Kultur

Recension: Donner i närbild

Kari Hulkko

Den pensionerade bibliotekschefen Kai Ekholm har skrivit en biografi över renässansmänniskan Jörn Donner som gick bort i januari. In i det sista är det oklart huruvida han har åstadkommit en författarbiografi eller en biografi som täcker Donner i många olika skepnader.

Topi Lappalainen

Arbetarbladet

 

Med tanke på Donners mångsidighet är det svårt att ge en heltäckande bild av honom. Det uppnås kanske inte riktigt, samtidigt som det finns mycket annat i Jörn Donner, kuinka te kehtaatte än en evaluering av Donners litterära kvarlåtenskap. Tydligast syns det i Ekholms beslut att ge värdeomdömen om många av böckerna och helst avhålla från att ge sådana om filmerna där han främst citerar andras åsikter. Boken är försedd med många fotografier av Donner i närbild, ofta hämtade från hans privata samling och illustrationer av Samuli Lintula.

 

Utan vidare gäller det mest intressanta innehållet i boken Donners redan i sig otroligt mångsidiga om än ojämna litterära gärning. Dels är boken en lång hyllning till Donner, dels är den en raljerande roast som skulle ha varit perfekt för Donner som publik medan han ännu levde. Det är en stor skillnad på höjderna och de lägsta punkterna i Donners livsgärning. Därför måste Ekholm bemästra en ton som kombinerar en rättfram eloge med en sågning som är gjord till hälften på skämt.

 

Den mest fascinerande delen av boken gäller Mammuten (2013) som framställs som en bok som en riktigt klok författare inte skulle ha skrivit och som en ansvarsfull förläggare skulle ha gjort något åt innan publiceringen. Ekholm vet berätta att Martti Anhava föreslog för Donner att han skulle ha lämnat bort en tredjedel av materialet men fick inte gehör. Mammuten är en bok som Donner skrev om Donner för Donner och därför var det inte så viktigt vad publiken skulle tycka om de tråkigare bitarna. Ändå är Ekholm imponerad av Donners djärvhet och av många partier i boken trots att helheten fallerar på att Donner fick sin vilja igenom och boken publicerades utan räddande ingrepp. Enligt Ekholm är slutresultatet en litterär dildo som passar perfekt i en bokhylla.

 

Den mest oreserverade hyllningen förtjänar Donners reportageböcker om inte alla av dem”

 

Resten av boken är inte riktigt lika hejdlöst rolig som Ekholms analyser av Mammuten. Intressant nog anser han att Blod är tunnare än vatten (2018) hör till Donners starkare romaner fast den är något fragmentarisk. Den mest oreserverade hyllningen förtjänar Donners reportageböcker om inte alla av dem. Rapport från Berlin (1958) har hyllats av många och medan Ekholm uppskattar de världspolitiska insikterna Donner kom fram till i unga år, föredrar han Rapport från Donau (1962) som ett litterärt verk. Det finns också mycket intressant att hämta i vad Ekholm har att säga om Donners böcker om Finland och Sverige som till exempel Nya boken om vårt land (1967) och Sverige-boken (1973). Enligt Ekholm fick Donner det väsentliga sagt om Sverige i den sistnämnda boken och senare reportage om det västra grannlandet ger inte mervärde.

 

Ekholm har många intressanta poänger om Donners relation till de litterära förebilderna som Elmer Diktonius, Atos Wirtanen, Bertolt Brecht och Egon Erwin Kisch. Däremot har han inte så mycket att säga om hur mycket Hagar Olsson betydde för Donner i början av författarbanan. Ekholm anser att Donner valde Diktonius i fråga om de två stora finlandssvenska modernisterna han personligen kände. Visst skrev Donner sin pro gradu om Diktonius och också en biografi som har sina litterära förtjänster fast den fick kritik av de professionella litteraturvetarna för att den inte tillförde forskningen så mycket nytt.

 

Donners Finlandiaprisbelönade roman Far och son (1984) upplever Ekholm närmast som daterad trots att skildringen av den Atos Wirtanen-inspirerade gestalten Viking Sund uppfattas som ett tecken av Donners litterära djärvhet. Romanen är den sjätte delen i släktkrönikan om familjen Anders som till sist kom att omfatta elva delar. Donners intellektuella rivalitet med Matti Klinge syns i romanserien med en komisk bifigur inspirerad av Klinge, professor Donald Stolt. Som affärsman misslyckades Donner med sina hotellaffärer på 1970-talet, medan Ekholm anser att skildringen av affärsvärlden inte heller håller måttet i släktkrönikan.

 

 

Egentligen framstår han som en skåpsocialdemokrat som med jämna mellanrum kom ut ur skåpet och faktiskt kom att representera SDP i Europaparlamentet och i Helsingfors stadsfullmäktige”

 

 

Donner var mycket annat en än ojämn och extremt produktiv författare som framför allt åstadkom insiktsfulla reportageböcker. Donner som filmskapare skulle förtjäna en annan bok av någon som vågar ta ut svängarna med den högst intressanta om än ojämna produktionen. Några medvetet dåliga filmer i början av karriären skulle ha varit välförtjänta av en ordentlig godmodig roast i bästa camp-anda på samma sätt som Ekholms fyrverkeri om Mammuten. Det är också synd att sena fullträffar som Förhöret (2009) får så lite utrymme för att Ekholm anser sig sakna motsvarande kompetens på filmens område än vad böckerna beträffar.

 

Hur är det med Donner som politiker? De ständiga partibytena uppfattar Ekholm som en konkurrensutsättning av partierna och som ett sätt att följa de politiska trenderna. Det förblir oklart vilken sorts marxist Donner var som ung men ett kritiskt förhållningssätt till det mesta fick han tack vare till exempel Atos Wirtanens mentorskap. Den stormiga korta episoden med DFFF avslutades när Donner var på väg i en annan riktning än stora delar av intelligentsian i Finland i början av 1970-talet. Egentligen framstår han som en skåpsocialdemokrat som med jämna mellanrum kom ut ur skåpet och faktiskt kom att representera SDP i Europaparlamentet och i Helsingfors stadsfullmäktige. Som riksdagsman för SFP utvecklades han i riktning av en arketypisk representant för bildningsborgerskapet. Resan från ung radikal till gammal borgare var ingalunda rak utan i alla sina politiska inkarnationer var han en fritt tänkande person med en kombination av olika slags idéer.

 

Om både filmskaparen och politikern Donner skulle ha varit förtjänta av en starkare behandling, är en viktig förtjänst i boken analysen av Donner som en offentlig intellektuell. Ekholm ser honom som en inhemsk version av Christopher Hitchens men med ett större ego med påföljande svårigheter att relatera till andra. Framför allt var han en narr som gycklade makten under en tid som en sådan person behövdes. Narren Donner fick också TV publiken i Sverige erfara i Oförutsett som visades våren 1987. De två övriga programledarna var Kristina Lugn och Bert Karlsson.

 

Biografin handlar mest om Donner som offentlig person, medan hans privata skandaler och tillkortakommanden tas upp närmast i relation till den övriga karriären. Ibland får Donner som en Don Juan-gestalt författarens beundran. Buksvågerskapet med Ingmar Bergman, möjligen Urho Kekkonen och andra verkar vara något som ger Donner machopoäng i beundrarklubbens ögon. Det hela blir ibland infantilt och unket men det blir intressantare när fokus flyttas från personen till verket. När det gäller författarskapet har Ekholm åstadkommit en underhållande helhet som väl belyser Donners mångsidiga och komplicerade bana.

 


 

Recension: Kai Ekholm, Jörn Donner, kuinka te kehtaatte (2020); Docendo; 389 sidor.

 

 

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Mer om ämnet

Mest lästa

Senast

Demokraatti

va. päätoimittaja: Rane Aunimo
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

Chefredaktör: Johan Kvarnström
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE