Kultur

Recension: Anteckningar från en sammetsdiktatur

Foto: Oksana Yushko
Recensenten drömmer om att Anna-Lena Laurén någon dag skulle skriva en roman. Hon är aktuell med Sammetsdiktaturen som är en essäbok om dagens Ryssland.

”Anna-Lena Laurén skriver om Ryssland, ja. Men ju mera jag läser tycker jag att många av texterna intressant nog också handlar om Finland. Plötsligt blir det tydligt hur våra egna populister jobbar och var de hämtar sin inspiration”, skriver Thomas Lundin som i sin recension säger sig längta efter Lauréns debutroman.

Thomas Lundin

 

 

Journalisten och Rysslandskorrespondeten Anna-Lena Laurén bokdebuterade med essäsamlingen De är inte riktigt kloka de där ryssarna år 2008. När hon tretton år senare ger ut en fristående fortsättning, kan vi väl konstatera att ryssarna inte har blivit mindre kloka. Men kanske inte klokare heller? I alla fall inte Putin och hans gelikar i Sammetsdiktaturen.

 

I 20 essäer skärskådar Anna-Lena Laurén dagens Ryssland, en sammetsdiktatur i lätt gungning. Hon skriver påläst och pedagogiskt, klarsynt och välformulerat – och roligt. Precis som vi blivit vana i hennes prisbelönta nyhetstexter, reportage och kolumner i Dagens Nyheter, Hufvudstadsbladet och Suomen kuvalehti. Den som följt Lauréns rapportering känner ofta igen sig – hon återkommer många gånger till mänskor hon mött och skrivit om under sina snart 15 år i landet. Laurén flyttade till Moskva år 2006 och är i dag bosatt i Sankt Petersburg med dotter och pudel. Också de skymtar i texterna, som ofta börjar i alldeles vardagliga händelser i sammetsdiktaturen. Kulturkrockar och mänskomöten som mödolöst övergår i skarp samhällsanalys.

 

Laurén tar oss med på reportageresor över hela landet. Till ett Gulagläger i Ural, till Putindemonstrationer i ryska fjärran östern, till Stalins massgravar i ryska Karelen, till kärret i Sjies, som ska omvandlas till en avstjälpningsplats för Moskvabornas sopor. Vi får träffa mänskor som vågar göra motstånd, trots att det kostar. Ibland livet, ibland bara friheten. Ibland ingenting – om du anses vara tillräckligt ofarlig. Till skillnad från en riktig diktatur är det nämligen tillåtet att demonstrera i en sammetsdiktatur. Till och med att rösta. Putinregimen vill gärna framstå som demokratisk. Men som Laurén konstaterar ”Att vara lite demokratisk är lika omöjligt som att vara lite gravid”. Laurén skriver förstås också om den mest kända motståndaren av alla, Aleksej Navalnyj. De texterna känns aktuella och är skrivna så sent som senhösten 2020. Det är troligtvis just de kapitlen som kommer att åldras snabbast. I andra kapitel skriver hon mera tidlöst. Allra mest får jag ut av texterna som handlar om språkets makt. Hur lätt vi tappar bort varandra och oss själv i ett språk, som är fullt sysselsatt med att inte säga sanningen. Hur orden berövas sin betydelse, i takt med att sanningen urvattnas. Hur halvsanningar blir en del av vardagen. Något alla köper och accepterar. Kanske den viktigaste spelbrickan i en sammetsdiktatur.

 

Det ständiga relativiserandet och den ryska oviljan att göra upp med sitt förflutna och se sanningen i vitögat, går som en röd tråd genom boken. Det är just den här problemetiken som gör att förutsättningarna för demokrati fattas i dagens Ryssland, slår Laurén fast. Ständigt återkommer hon till Putinregimens lögner eller i alla fall sanningar som grumlats till så mycket att de inte längre stämmer. Precis det vill Kreml få ryssarna att tro – att ingenting är sant och att alla ljuger. Inte minst västvärlden, som Putinregimen älskar att kalla russofobisk.

 

Anna-Lena Laurén skriver om Ryssland, ja. Men ju mera jag läser tycker jag att många av texterna intressant nog också handlar om Finland. Plötsligt blir det tydligt hur våra egna populister jobbar och var de hämtar sin inspiration. Och hur viktigt det är att lära sig mera om dem som man uppfattar som sin egen motsats. Man kanske har mera gemensamt än man tror och vill inse. De egna konturerna och skuggorna blir tydligare i mötet med andra.

 

Vi behöver en Anna-Lena Laurén i sammetsdiktaturen bakom östgränsen. Hoppas hon orkar och vill stanna där – länge. Ändå kan jag inte låta bli att drömma om hennes debutroman. Hoppas att vi någon dag får läsa den. Lauréns språk som lyckas vara både målande och avskalat på en och samma gång. Hennes granskande men kärleksfulla blick på mänskan och alla de märkligheter vi sysslar med. Känslan för situationskomik. Det vill säga ingredienserna i hennes stora journalistik, som kunde bli minst lika stor skönlitteratur.

 

Recension: Anna-Lena Laurén, Sammetsdiktaturen (2021); Förlaget; 185 s.

 

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Mest lästa

Senast

Demokraatti

va. päätoimittaja: Rane Aunimo
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

Tf. chefredaktör: Topi Lappalainen
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

Tietosuoja-asetukset

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE