Jag tänker på dagens iakttagare greve Fjäderpenna Matti Klinge och hans likaledes högt meriterade men betydligt världsligare kollega Erkki Tuomioja. De kommer att förbli enastående i Finlands kulturhistoria och politik på lång sikt.

Matti Klinges svit av årliga dagböcker är något av ett akademiskt kraftprov. Alla av hans läsare kan knappast fängslas av de lärda , men fängslande krumsprången i det akademiska livets besynnerligheter. Och den fortfarande fysiskt slanka och eleganta gestalten är knappast någon gubben Lönnroth. Klinges av disciplin, respekt för lärdom och intuition för det historiska skeendets nyckfullhet och karaktär är en oöverträffad giv i dagens Skandinaven. Ryssland skall vi inte tala om.

Det är med en melankolisk sorg läsaren tar emot budskapet att dr Erkki Tuomioja nu anser ha gjort sitt som krönikör. Hans tjugonde skrift under rubriken Lästips (Kirjavinkkejä) ser ut att bli hans sista, det tjugonde av hans lärda inlägg. Det ligger en knapphetens estetik över den grafiska utformningen av hans ofta formidabla tips. Pappret är något slags återanvänd lump, pärmen nära nog en grå örfil åt läsaren, signaturen har förblivit oförändrad och en utmaning för en ambitiös grafolog.

Under de senaste åren har Lästipsen krympt från gång till annan. Själva bedömningarna av ett förvisso udda bokurval har blivit kortare. Lästipsens sidantal har minskat och det ligger något av en ofrånkomlig höstskymning över det bläckhorn som nu hotar att sina. Hoppet står till att Erkki Tuomioja ännu en – eller flera gånger – kan samla sig till omutliga och i sitt slag banbrytande eller i alla fall unika forskningsresultat. Och recensioner med lätt hand. Med sina akademiska arbeten har han bevisat att kapaciteten och instrumenten fortfarande borde finnas.

Erkki Tuomioja inleder sin senaste utgåva med en övertygande maxim: ”Litteraturen, såväl skönlitteratur som faktalitteratur behöver läsare, övervakare av kvalitet och försvarare av litteraturens betydelse. Detta har varit min ledande tanke när jag under två årtionden har snickrat ihop dessa Lästips”. Vi tackar!

Erkki Tuomioja läser lika lätt som han andas. Därför blandas hans litterära meny av situationer där han befinner sig: på ett flyg, under en konferens, i en hotellsäng eller ett hotell för katter. I den senaste samlingen ingår en recension av Lauri Karéns biografi om Aatos Erkko, en privat aktör inom statskonsten. Tuomioja förhåller sig svalt till boken , som utkommer postumt. Ljumheten beror på att Karén var en uppskattad medlem av Erkkos team och därmed hemmablind. Erkko var en mäktig chefredaktör för Helsingin Sanomat med ett unikt nätverk både hemma och utomlands.

Tuomioja recenserar verk om aktivisten Herman Gummerus och hans korta tjänst efter 1920 som Finlands sändebud i Ukraina, litteratur om konflikten i Mellanöstern och om Urho Kekkonens vapendragare i UM fennomanen Aaro Pakaslahti.

Mera vore att säga. Det påfallande med Erkki Tuomiojas till det yttre anspråkslösa kritikerverksamhet överraskar med sin bredd. Över åren har han studerat arbeten på tyska, skandinaviska språk, franska, italienska och självfallet engelska.

Det är underbart att vår arbetarrörelse har rikligt med utrymme för en särling som Erkki Tuomioja som får honom att vid sidan av ett strävsamt liv blomstra som humanist, ehuru sannolikt med pengar ur egen ficka.