Svenskarna gästade i veckan “Black Box” i Helsingfors Ishall – det lyckade koncept där man genom att avskärma läktarna med draperier lyckas skapa ett mellanting mellan klubb- och arenaspelning.

Åtminstone inledningsvis finns det ändå tecken på att spelplatsen är något för stor för denna version av Opeth – farhågor som frontmannen Mikael Åkerfeldt senare i setet avslöjar att bandet själva haft på förhand. Delar av showen verkar anpassade till de aningen mindre lokaler där bandet spelat tidigare under turnén och framför allt låtarna från det senaste albumet In Cauda Venenum (2019) lyfter aldrig på allvar. Dessutom avslöjar Åkerfeldt att han tampas med en förkylning och att rösten därför inte är i högform, vilket inte minst skiner igenom på inledande Svekets prins från senaste albumet. Trots draghjälp från Olof Palme når låten aldrig samma nivåer som i studioversionen. 

Tack och lov har Opeth en omfattande diskografi att falla tillbaka på. Mäktiga klassikern The Leper Affinity, från ännu mer klassiska albumet Blackwater Park (2001), går på automatik och blir en tidig höjdpunkt. Här är dessutom röstläget bättre för Åkerfeldt, som visar prov på den growlsång som i början på millenniet såg honom toppa listor över genrens bästa sångare – och som utlöste en lång sorgetid bland metalfans världen över då han övergav den i samband med albumet Heritage (2011). 

Live har han ändå fortsatt bjuda på den och ikväll håller rösten trots förkylningen nästan hela vägen genom setet; först på standardavslutningen Deliverance från plattan med samma namn brister den. De gånger under setet som den sviker står dessutom keybordisten Joakim Svalberg och alltid lika stabila gitarristen Fredrik Åkesson redo att backa upp. 

Åkerfeldt och den finska publiken är dessutom en bra matchning. Mellan låtarna underhåller den lågmälda frontmannen i vanlig ordning med anekdoter, publiksnack och torr stand up-komik. Den landar fint hos publiken, som är en salig blandning av nyfrälsta progvänner och de metalheads som troget stannat kvar.  

Bandets musikaliska vägval under de senaste 20 åren har ju som tidigare nämnt varit omstridda. Den övergång från progressiv metal till mer renodlad progrock som inleddes med Damnation (2003), fullbordades med Heritage och renodlades på In Cauda Venenum har visserligen breddat fanbasen och ökat bandets popularitet – men också kritiserats av besvikna metalfans världen över. 

Från kvällens spelning behöver ändå ingen gå besviken. Utöver tre låtar från senaste albumet bjuder bandet på en låt från varje album sedan ovannämnda Blackwater Park. Det är ett smart drag som visar prov på bandets och Åkerfeldts musikaliska och kreativa bredd, men också att det finns en röd tråd och att kärnan i musiken egentligen inte alls har förändrats särskilt mycket. 

Åkerfeldt själv har beskrivit det som att han på senare år har tvingats omvärdera sin definition på och inställning till tung musik. Det blir särskilt tydligt live: trots att Opeth i studion är ett helt annat band än för 20 år sedan är de i många avseenden fortfarande ett av genrens tyngsta liveband. Något som kontrasteras av en färgsprakande skärmshow i bakgrunden och bandets allmänna framtoning. 

Opeth och framför allt Mikael Åkerfeldt är nämligen i många avseenden en enda stor paradox: ju mer ohäftiga de försöker framstå, desto häftigare och populärare blir de. Ju mer teknisk och komplicerad musiken blir, desto högre klättrar bandet på listorna. Ju nördigare och mer medelsvensson Åkerfeldt försöker framstå – han älskar obskyr 70-talsmusik, föredrar hemmalivet framför turnerandet och röstar på sossarna – desto mer trånar publiken efter honom.

Svaret på hur detta går ihop är sannolikt detsamma som utgör kärnan i Opeths karriär: kreativiteten, den musikaliska skickligheten och modet att alltid gå sin egen väg. Trots kontrasterna och paradoxerna, en inte helt optimal spelplats och en förkyld frontman lyckas bandet därför ändå väva ihop allting till en fungerande och imponerande helhet. Tung och färgsprakande gråsosseprog för hela slanten. 

Recension: Opeth (SWE) – Helsingfors Ishall, 15.1

Längd: drygt två timmar

Sämst: Låtarna från det senaste albumet som aldrig riktigt landar.

Bäst: Tunga versioner av Reverie/Harlequin forest och The Lotus Eater

Opeth består av (fr.v.): Martin Méndez, Martin Axenrot, Mikael Åkerfeldt, Fredrik Åkesson, Joakim Svalberg. (Foto: Fullsteam agency)