MENY
[pro_ad_display_adzone id=68868]

Kolumn

Monika Fagerholm

Monika Fagerholm: Vi måste tala om mordet – för hennes, offrets skull

Det är faktiskt först när jag under de här tysta sommarveckorna via just djungeltelegrafen får höra hur brottet begicks, hur utstuderat våld det var frågan om som jag med hull och hår tycker mig inse att det verkligen spelar en roll hur vi berättar den här hemska historien, för oss själva, för varandra, skriver Monika Fagerholm.

“Det finns inga ord”, säger man de där veckorna efter mordet på den nittonåriga unga kvinnan i Ekenäs strax före midsommaren – ett mord som inträffade i höghuslägenheten  där hon bodde och mördaren, hennes jämnåriga före detta pojkvän, efterspanades hela natten och varnades (han hade vapen) för med bild av polisen innan han dagen därpå hittades död – uppenbarligen hade han kört ut i skogen och skjutit sig.

   Två gyllene ungdomar, vackra, framgångsrika, populära – den sortens som ”alla” i den lilla staden och dess små  (bara i utomståendes ögon obetydliga)  sammanhang visste vilka de var: ungdomar med både synlighet och status, han ett idrottslöfte, i tiderna ett ”underbarn” i sprinterlöpning och en kort tid även fotbollspelare på landslagsnivå i sin ålderskategori. Och hon, – ja, vacker, sympatisk, social… kom från Kronoby för att gå gymnasiet här nere, blev klasskamrat och par med honom – de flyttade ihop och bodde tillsammans under skolåren… ett omsusat par som sen (redan förra hösten faktiskt) gick skilda vägar, men fortsatte vara vänner, ingen större dramatik. Hon återvände till Österbotten, han blev kvar i hemstaden dit hon alltså kom för att sommarjobba ett knappt år senare, och där hade hon alltså bott bara några veckor innan den ödesdigra kvällen i midsommarveckan då allt tog slut. En tragedi, säger man, tragedin i Ekenäs: två unga människor som inte längre fanns.

 

  ”Det finns inga ord”, upprepar man – prästen, skolan, lokaltidningen, de där såriga dagarna strax efteråt… och visst, det är lätt att hålla med. Chocken lägger sig över staden, så blir det tyst. Sorgen måste få ha sin gång, den bör respekteras, den är privat.

 

    Och samtidigt – som också Johan Kvarnström är inne på här i Arbetarbladet redan i juni då händelsen är färsk: sorgen är privat, men det besinningslösa våldet – det är en annan sak.  

    Det måste vi tala om.  För det måste, fortfarande, då sorgen lagt sig, finnas, hittas ord.

    

     

Och att det faktiskt är så i just det fallet är en övertygelse som växer sig allt starkare i mig under sommaren, ju mer jag tänker på och pratar om mordet, ju mer jag tar in – för även om tystnaden lägger sig betyder det ju inte att man sitter och tiger i det tysta. Men jag måste också skriva, på tal om det, att jag under den här sommaren också lär mig att det att man vill veta inte nödvändigtvis springer ur en sensationslystnad. I nästan alla sammanhang här i Ekenäs där ämnet berörs stöter jag på samma sak: ett enormt, närmast terapeutiskt behov av att få prata, dela, veta.

  Och det är faktiskt först när jag under de här tysta sommarveckorna via just djungeltelegrafen får höra hur brottet begicks, hur utstuderat våld det var frågan om som jag med hull och hår tycker mig inse att det verkligen spelar en roll hur vi berättar den här hemska historien, för oss själva, för varandra. På bara ett ögonblick faller allt romantiskt och sentimentaliserande skimmer (”ung kärlek”, ”flickvän”, ”svartsjuka”, ”passion”…) som fjäll från mina ögon – och då börjar jag också värja mig mot en vag användning av ordet ”tragedi”: två unga människor som…  för det skymmer ju brottet, brutaliteten i ett kallblodigt, överlagt mord där en vuxen människa tar livet av en annan.  Så ja, vi måste prata om det – om inte annat så för hennes, offrets skull.

  Och utmaningen är: vad ska vi tala om, och hur? Respektfullt, utan att leta syndabockar, eller hänga ut.

 

  Så då, förslagsvis, i det här fallet, tre saker, alldeles konkret: 1) drogerna, 2) idrottsföreningen 3) kvinnorollen. Enligt hur det verkar, när det gäller gärningsmannen, har vi eventuellt att göra med en missbruksproblematik som väldigt många tycks ha varit medvetna om – och eventuellt, med krossade – och kanske av omgivningen och lilla stan alldeles för upphaussade – idrottskarriärdrömmar alldeles för tidigt. Och att det långt fallit på före detta flickvännen att vara stöd då svårigheterna hopat sig och karriären som knappt hunnit börja måste läggas på hyllan (på grund av en skada).

  Den döda flickans pappa uppger att hans dotter oroat sig över att hennes före detta pojkvän fått så lite stöd för att bli av med sitt missbruk och med att hantera de havererade idrottsdrömmarna. Om det stämmer, så måste man ju fråga sig om det är en rimlig börda för att bära för en annan ung människa, själv så i sin början, med ett eget liv att forma, egna svårigheter, osäkerhet att möta? Också, och särskilt, sedan förhållandet tagit slut?

