På initiativ av Samak har Tankesmedjan Tiden 2017 tagit fram två omfattande rapporter, en om en progressiv arbetslivspolitik (av Håkan A Bengtsson) och en om facket och den nordiska modellens framtid (av Mats Wingborg).

I den färska slutrapporten sammanfattar tankesmedjans chefredaktör Jesper Bengtsson hela projektet.

Fokuset ligger på klarläggande av vad den nordiska modellen är, kampen för jämlikhet, den fackliga organisationsgraden och hur tidens utmaningar kan tacklas.

Det är ett gott tillfälle att konstatera att nyliberalistiska olyckskorpar som kraxade om att den nordiska modellen inte står pall i globaliseringens tid har haft fel. Modellen har tvärtom i flera avseenden varit den bästa för att möta olika typer av kriser och utgör enligt rapporten “den bästa strategin för globalisering med mänskligt ansikte”.

Tre pelare – beroende av varandra

De tre grundpelarna är ett organiserat arbetsliv, ekonomisk styrning och offentlig välfärd. Under de två presentationer jag hört Jesper Bengtsson hålla i år har han båda gångerna betonat att pelarna är beroende av varandra. Det går inte, att som en del högerpartier, tala för den nordiska modellen samtidigt som man vill fälla arbetslivspelaren. Det är enligt Bengtsson en motsägelse och gör pratet om modellen till ren retorik i sådana munnar på högerkanten.

– Av de tre pelarna är ett organiserat arbetsliv det mest unika för den nordiska modellen.

– Modellen bygger på jämlikhet och tillit. Pelarna är beroende av varandra. Förändringar i en pelare innebär förändringar i de andra. Förändrar du organisationsgraden påverkas välfärden. Med mindre välfärd blir det sedan svårare att organisera arbetslivet. Det här måste vi vara tydliga med då de tre pelarna är under tryck, sade Bengtsson på Samaks arbetarkongress på Arlanda i början av februari.

Det finns alltså en politisk utmaning. Därtill listar Bengtsson upp den tekniska revolutionen, digitaliseringen, migrationen, EU och den fria rörligheten (social dumpning) som de aktuella utmaningarna.

– Förändringarna är en del av verkligheten. De är inte främst politiska konstruktioner, även om sådana finns, och kan inte stoppas av politiska beslut. Däremot kan kan de mötas, för att behålla de värden modellen bygger på.

Vad gäller den över tid konstant sjunkande organisationsgraden efterlyser Bengtsson framför allt en stark krismedvetenhet. Det politiska svaret som slurpporten pläderar för är det som Samaks kongress omfattade: Massiva insatser för att stärka utbildning och kompetensutveckling, stoppa social dumpning inom EU för att stoppa dagens “race mot botten” och höja organisationsgraden.

Även plattformsekonomin måste tas på allvar och lotsas in i den nordiska modellens ramverk, enligt Bengtsson som säger att “delningsekonomin går att dela upp”.

Inom Norden gäller den gamla sanningen att vi bör lära av varandra.

– Klarar vi de här utmaningarna, har vi de svaren, då har vi en modell som klarar sig ganska bra, sade Bengtsson på kongressen.

I januari, då rapporten diskuterades i Helsingfors, formulerade han situationens allvar skarpare:

– Om trenden fortsätter är den nordiska modellen död inom 30 år.

“Gränser suddas ut”

Rapporterna är viktiga och det är säkert lätt för arbetarrörelsen att omfatta det som står där. Kanske rentav för lätt. Det är lätt att vara för jämlikhet och hög organisationsgrad och försvara den nordiska modellen. Men det högaktuella, det som vi inte hade kunnat läsa för 10 eller 20 år sedan, finns inte med.

En aspekt som i stort lyser med sin frånvaro är miljöfrågor och klimatförändringarna som pockar på stora omställningar i infrastruktur och levnadsstil. Detsamma gäller i viss mån också informationsteknologins möjligheter och positiva aspekter, bortsett från en allmän försiktig optimism om att ny teknik nog brukar skapa arbetstillfällen. Bengtsson poängterar dock att upp till hälften av våra jobb kan bli digitaliserade eller automatiserade inom 30 år.

– En av de huvudsakliga förändringarna vi nu kan se är att gränserna mellan att vara anställd eller ha eget företag suddas ut. Å andra sidan argumenterar en del för att det inte är så svårt att slå fast om någon gör jobb som entreprenör eller anställd. Sedan kan man göra nya regleringar utifrån det. En del kommer säkert att falla mellan stolar, men man kan göra en del genom att göra som vi alltid har gjort, sade Bengtsson i Helsingfors i januari då även cirkulär ekonomi diskuterades.

Många av de konkreta råden i rapporterna är så allmänna till sin karaktär att de inte blir så konkreta som vore önskvärt. Som exempel bland de utplockade punkterna (som alltså borde vara det mest konkreta) kan ges “hitta en balans mellan motstånd och anpassning” och “starta en politisk och facklig offensiv om arbetslivets villkor”. Det hör förstås till sakens natur att det konkreta blir svårt då rapporterna ska kunna omfattas och gälla hela Nordens socialdemokratiska arbetarrörelse.

Då rapporten diskuterades i Helsingfors lyfte Antti Rinne (SDP) upp vikten av att alla ska få andra stadiets utbildning, alltså att läroplikten förlängs och att vi vidareutvecklar utbildningssystemet så att man snabbt kan få mer utbildning vid behov.

Rapporten hittas här.