MENY
tyovaenkirjallisuuspaiva
kaisaniemi

Kolumn

Pierre Gilly

Pierre Gilly: Kannibalismens ansikten

Rasismen – den politiska kannibalismen – är på tillbakagång. Det vi som vi identifierar oss med tycks bli allt större och mångfacetterat, skriver Pierre Gilly.

 

Min farmors syster var gift med en kannibal som hette Jean. Jag såg honom aldrig äta människokött men jag har mina misstankar. Folk omkring honom brukade magra. Värst drabbade var hans anställda som dessutom fick väldigt små pensioner eftersom han slarvade med att betala in deras pensionsavgifter. Hans fru, som aldrig jobbat en dag i sitt liv, har däremot en hög pension. Familjen var viktig för honom men andra människor såg ofta han som förbrukningsvaror.

Jag tänker på Jean när jag läser om hur statsvetare försöker förklara drivkraften bakom politiska och sociala handlingar. Enligt en modell styrs vi av passion, intresse, och förnuft. Passionen (hat och kärlek, osv) är det som gör att vi stödjer (eller är emot) olika typer av kollektiv som familjen, trossamfund och nationen. Marknaden är arenan för intresset. Den är i sina bättre stunder mer av ett köpslående.

För den tredje drivkraften, förnuftet, är förståelsen och argumentation den förändrande kraften. Här är arenan demokratins institutioner och det avgörande är argumentens tyngd. En förnuftig debatt leder till kompromisser eller i bästa fall, konsensus.

Passionen kan vara mer absolut och oförsonligt än intresset. För intresset är målen ofta mer flytande och förhandlingsbara. En nyliberal ekonom skulle kanske säga att Jeans anställda valt att arbeta utan pensionspoäng i stället för att inte arbeta alls. Passion kan vara svårare att motstå än intresset eller förnuftet. Det är lättare att byta jobb, bilmärke eller parti än att byta familj eller nationalitet.   

Brexit och Trump visar att det finns mycket passion i världen. Macrons seger visar att intresset kan segra över passionen. Men den franska valutgången var en kompromiss som många med rätta är missnöjda med. Man har gett marknadsliberalismen makten för att förhindra att de som hyser en överdriven kärlek den egna etniska gruppen tar makten.  

Den tyske statsvetaren Claus Offe menar att EU projektet lider av för mycket passion och intresse och för lite förnuft. Lösningarna på EU:s problem är välkända. EU behöver egen beskattningsrätt, rätt att utfärda EU-obligationer som garanteras av alla medlemsstater, och kontroll över sin egen budget, skriver han i sin nya bok, Europe Entraped (Polity Press). EU måste kunna förfoga över en större budget som kan motverka lokala konjunkturcykler i de enskilda medlemsländerna. Det behövs gemensamma sociala rättigheter, som är kopplade till de enskilda EU-medborgarna. Tyskland, och andra länder som tjänar mest på EU och euron måste också ta ett större ansvar.

Men det lär bli knepigt att förverkliga dem, tror Offe. Väljare och beslutsfattare har ofta svårt att se att problemen är orsakade av systemet. De är mer benägna att tro att problemen orsakats av en felaktig nationell politik som i sin tur beror på kulturen i det drabbade landet. Och omvänt: Tysklands framgångar beror inte på att euron gynnar Tyskland, utan på att det tyska folket är flitigt och frugalt.

Offe tror att de reformer som krävs är så impopulära att det knappast går att genomföra i demokratisk ordning. Det politiska motståndet har också en tendens att öka i takt med att de ekonomiska problemen förvärras. Kriser göder rädslor som ger passionerna övertaget. Även om resonemanget är logiskt så tror och hoppas jag att han har fel.

Mycket av den passion som Jeans samtid hade tycks ha dött bort med honom. 1931, samma år som Jean började skolan, öppnade en stor kolonialutställningen i Paris. Ett missöde gjorde att alla krokodiler dog men man lyckades byta till sig några från en tysk cirkus i utbyte mot svarta människor, kanaker, från Nya Kaledonien som ingick i utställningen. Kanakerna presenterades som ”äkta kannibaler” och fick tugga rått kött inför en nyfiken publik.  

De riktiga kannibalerna var naturligtvis de som exploaterade och förnedrade de koloniserade folken för egen vinning. Idag ställer vi inte ut människor – hur exotiska de än verkar – tillsammans med djur. Det finns knappast någon som hatar tyskar så mycket som Jeans generation gjorde. Rasismen – den politiska kannibalismen – är på tillbakagång. Det vi som vi identifierar oss med tycks bli allt större och mångfacetterat. Vissa försöker ta ett steg tillbaka nu och då men tendensen är tydlig.

 

Pierre Gilly

Aktuell med boken Konsten att sälja krig – Propaganda från Cato till Nato (Verbal förlag)

Pierre Gilly

MNESORD

Diskussion

Kolumn

Rafael Donner

Rafael Donner. Foto: Johan Kvarnström

Donner: Känslor får inte plats i vårt samhällssystem

Rafael Donner skriver om känslor och efterlyser en empatisk politik som tar fasta på hur olika reformer och beslut påverkar hur människor känner sig, inte bara hur siffror ändrar.

Lue lisää

Rafael Donner

Rafael Donner. Foto: Johan Kvarnström

MNESORD

Diskussion

Kolumn

Siv Åstrand

”Låt inte det nordiska samarbetet bli en kaffeklubb!”

Nya nätverk, möten med nya människor, möjligheter att påverka Nordenpolitiken så att den fokuserar på ungdomarnas vardag i Norden.

Det är några av de fördelar Kai Alajoki nämner då vi talar om hans engagemang i ungdomspolitiken på nordisk nivå.

Lue lisää

Kai Alajoki

Kai Alajoki. Foto: Siv Åstrand

MNESORD

Diskussion

Kolumn

Henrik Helenius

Finlands Pen slår larm: Rasistiska och xenofobiska uttalanden får allt oftare passera

– Vi kämpar mot hat mellan raser, samhällsklasser och folk. Och vi motarbetar alla försök att slå ner yttrandefriheten samt spridandet av medvetna lögner.

Så beskrivs Pen Internationals grundprinciper av Marianne Bargum som sedan 2011 är vice ordförande för Finlands Pen.

Lue lisää

Marianne Bargum

Pen:s uppgift är ofta att fungera som brandsläckare, konstaterar Marianne Bargum som är vice ordförande för Finlands Pen. Foto: Henrik Helenius

MNESORD

Diskussion

Kolumn

Maarit Feldt-Ranta.

Maarit Feldt-Ranta. Foto: Ella Kaverma

Tre tidigare ordförande stödjer Maarit Feldt-Ranta – ”Ett fenomen föds”

I veckans nummer av tidningen Demokraatti som publiceras i dag, torsdag, finns en helsidesannons med omkring 100 av de namn som stödjer Feldt-Ranta. Tre av dessa har varit ordförande för SDP.

Lue lisää

Maarit Feldt-Ranta.

Maarit Feldt-Ranta. Foto: Ella Kaverma

Kolumn

VR-exempelbild

Förslag om tågkonkurrens får hård facklig kritik

– Det är som om Finnair borde låna sin fordonspark till ett utländskt flygbolag och sedan tävla mot det. De enda konkurrensfaktorerna som blir kvar är personalkostnader och skatteplanering, säger Lokmannaförbundets ordförande Tero Palomäki.

Lue lisää

VR-exempelbild
MNESORD

Diskussion