Kultur

Regissören väljer speciell approach då första hockeyguldet blir långfilm

Aleksi Mäkelä tacklar sin infallsvinkel med ironi och humor, skriver Rolf Johansson i recensionen av filmen 95.

 

Recension
Film: 95.
Regi: Aleksi  Mäkelä.
I huvudrollerna: Jens Hultén, Frida Hallgren, Pekka Strang,  Laura Birn.

 

Vad säger er året 1995?

Slutet på den långa depressionen? Finlands EU-medlemskap ? Socialdemokraternas stora valseger? Paavo Lipponen som statsminister? Kanske det. Men för tusentals finländare  innebär nog 1995 det året då Finland spöade Sverige med 4-1 i Globen i Stockholm och tog sitt första världsmästerskap i ishockey!

Filmregissören Aleksi Mäkelä har gjort en film om gulddrömmen som den 7 maj 1995 blev sann då ”Knatte-Fnatte-Tjatte”-kedjan (Koivu-Lehtinen-Peltonen) snurrade upp svenskarna och de blå-vita kunde fira VM-guldet med de blå-gulas kampsång ”Den glider in …”.

 

Aleksi Mäkeläs film heter rätt och slätt ”95”. Regissören kunde ha gjort en nationalistisk film om det finska undret, lite som Gavin 0’Connors film The Miracle från 2004 , där han i actionform återger de amerikanska skolpojkarnas seger över mäktiga Sovjetunionen vid de olympiska spelen 1980.

 

Mäkelä väljer en annan approach. Vi får förvisso se nämnda trio och andra stjärnor storma förbi, men gallerierna domineras av en cancersjuk patient (Peter Strang) som vill se den avgörande matchen med sina kompisar på sitt lasarett, en ensamförsörjande mor (Laura Birn), Finlands rikssvenska förbundstränare Curre Lindström (Jens Hulten) tre finländska ligister som planerar en säregen demonstration i Kungliga slottet i Stockholm, den tredje målvakten Jukka Tammi (Lauri Tilkanen) som inte fick spela en match samt Svenska  Hockeyförbundets kanslist (Frida Hallgren) som febrilt planerar en segerfest på Sergels Torg – för Sverige!

 

Aleksi Mäkelä tacklar sin infallsvinkel med ironi och humor. Där finns stundtals riktiga pärlor. Men det går inte att förneka regissörens problem med att hålla ihop det hela. Ett gytter av detaljer döljer helheten. Ser finns alltför många ”små” huvudrollsinnehavare för att någon riktigt skall kunna träda fram. För det är trots allt hockeylaget det gäller. Goda skådespelarinsatser dock av Hallgren, Strang och Birn.

 

Mottagandet av ”95” har varit kluvet. En recensent avfärdade filmen som ”ett klumpigt drama fullt med karikatyrer och där Curt Lindström framstår som en nervös disco-clown”. Jag medger gärna att nostalgin från 1995 inverkat på mig. Därför är jag mera böjd att förena mig med en annan kollega, som konstaterade: ”Stolpe in för det blåvita hockeydramat”.

 

 

Följ oss:
Mer om ämnet:

Kommentarer

Mest lästa