Den populära utställningen på Ateneum har säkert bidragit till filmens framgång och antagligen fungerade det också tvärtom i utställningens slutskede när filmen redan hade fått premiär. Med sin framgång hjälper filmen på sitt sätt till att befästa Schjerfbecks status som en av de stora historiska gestalterna i Finland.

Det har under åren gjorts filmer om sådana ikoner som Jean Sibelius och Aleksis Kivi och nu är det Schjerfbecks tur. Vad som är ännu intressantare är att det görs tre historiska filmer om betydande finlandssvenska damer inom loppet av en kort tid, nämligen Maria Åkerblom, Schjerfbeck och Tove Jansson. Precis som Marias paradis som handlar om Åkerblom är Helene finskspråkig, medan Tove kommer att bli svenskspråkig.

Annars formar dessa filmer ett mönster där den historiskt betydande finlandssvenska damens förnamn snarare än efternamn lyfts fram i titeln. I Schjerfbecks fall är det förståeligt med ett efternamn som är notoriskt svårt att stava och till och med svårt att uttala även för svenskspråkiga, eftersom alla inte känner till att bokstaven f i Schjerfbeck uttalas som v. Ändå är det ett efternamn som konsthistoriskt har kommit att betyda oerhört mycket.

Filmen är en hyllning till Schjerfbecks konst och den handlar väldigt mycket om den skapande processen. På ett förtjänstfullt sätt lyfter den också fram hur svåra villkoren var för en kvinnlig konstnär och hur snävt många såg på vad som ansågs lämpligt för en kvinna att måla på den tiden. Samtidigt som filmen är en lång reklam för den fina bildkonsten, ligger berättelsens fokus på relationen mellan Helene och den klart yngre forstmästaren Einar Reuter som spelas av Johannes Holopainen. Laura Birn är fullständigt strålande i huvudrollen, medan Holopainen har den svåraste rollen i filmen att gestalta.

Här är det på många sätt omvända könsroller som gäller om man tänker på klassiska berättelser om det manliga geniet och den beredvilliga kvinnliga musan som offrar sig för den odödliga konsten. För all del beundrar Einar Helenes konst och ger henne inspiration på olika sätt men att låta sig formas till rollen som musa på den skapande kvinnans villkor är för mycket begärt för honom.

I vilket fall som helst har regissören Jokinen valt att porträttera Einar som ett objekt för Helenes kvinnliga blick, lite på samma sätt som unga damer ofta porträtteras i relation till medelålders manliga konstnärer. Därför är inte Holopainens prestation i rollen nödvändigtvis alls misslyckad om han lyckas projicera mera yta än djup.

Jokinen har regisserat musikvideor för världsstjärnor som Beyoncé och dessutom en film i USA med huvudsakligen brittiska pengar. Han har gott om erfarenhet av att projicera kvinnan som objekt i sedvanlig stil och i Helene utnyttjar han sitt kunnande genom att projicera mannen som objekt, för kvinnan.

Hur viktig var sedan Einar Reuter i den stora berättelsen om Helene Schjerfbecks liv? Åtminstone var deras korrespondens tillräckligt omfattande för att inspirera både Liehus roman och denna film som inte på något sätt gör anspråk på att berätta allt om Schjerfbeck. Jokinen har valt en ingång till berättelsen och håller sig strikt vid vad han hittar där.

Fast filmen är relativt lång, är den ändå stram och lyckas berätta en historia om kvinnan som det tidvis besvärliga geniet och mannen som en något motvillig musa. Valet av att se kvinnan som konstnär i första hand i relation till kärleks- och privatlivet påminner om filmatiseringen av Balladen om Marie Krøyer där Bille August för några år sedan gjorde en film om en annan betydande nordisk kvinnlig konstnär som också baserade sig på en roman.

Helene har fått kritik för att de finlandssvenska huvudpersonerna tala finska i deras privata umgänge och sedan först i sluttexterna påpekas det att Schjerfbeck var finlandssvensk. Dessutom påminner filmens finska om äldre tiders scenspråk och sättet att tala i äldre finska filmer där man fick ett avsiktligt uppstyltat intryck. Språket fungerar ändå som en av beståndsdelarna som skapar atmosfären gällande hur allt fungerade för hundra år sedan i vissa kretsar, om man nu bortser från att just den här kretsen på riktigt talade svenska sinsemellan.

Det ska inte kännas helt naturligt att prata vad Helene och Einar beträffar. Det samma gäller relationen mellan Helene och den dominerande mamman som porträtteras av Pirkko Saisio på ett i och för sig övertygande sätt som påminner om klassiska kvinnoroller i gamla finska filmer. Filmens relationer är svåra och ibland finns det distans mellan personerna. Det mesta sägs med miner snarare än med ord. Helt självklart smidig är inte heller kommunikationen mellan Helene och konstnärskollegan Helena Westermarck som spelas av en lysande Krista Kosonen.

På det stora hela är Helene en film där allt annat än ord imponerar stort. Ändå finns det också vassa repliker med, fast ett djupare intryck kommer från pieteten med vilken epoken har gjorts levande. Att en film om en bildkonstnär övertygar framför allt visuellt in i de minsta beståndsdelarna är ett stort plus i just den genren.

Recension: Helene (Finland Cinematic, 2020)

Speltid: 122 min.

Regi: Antti J. Jokinen.

Manus: Antti J. Jokinen, Marko Leino.

I huvudrollerna: Laura Birn, Johannes Holopainen, Krista Kosonen, Pirkko Saisio.