Kultur

Recension: Brevet som aldrig kom fram

Foto: Alison de Mars/Sets
I sin debutroman Vildhavre gör Otto Gabrielsson upp med sin längtan efter fadern Jörn Donner.

Vårens mest omdiskuterade bok är utan tvivel Otto Gabrielssons debutverk Vildhavre – sista brevet till pappa. Det vill säga fadersmordet på Jörn Donner, som visserligen hann dö innan boken gavs ut.

Thomas Lundin

 

Recensioner, intervjuer och kolumner, inte bara på finlandssvenskt håll, har fyllt media i en tid då det mesta för övrigt handlat om coronakrisen. Och på ett sätt som sällan eller aldrig föräras en debutant. Om man nu inte skriver om sin kända förälder, som till exempel Felicia Feldt i boken Felicia försvann (2012) där hon gör upp med mamman Anna Wahlgren. Varhelst jag rört mig under våren har det tisslats och tasslats om Vildhavre. Får man göra så här? Hur hade Donner reagerat? Vad månne hustrun Bitte och pojkarna tycker? Somliga har läst boken, somliga inte. Men de flesta verkar ha en åsikt. Fast inte riktigt alla. Flera av dem som ofta har högljudda åsikter om både stort och smått, har valt att tiga ihjäl boken, konstaterar jag. Sett ur min högst privata horisont i sociala medier. Det bidrar kanske till att boken kan kännas ”farlig”.

 

Vildhavre är ett drygt 200 sidor långt brev från den oäkta sonen i Sverige till den ikoniska fadern i Finland. Ett avskedsbrev – trots att det inte verkar finnas så mycket att ta avsked från. Redan i samband med sonens födelse år 1981 kommer Donner och Otto Gabrielssons mamma överens i skriftlig form, att hon inget har att hämta gällande försörjningen. På den tiden var Donner gift med Jeanette Bonnier och fick också ett annat utomäktenskapligt barn det året. Far och son träffas mycket sporadiskt, första gången när sonen är i 10-års åldern och efter det ibland i samband med något av Donners uppträdanden i Stockholm – där sonen får betala inträdesbiljett för att se sin far. Ibland hälsar sonen på i Helsingfors och så tillbringas en årlig  och sällan speciellt lyckad sommarvecka i familjen Donners hus i Bromarv.

 

Gabrielsson skriver en blixtrande prosa. Stundvis poetiskt, ofta hjärtskärande. Alltid välformulerat, skarpt och fruktansvärt eller kanske fantastiskt elakt”

 

Det som Otto Gabrielsson tar avsked från med sitt brev är helt tydligt sin längtan efter pappa. I mer än 30 år orkade han drömma om en fungerande fadersrelation, en sådan som Donner i alla fall verkade ha med de två yngsta sönerna. Men i samband med att mastodontverket Mammuten publicerades år 2013, grusades den drömmen slutligt. Där avfärdar fadern Gabrielsson som ett ”misstag”. Och det är utgångspunkten för brevet. ”Med mammuten tog du ifrån mig den kuliss där vår ruttna relation kunde döljas”, skriver Gabrielsson. Och fortsätter: ”För att detta möte ska fullbordas behöver jag vädra ut dig, sälja resterna av dig. Det var nödvändigt att du förekom mig. Jag hade aldrig slutat längta, pappa.”

 

Gabrielsson skriver en blixtrande prosa. Stundvis poetiskt, ofta hjärtskärande. Alltid välformulerat, skarpt och fruktansvärt eller kanske fantastiskt elakt. Bland annat avfärdar han fadern som en usel författare. Gabrielsson är bitter och avundsjuk – och erkänner det befriande öppet. Ibland har jag lust att ropa ”heja, heja” och ibland skäms jag nästan över hans övertramp. Men bara nästan. Gabrielsson verkar själv medveten om dem och hänger ut sig själv lika mycket som fadern. Han skriver öppet om sina mentala problem, om studierna till psykolog, om vardagslivet i småländska Drakamåla, där han laddar batterierna mellan varven. Och krogarna i Stockholmsnatten där han på fyllan gärna skryter om att Jörn Donner är hans far. Gabrielsson presenterar sig för oss läsare – och inte minst för pappa. Trots att han ju aldrig hann få brevet. Det är skrivet under tidsperioden februari 2018 till mars 2019. Donner avled som bekant i januari 2020 och brevet publicerades i maj.

 

Och just där finns min invändning. Det här är ett privat brev skrivet från ett oönskat misstag till en frånvarande pappa, oförmögen och ointresserad att bära sitt ansvar – som det verkar. Den enda som verkligen borde ha läst brevet dog innan det publicerades. Vi andra har egentligen ganska lite med det här är göra, eftersom tilltalet är så privat. Hade brevet lyfts upp ur det privata och förädlats till det personliga, hade boken kunnat handla om flera av oss. I ett land med generationer av krigsskadade män är det här en viktig fråga, som absolut borde diskuteras mera. Efter att jag läst Vildhavre tänker jag ganska lite på dysfunktionella förhållanden mellan fäder och söner – däremot känner jag en explicit sorg för Otto Gabrielssons och Jörn Donners del. Det känns ungefär som att ha tagit del av en litterär realityshow, där ett visst mått av poserande skymmer innehållet.

 


 

Recension: Otto Gabrielsson, Vildhavre – sista brevet till pappa (2020); Schildts & Söderströms; 222 s.

 

 

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Mer om ämnet

Mest lästa

Senast

Demokraatti

va. päätoimittaja: Rane Aunimo
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

Chefredaktör: Johan Kvarnström
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE