Kultur

Recension: Lyckad översikt över ett dramatiskt, spännande och omvälvande tidsskede

Wikipedia
Demonstration i Helsingfors år 1968, efter invasionen av Tjeckoslovakien.

Den tyska demokratiforskaren och historikern Jöran Klatt har talat om ”Den långa skuggan från en generation som ville förändra allt”. Men det det avser han den ungdom som under sextiotalet på många håll och nästan samtidigt i västerlandet kom att radikaliseras i takt med tidens modeströmningar.

Henrik Helenius

Arbetarbladet

 

Nu har Henrik Meinander som innehar den svenskspråkiga professuren i historia vid Helsingfors universitet gett sig i kast med att ur ett finländskt perspektiv beskriva detta märkliga sextiotal. Hans bok bär visserligen underrubriken ”Finland och omvärld 1968”, men den sträcker sig över en betydligt längre tidsperiod. Och skuggorna blev faktiskt långa.

 

Resultatet är en lyckad översikt över ett både dramatiskt, spännande och i många avseenden omvälvande tidsskede. Meinander gör dessutom rätt i att inte enbart behandla demonstrerande studenter utan också andra händelser allt från den finländska landsbygdens avfolkning och jordbrukets omstrukturering över televisionens definitiva genombrott till stormaktspolitik och rymdkapplöpning.

 

Särskilt med tanke på dagens unga generation för vilka 1968 på sin höjd bara är ett mytiskt eko av vad föräldrarna och kanske far- och morföräldrarna eventuellt berättat utgör Meinanders bok en relativt lättläst introduktion som inte kräver alltför omfattande förkunskaper. Han fastnar nämligen inte i invecklade teoretiska resonemang eller onödiga detaljer.

 

1968 i centrum

 

Med all rätt understryker författaren den nyckelroll som Finlands socialdemokratiska parti från och med slutet av sextiotalet skulle få både gällande inrikes- och utrikespolitiken. Det var då grunden skulle läggas. Men höjdpunkten i socialdemokratins frammarsch nåddes långt senare. Nämligen på 2000-talet då både Finlands president, statsminister och utrikesminister plus en betydande andel av den administrativa eliten var socialdemokrater, vilket Meinander med all rätt framhåller. En stor del av äran för socialdemokratins växande inflytande tilldelas Mauno Koivisto som enligt Meinander ansågs väl ”rustad att förstå och axla ansvar i komplicerade samhällsfrågor”.

 

Det magiska 68-året står i alla fall i centrum. Meinander som då var bara sex år gammal skriver: ”Våren 1968 exploderade allt i en veritabel medieorkan: våldsamma kravaller och stora demonstrationer bröt ut…”.

 

I bakgrunden fanns framför allt Vietnamkriget som nu eskalerade på allvar och som väckte stora protester överallt i världen. Det var då Förenta Staternas president Lyndon Johnson meddelade att han inte ställde upp för återval och kort därefter mördades både Martin Luther King och Robert Kennedy. I maj 1968 var hela Frankrike i gungning på grund av studentrevolten. Och i augusti tågade Warszawapaktens styrkor in i Tjeckoslovakien. Nästan reflexmässigt ockuperade studenterna Gamla studenthuset i Helsingfors i slutet av november.

 

Meinander är väl medveten om den centrala roll president Urho Kekkonen spelade även när det gällde sextiotalsradikalismen. Via sitt omfattande kontaktnät blev han bekant med radikala studenter och kulturarbetare. Berömda var Kekkonens så kallade barnbjudningar dit han kallade ledande unga opinionsbildare på vänsterkanten.

 

Det framgår att Ingmar Svedberg, då aktiv medlem av Socialdemokratiska Studentföreningen i Helsingfors, försvarade Kekkonen i den rikssvenska tidskriften Ord&Bild med att denne på äldre dagar på allvar blivit intresserad av den radikala unga generationens litterära alster. Kekkonen är själv en intellektuell, skrev Svedberg som var en av dem som alltid stortrivdes på nämnda barnbjudningar. Någon brist på mat och dryck lär inte heller ha förekommit.

 

Detta hindrar dock inte Meinander från att peka på Kekkonens drag av durkdriven maktmänniska och manipulatör. Här figurerar också ett av Kekkonens favorituttryck gällande sina motståndare. Det var ”satans pisshuvuden”.

 

Slutet på det glada sextiotalet

 

Självklart får även Jörn Donner komma till tals i sammanhanget. ”Aldrig har de ungas värld varit så olik de gamlas”, tyckte Donner om sextiotalet.  Men ”det glada sextiotalet”, som många uttryckte det, skulle snabbt slå över i en testuggande och dogmatisk vänstersekterism. Så gick det på många håll i Norden och den övriga västvärlden där maoistiska, trotskistiska, anarkistiska och till och med terroristiska element tog över det som en gång varit en frisinnad och öppen kosmopolitisk nyvänster.

 

Som Meinander helt riktigt konstaterar blev det i Finland ”en militant underavdelning till den Moskvatrogna minoriteten av Finlands kommunistparti” med sin totalt okritiska inställning till Sovjetunionen och religiös dyrkan av bolsjevikernas revolutionshjältar med Lenin i spetsen som under flera år skulle hålla en stor del av Finlands vänsterungdom i ett ideologiskt järngrepp. Fenomenet har förbryllat många fram till våra dagar.

 

Meinanders uppfattning är att detta möjliggjordes av kommunismens relativt starka ställning i Finland i kombination med vårt lands känsliga geopolitiska läge som fungerade som en broms mot offentlig kritik av Sovjetunionen. Det är en sannolik förklaring. I ett annat sammanhang påminner han nämligen om den djupa bitterhet det kommunistiska proletariatet särskilt i Tammerfors ännu kände över inbördeskriget 1918 och för att staten och kyrkan förtryckt de fattigaste och svagaste i samhället. Den hårda linjens kommunister kunde därför lätt framstå som ett lockande alternativ för många protesterande unga finländare.

 

Men exemplen från Finland håller inte för att förklara hur motsvarande radikala strömningar i andra länder på precis samma sätt kunde slå över i sin absoluta motsats fast det där inte fanns något liknande sovjetiskt inflytande. Eller kinesiskt, för att inte tala om trotskistiskt eller till och med anarkistiskt inflytande. Var ligger förklaringen? Finns det ens någon som kan svara?

 

Betydelsefullt i efterhand

 

Några små skönhetsfläckar kan påtalas i boken. I fråga om den konkurrerande fackliga centralorganisationen Finlands Landsorganisation används förkortningen LOF. Den gängse förkortningen har dock varit FLO. På sid. 355 talas endast diffust om ”arbetaridrottens centralförbund AIF”. Faktum är att det från 1959 tjugo år framåt fanns två konkurrerande organisationer: Suomen Työväen Urheiluliitto (TUL) – Arbetarnas Idrottsförbund i Finland (AIF) samt Työväen Urheiluseurojen Keskusliitto (TUK) med den inofficiella svenska översättningen Arbetarnas Idrottsföreningars Centralförbund.

 

I fråga om Vietnamrörelsen anser Meinander att Kommittén för Vietnams Vänner på grund av galjonsfiguren Pentti Järvinen ”genast blev nära kopplad till de kommunistiska Fredskämparna, som alltid i första hand förde Moskvas sak…”. I själva verket misstrodde både kommunisterna och socialdemokraterna Järvinen på grund av dennes engagemang inom Arbetarnas och Småbrukarnas Socialdemokratiska Förbund (ASSF), de så kallade simoniterna efter partiledaren Aarre Simonen. Några år senare skulle Järvinen dessutom ansluta sig till de finlandssvenska socialdemokraterna.

 

Stora drömmar och planer hade 1968 års generation nog. Men politiska drömmar blir sällan verklighet. Tvärtom kan de som historien visar ibland rentav förvandlas till rena mardrömmar. Tänk på Robespierre, Stalin, Mao och Pol Pot för att bara nämna några exempel.

 

Dessbättre slapp Finland den pärsen, eftersom vårt politiska system förmådde kanalisera protesterna in i konstruktiva och reformistiska banor. Henrik Meinander påminner om det faktum att många av de aktiva student- och ungdomspolitikerna från sextiotalet under de kommande tre decennierna avancerade till ledande positioner i det finländska samhället. Trots att de måste avstå från delar av sin ungdoms idealism skulle de ändå utöva ett stort inflytande på samhällsutvecklingen. ”På så sätt kom året 1968 att bli betydelsefullt i efterhand”, lyder Meinanders träffsäkra kommentar.

 


 

 

Henrik Meinander: Samtidigt – Finland och omvärld 1968; Schildts & Söderströms, Helsingfors, 2019. 408 S.

 

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Mest lästa

Senast

Demokraatti

va. päätoimittaja: Rane Aunimo
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

Chefredaktör: Johan Kvarnström
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE