Kultur

Recension: Ann-Sofi Carlsson nedmonterar modersmyten

Foto: Pia Hildén
Ann-Sofi Carlsson tar sig an modersmyten i sin fjärde bok Fyra döttrar.

Vasaförfattaren Ann-Sofi Carlsson skildrar en åldrande kvinnas ensamhet och förtvivlan i sin fjärde bok Fyra döttrar. Moderskärleken och särskilt bristen på den är ett centralt tema i romanen.

Topi Lappalainen

Arbetarbladet

 

 

Den österbottniska litteraturen bjuder på en stor mångfald och det lilla förlaget Marginal har gett ut en del tankeväckande böcker. Carlssons roman Fyra döttrar är varken lättläst eller lättsmält men den väcker en hel del frågor som till en stor del förblir obesvarade. Det känns ganska självklart att det inte har varit författarens avsikt att skriva en enkel berättelse där berättaren är trovärdig. Det uppstår aningar att berättarens minne kan svikta, eller psyke, eller både och. Det är svårt att forma en bild av berättarens verklighetsuppfattning.

 

Carlsson är bra på att detaljerat beskriva realistiska scener. Själva miljön känns väldigt verklighetstrogen och om man tänker på avsikten att skriva en polemisk roman som är realistisk på det sättet att livets avigsidor visas med stor tydlighet, finns det en viss koppling till naturalismens tradition. Man vill visa livets mörka och ljusa sidor, med betoning på de mörka så att de blir förstorade. Något sådant går det att ana sig bakom upplägget.

 

Den våldsamma och opålitliga gamla modern har säkert också sina kopplingar till madwoman-traditionen, som liksom naturalismen har med 1800-talets uppgörelse med romantiken att göra. Ur ett feministiskt perspektiv kan man tänka sig att madonnamyten om den perfekta modern blev till en slags litterär tvångströja och galenskapen möjliggör en väg till uppror och en kvinnlig motberättelse.

 

Carlsson har skrivit en mycket genomtänkt roman som söker en chockeffekt för att ruska om sina läsare. Det blir inte klart exakt när den gamla damen har levt sin ungdom men könsrollerna är ganska hårda. Man vet inte om hon minns rätt eller berättar sanningen om sin ungdom men man får bilden av att mannen dominerar henne och hon är en dominerande och våldsam mamma.

 

I ålderdomen skriver hon sin berättelse som hon vill dölja i skrivbordslådan så att den vuxna dottern Anne inte hittar den. Dotterdottern som är hinderlöpare vill hon att ska skriva rent texten.

 

Romanen känns relativt trögläst och det beror inte på genren eller konstellationen som är spännande i sig. Fyra döttrar är en roman med höga konstnärliga ambitioner, vilka också delvis förverkligas. Enskilda partier i romanen är mycket livfullt och trovärdigt skildrade. Helheten är avsiktligt splittrad för att jagberättarens medvetande är så svävande. Det talas om piller som berättaren inte klarar av att räkna och boken lyckas förmedla en känsla av att historien berättas av en som har tagit några piller för mycket eller för lite.

 

Det finns förstås också den möjligheten att det framför allt är berättarens demens som skildras och därför motsvarar den osammanhängande helheten avsikten med boken mer än väl. Det är förstås inte recensentens sak att diagnosticera romangestalter men berättaren i romanen väcker en lust att komma med olika diagnoser. Det är svårt att följa den röda tråden i romanen men man kan nöja sig med att ha läst en roman om trådlösheten som det gäller för läsaren att hitta förklaringar till.

 

Recension: Ann-Sofi Carlsson, Fyra döttrar (202o); Marginal; 159 s.

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Mest lästa

Senast

Demokraatti

va. päätoimittaja: Rane Aunimo
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

Tf. chefredaktör: Topi Lappalainen
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

Tietosuoja-asetukset

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE