Internationellt

Pandemin har fördjupat klyftorna mellan eleverna i Peru

Foto:Mariela Jara/IPS
Rodrigo Reyes arbetar i sin mammas lilla butik på en marknad i utkanten av Perus huvudstad Lima. Det har han gjort ända sedan han som 16-åring tvingades hoppa av skolan i samband med att distansundervisning infördes under pandemin. Hans drömmar om att gå klart grundskolan för att sedan kunna studera vidare ligger på is.

”När pandemin började slutade jag i skolan, trots att det var mitt sista år. Mina föräldrar hade inte råd att skaffa internet hemma”, säger Rodrigo Reyes, som i dag är 18 år. Han är en av de hundratusentals peruanska barn som tvingades hoppa av skolan under covidkrisen.

IPS

Arbetarbladet

 

 

I mars 2020 stängdes Perus skolor för att förhindra spridningen av covid-19. I stället infördes den distansundervisning som kom att pågå ända fram till i år. Det innebar att de som ville fortsätta studera var tvungna att ha tillgång till teknisk utrustning och internet i sina hem.

För elever och studenter som kommer från fattiga förhållanden, eller bor på landsbygden, blev effekten mycket svår. Under det första pandemiåret beräknas nästan 250 000 peruanska barn och ungdomar ha hoppat av skolan. Året därpå var antalet avhoppare 125 000.

Ungefär en fjärdedel av Perus 33 miljoner invånare lever under fattigdomsgränsen, men klyftorna är mycket stora mellan stad och land. Många som bor på landsbygden tillhör landets ursprungsbefolkningar där fattigdomen är särskilt utbredd.

Införandet av distansundervisning var inte rätt insats för dessa unga människor, som även ställs inför en rad andra hinder och som talar andra språk än spanska”

Det var de redan utsatta grupperna som drabbades värst av skolnedstängningarnas effekter, säger professor Rossana Mendoza, som är expert på interkulturell pedagogik.

– Införandet av distansundervisning var inte rätt insats för dessa unga människor, som även ställs inför en rad andra hinder och som talar andra språk än spanska, säger hon till IPS.

Men även elever och studenter som kommer från städernas fattiga områden drabbades hårt. Rossana Mendoza påpekar att många barn vid sidan av den bristande tillgången på datorer och internet också blev tvungna att hjälpa sina familjer med försörjningen.

Så var det också för Rodrigo Reyes, som fram till pandemin drömde om att kunna läsa vidare och utbilda sig till maskintekniker.

– Tanken var att jag skulle gå ut grundskolan tillsammans med mina vänner som 16-åring och sedan plugga vidare. Men så blev det inte, säger han till IPS.

Sedan pandemin har han i stället arbetat heltid i sin mammas lilla butik på en marknad i utkanten av Lima. Liksom de flesta i hans hemkvarter kommer han från en familj som har sitt ursprung i inlandet. Hans föräldrar flyttade till huvudstaden eftersom de hoppades att barnen skulle få en bättre framtid.

– Jag har alltid tänkt att vägen till kunskap och frihet går genom studier, och det var därför jag och min man flyttade till Lima med våra barn. Av det skälet gör det så ont att vi inte har råd att stötta Rodrigo och hans planer, säger hans mamma Elsa García.

Redan innan pandemin hade familjen problem att få ihop ekonomin, och när covidkrisen kom tvingades även Rodrigos två yngre syskon att hoppa av skolan. Året därpå hade familjen bara råd att låta småsyskonen återvända till skolan.

– Tack vare att jag jobbar i butiken har vi kunnat spara lite pengar så vi kunde köpa en mobiltelefon. Genom den fick mina syskon gemensam tillgång till internet. Jag måste fortsätta hjälpa dem så att de kan gå klart skolan och få en utbildning. Senare kanske jag också kan läsa vidare, säger 18-åringen.

Jag har inte haft råd att köpa de skor, kläder och skolmaterial hon skulle behöva för att kunna fortsätta i skolan. Jag har inga pengar och fattigdomen är utbredd här”

En annan som inte fick gå klart grundskolan är 17-åriga Delia Paredes. Hon bor tillsammans med sina föräldrar och yngre systrar utanför den lilla staden Neshulla i peruanska Amazonas. Hennes föräldrar är bönder som saknar egen mark och familjen tvingas överleva på mycket små inkomster.

– Jag har inte haft råd att köpa de skor, kläder och skolmaterial hon skulle behöva för att kunna fortsätta i skolan. Jag har inga pengar och fattigdomen är utbredd här, berättar Delias pappa Úber Paredes för IPS.

Hans två yngsta döttrar Alexandra och Deliz har dock kunnat återuppta sina studier efter pandemin. Alexandra berättar att hon tycker synd om sin storasyster:

– Hon pratar hela tiden om att hon skulle ha velat bli sjuksyster. Jag har sagt till henne att den dag jag börjat jobba som lärare så kommer jag att hjälpa henne, säger Alexandra.

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Demokraatti

päätoimittaja: Petri Korhonen
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

chefredaktör: Topi Lappalainen
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

Tietosuoja-asetukset

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE