Jörn Donner föddes i en familj vid Norra Kajen i Helsingfors. Redan det var en stark markering av välstånd och börd. Redan det vände han som tonåring till en motsats. Fadern hade dött omänskligt tidigt, modern var långa tider rent konkret försvunnen och knappast emotionellt närvarande när gossen Jörn skulle ha behövt henne. Hans närmaste på familjegården Framnäs i Bromarv blev de finskspråkiga tjänsteandarna. De gav honom sitt språk, sitt sätt att vara och ta hand om, sina seder och kläder och inte minst sin bastukultur. Därtill kom en förståelse för gossens intresse för fisk och fisketurer. Att under den ransonerade krigstiden kunna bidra med fisk till dagens näring.

Som gymnasist var Jörn Donner omgiven av en klassiskt orienterad lärdomskultur tillsammans med likasinnade i Norsen. Det tog emellertid inte lång tid förrän den slätkammade gossen begick sitt avgörande uppror. Bland aktiva inom skolkonventen och senare i studiesammanhang fann han likasinnade bångstyriga. Han gick längst.

Ett utmärkande drag var att Jörn Donner trots sitt stundom avvisande väsen eller ett demonstrerat ointresse kunde gå fram som en hamnisbrytare i ankdammen. Det utmärkande var att hans kontakter och radikala bröder (det var ont om systrar) sträckte sig över språkgränsen. Där fanns ålänningen och rabulisten Atos Wirtanen, där fanns livslivets diktare Gunnar Björling och Elmer Diktonius, där fanns Sylvi-Kyllikki Kilpi, kanske Katri Vala, kanske Arvo Turtiainen, kanske hela gruppen från Tulenkantajat till Kiila.

En rent konkret kontakt uppstod då Jörn Donner för en tid gick med i den folkdemokratiska rörelsen och då dess finlandssvenska sektion. Han blev medlem av stadsfullmäktige i Helsingfors, men den första av hans insatser som skulle ha förutsatt ett slags traska patrullo rann ut i sanden. Inom Svenska Folkpartiet blev han aldrig en medlöpare och inte mycket av en motlöpare. Han gitte inte. Men det är klart att han återfanns på partiets krympande vänstra flygel. En avgörande besvikelse blev att partiet inte förmådde eller ville utse honom till kulturminister, drömjobbet inom politiken.

Donner utsträckte sig också till ett medlemskap i socialdemokratiska partiet. Han ställde upp och blev vald som Europaparlamentariker för SDP. Han försummade varken flit eller möjligheter att påverka, men Bryssel stod honom bokstavligen upp i halsen.

Som lokalpolitiker i Ekenäs förmådde sig inte Jörn Donner att inrangera sig i de lokala socialdemokraternas regim. Om jag vågar här gissa kan det bero på att ortens riksdagsman Lauri Metsämäki dominerade politiken enligt en annan modell, att förhandla och kompromissa, så väldigt heta kastanjer fanns inte, att de måste krafsas ur elden.

Det finns många facit att skriva om Jörn Donners liv och gärning. Han upplevde socialdemokratin både i Sverige och Norden. Han förrådde aldrig arbetarrörelsen kärnintressen.