Idag den 7 november är det 100 år sedan ryska oktoberrevolutionen genomfördes. Oktober? Ja, Ryssland tillämpade fram till 1930-talet den julianska kalendern som placerade dagen i november, och gick först därefter över till gregorianska kalendern som Sverige haft sedan 1700-talet.

Den 19 oktober ordnade vi ett seminarium i ämnet i ABF-huset i Stockholm. Talare var Klas-Göran Karlsson (Lunds universitet), Stig Fredrikson (författare och tv-journalist) och Helene Carlbäck (Södertörns högskola) och som samtalsledare fungerade Göran Eriksson från ABF Stockholm.

Tsarväldet hade störtats genom februarievolutionen 1917 som hade en mera socialliberal-socialdemokratisk och demokratisk profil och riktade sig mot kriget, dålig levnadsstandard och politiska missförhållanden i tsarsamhället. Den nya regeringen under Kerenskijs ledning kunde emellertid inte befästa sin ställning. Det folkliga missnöjet fortsatte och krigströttheten blev allt mera kompakt. Bolsjevikerna förstod att utnyttja stämningarna, gav löften om förbättringar och lovade att som första punkt sluta fred med Tyskland under första världskriget, vilket också skedde. Den amerikanske journalisten John Reed vistades i Petrograd vid tiden för revolutionen och har skildrat denna i boken Tio dagar som skakade världen.

Revolutionen ingav inledningsvis förhoppningar även utomlands, vilket till exempel Tage Erlander beskriver i sina memoarer. Många arbetare lockades av budskapet att “Sovjetunionen var den första stat i världen där arbetarna styrde själva”. Inte minst var det ett lockrop som hörsammades av många gruvarbetare i Norrbotten under lågkonjunkturens 1920-tal. De emigrerade i många fall till Karelen, där de sattes i arbete med att bygga upp norra Ryssland och Sibirien, placerades i många fall i arbetsläger och ett stort antal av dem försvann eller avrättades under Stalins terrorpolitik.

Förhoppningar grusades snabbt. Redan i januari 1918 infördes marxism-leninismens centralistiska proletariatets diktatur, som var kommunistpartiets elits diktatur mot folket, ett brutalt repressaliesystem introducerades och dödsstraffet återinfördes. Ett inbördeskrig pågick 1918–1921 och sovjetväldet utvidgades.

Under Stalins styre främst från 1930-talet ökade förtrycket, utrensningarna och massdödandet av mångmiljontals Sovjetmedborgare och minoritetsbefolkningen. Tyskland och Sovjet slöt en nonaggressionspakt 1939 inom vilken Finland, Baltikum och Polen delades in i intressesfärer mellan länderna. Andra världskriget inleddes och vid midsommartiden 1941 bröt “det stora fosterländska kriget” mot Tyskland ut som pågick till 9 maj 1945.

Kommunistblocket av underlydande länder tillkom och kalla kriget startade. Kampen mellan två samhällssystem skärptes och kapprustningen med kärnvapen och i rymden accelererade. Chrustjov höll ett tal på kommunistpartiets kongress 1956 i vilket Stalintidens illgärningar utförligt redovisades. Mot slutet av 1970-talet blev nedgången och stagnationen i sovjetiska ekonomin allt tydligare. Gorbatjovs glasnost och  perestrojkapolitik var knappast framgångsrik nationellt, mera uppskattad internationellt och ledde till avskaffande av kommunistpartiets monopol, Sovjetunionens upplösning i slutet av 1991 och kommunistblockets avskaffande.

Fanns det dock något positivt annat än drömmarna från början om ett bättre samhälle? Fredrikson pekade på att sovjetsamhället gav alla medborgare utbildning och längre utbildning, vilket inte tidigare varit fallet. Carlbäck pekade på den progressiva familje-, gender- och kvinnolagstiftning, bland annat rätt till fri abort, som infördes på 1920-talet då också Alexandra Kollontai en tid var social- och familjeminister innan hon hamnade i onåd. Kollontai agiterade för att kvinnor skulle vara ekonomiskt oberoende, men ingå i klasskampen och hon stod för sexuell frigörelse. Den 8 mars 1917 demonstrerade kvinnor i Petersburg mot hungern och för allmän och lika rösträtt. Det gav upphov till den socialistiska kvinnodagen, som sammanfaller med firandet av den allmänna kvinnodagen numera.

Konsten och kulturen var ett område med progressivt experimenterande utifrån olika skolor som futurismen, dadaismen, kubismen, ikonmåleriet och traditionell rysk folkkonst innan en mera likriktad socialrealism tog överhand på 1930-talet i takt med att politiken utvecklades i mera repressiv riktning.

Karlsson sade att Sovjet- och Rysslandsforskningen varit polariserad. En rysk och en västlig forskning. Under sista tio åren har viss forskning vuxit fram som mera på distans och med mindre känslor inblandade kunnat studera sovjetsamhället. Franska och ryska revolutionerna 1789 och 1917 tillhör de mest omvälvande i världshistorien.

För att förstå 1917 bör man gå tillbaka till 1905. Då hade tsarmakten utmanats efter Rysslands förnedrande förlust i rysk-japanska kriget och blodiga söndagen i Petersburg.

1917 var i mycket en revolution uppifrån som omfattade en begränsad del av befolkningen, men hade en social och ekonomisk dimension riktad mot rådande missförhållanden med hungersnöd, en militär del som omfattade krigströtta soldater och matroser och som senare spred sig till den agrara befolkningen på landsbygden. Det kanske var en halv miljon människor som till att börja med agerade på Petersburgs gator.

Enligt Fredrikson var Lenin väl så grym i sin framfart som Stalin. Gulagsystemet började under Lenins tid. Hans fältrop löd: Sovjetmakten ska byggas på sovjeternas organisering och landsbygdens elektrifiering.

Kommunistpartiet har varit ett elitparti som aldrig omfattat mer än 9 procent av befolkningen, en partibok har dock varit nödvändig för att kunna göra karriär.

Lenin omfattades av en enorm personkult, som också nådde en höjdpunkt när han skulle ha fyllt 100 år 1970. Stalinkulten har upphört, men han hyllas ännu för sina ledarinsatser under “det stora fosterländska kriget”.

Kommuniststyret var starkt religionsnegativt. Efter kommunismens fall har ortodoxa kyrkan återfått en stark ställning, med bland annat inflytande över utbildningen, hand i hand med den politiska makten, dock utan att ha ställning som statskyrka. I Ryssland är 30 av 150 miljoner invånare muslimskt bekännande.

Oktoberrevolutionens hundraårsdag kommer inte att firas. Dagen är vanlig arbetsdag i Ryssland. Putin lutar sig mera mot Rysslands traditionella nationalistiska arv. Han skyr begreppet revolution, och fruktar som mest att “färgrevolutionerna” från tidigare Sovjetrepubliker ska sprida sig till Ryssland och skapa oro och instabilitet. Mest skyr han orangea revolutionen i Ukraina, men även i viss mån dess motsvarigheter i Georgien och Kirgizistan.