lagförslaget om avskaffande av dödsdomen ur strafflagen – även i krigstid – hann jag avge till riksdagen.

I mitt tal inför riksdagen (14.10.1971) konstaterade jag att krigssommaren 1944 avrättades ett hundratal egna medborgare för brott, som de skulle ha benådats för samma höst, då vapenstilleståndet inträdde.

Inom riksdagen fanns det människor som ärendet berörde.

Ledamot Anna-Liisa Hyvönen, folkdemokrat från Helsingfors, kommenterade talet senare åt mig personligen.

– Jag var förstummad att en ung socialdemokrat kom med förslaget och att du talade i plenum som du gjorde, sade hon med värme.

Hennes mor var internerad i Tavastehus slott med Hertta Kuusinen under kriget. De hade löpt risken att arkebuseras, men släpptes fria efter vapenstilleståndet.

 

“De är ute efter din skalp”

I slutet av oktober var vi med Kalevi Sorsa på statsförfattningsseminarium i Siikajärvi, norra Esbo.

På hemvägen berättade Sorsa att regeringen snart skulle avgå.

Han tröstade mig:

”Det är bättre för dig. De konservativa kretsarna har vaknat. De är ute efter din skalp. Bättre att komma bort i tid. Du är ung och hinner ännu.”

Hann visste mer än jag om läget. UKK ville inte se Ahti Karjalainen som statsminister mera. Sorsa ville frigöra sig från den äldre generationens ministrar.

Efter valet 1972 fick SDP bilda en minoritetsregerings under Paasios ledning. Den fylldes med partiets nya krafter. Många kallade den knatteligan. Osmo Kaipainen var social- och hälsovårdsminister, Ulf Sundqvist undervisningsminister, Matti Louekoski justitieminister.

 

En ny generation trädde fram i partiet.

 

 

Följ oss:
Mer om ämnet:

Kommentarer

Mest lästa