   Hur handskas vi – eller, ”man” – med skam, motgångar, misslyckanden? Hur talar vi om det, talar vi alls? I det öppna? Till exempel inom junioridrotten på lokal nivå? Har  de ideella föreningarnas beredskap och kompetens att tackla den psykologiska biten då man har att göra med lättuppblåsbara och samtidigt oändligt sköra tonårsegon? Pojkegon måste kanske tilläggas, för det är fortfarande som att det är företrädesvis bland pojkarna, inte flickorna, som de riktiga unga hjältarna – de som blåses upp som så – i de här sammanhangen ska sökas. Så verkar det i alla fall. Och ändå – som vi vuxna också vet – så är det är trots allt väldigt få som hur lovade, begåvade de än är, trots allt sedan gör en riktig karriär. Och det är lätt att lyftas fram och vara stjärna i lilla Ekenäs – men, vad händer sen?

  Faller det då på flickorna – alla dessa ”flickvänner” – att vara de som tar hand om eftervården? Och detta, ”att vara flickvän”, är det  fortfarande det som är flickans tydligast synliga roll i de här sammanhangen? Överhuvudtaget, vad är hennes, flickans, plats? I den lilla staden, lilla världen.

  Och då tänker jag på den unga kvinnan igen,  hon som blev ”offer” sen.  Och hoppas och önskar att hon – även i den här brottshistorien – med tiden skulle få en berättelse, där hon lyfts fram i förgrunden. Inte som före detta flickvän, men som det hon var: en ung självständig kvinna med ett helt eget liv och en helt egen framtid framför sig.

Monika Fagerholm

Kolumn

Gunnar Lassinantti

Gunnar Lassinantti: Varför kärnvapenförbud?

Den 7 juli beslutade 122 länder i FN, däribland Sverige, att förbjuda kärnvapen. Förbudet börjar gälla när 50 länder ratificerat det. Påven har deklarerat att Vatikanstaten gör det redan denna vecka.

 

 

För 55 år sedan stod världen vid randen av ett kärnvapenkrig under Kubakrisen. FN:s nedrustningsförhandlingar startade med en tongivande roll för Sverige. 1968 beslutade en enig svensk riksdag att ansluta sig till ickespridningsfördraget, NPT. Dåvarande fem kärnvapenländer gavs rätt att ha kärnvapen under en övergångstid, men de förpliktigade sig att avveckla dessa. Övriga fördragsländer garanterade att inte skaffa kärnvapen. Nordkorea står utanför fördraget.

Kärnvapenländerna har inte levt upp till sina nedrustningslöften. Även om antalet kärnvapen minskat till cirka 15 000, moderniserar alla vapenländer sina arsenaler till stora kostnader. Kvarvarande vapen kan förinta jordklotet och civilisationen flera gånger om. Alla andra massförstörelsevapen omfattas redan av förbud. Det gäller biologiska vapen, kemiska vapen, antipersonella landminor och klustervapen.

Nedrustningsförhandlingarna har inte gjort några framsteg på mycket lång tid. Ett nytt steg behövs därför. Förbudet är ett svar på detta. Humanitära skälen för kärnvapenförbud har ökat, vilket bland annat Internationella Röda korset och Internationella Röda halvmånen påvisat. En bred internationell fredsrörelse står bakom kravet inom International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, ICAN.

 

Nato eller kärnvapenförbud? En militant debatt mot förbudet har anförts av moderata och liberala politiker och borgerliga ledarskribenter lierade med dem. USA och Nato har lagt sig i vår inhemska debatt på ett sätt som inte skett tidigare. Varningsord har rests att en svensk ratificering kan försvåra kontakterna med Nato. USA har skrämt alla Natoländer att bojkotta förbudet. Även Finland med borgerlig regering, avsaknad av Sveriges politiskt förankrade nedrustningstradition och en närmast obefintlig debatt i frågan har ställt sig utanför.

Sveriges säkerhets- och nedrustningspolitik ska beslutas i Stockholm, inte i Washington eller av Nato i Bryssel. Vår nya regering har återtagit en god svensk nedrustningslinje efter parentesen med Carl Bildt som utrikesminister.  Risken finns att en eventuell borgerlig regering – om den olyckan skulle bli resultatet av nästa års val – kan sabotera en anslutning till förbudet. Kräv en ratificering av kärnvapenförbudet snarast av Sveriges riksdag!

Gunnar Lassinantti

Kolumn

Britta Lindblom

Britta Lindblom: Rapport från huset med gul triangel

”Det är lite mañana som gäller, säger många. Då har de inte sett de grekiska pensionärerna som arbetar i sina barns företag.”

Lue lisää

Britta Lindblom

Britta Lindblom.

Kolumn

Anette Karlsson

Anette Karlsson: Minska hälsoskillnaderna!

“Människor önskar enkla saker av vårdreformen. Man måste få vård utan långa köer. Klientavgifterna får inte förhindra en från att komma till läkaren. Vården måste vara kvalitativ. Socialtjänsterna måste fungera. Barn, åldringar och funktionshindrade ska tas hand om” skriver Anette Karlsson.

Lue lisää

Anette Karlsson

Kolumn

Norge och Norden

Norge.

Kommentar: Starkast stöd och mest kris? Verkligen?

Arbeiderpartiet är Norges största parti och samtidigt den krisande förloraren. Varför?

Lue lisää

Norge och Norden

Norge.

Kolumn

Jacob Söderman

Jacob Söderman: Upp till kamp för förändring!

”Ni får förlåta mej, men Ibland känns det som om statskyrkan och Partiet har samma problem.”

Lue lisää

Jacob Söderman

Jacob Söderman