Opinion

Replik: Den demokratiska socialismen är en myrstack

Pixabay

Det var uppfriskande att läsa Folke Sundmans essä (30/8) om socialdemokratin och den demokratiska socialismen. Nu är jag knappast rätt person att föra några mer ingående resonemang om den finska politiska debatten. Även om man försöker hålla koll på vad som händer i de nordiska grannländerna och de socialdemokratiska systerpartierna så tenderar ändå nyanserna att gå förlorade.

Fredrik Jansson

 

Men i en större gränsöverskridande diskussion om socialdemokratin och den demokratiska socialismen tror jag mig kunna ge ett bidrag. Inte i meningen att gå i polemik med Sundman utan snarare att i kamratlig anda föra ett samtal med hans text om dessa frågor.

 

Man kan konstatera att borgerliga debattörers användande av socialismen som ett slagträ ändå måste ses som ett tecken på den demokratiska socialismens inneboende styrka. När meningsmotståndare reducerar den socialistiska idétraditionen till ett slappt ”vill ni ha det som i Sovjet?” och försöker skilja ut det nordiska socialdemokratiska modellen ur den traditionen för att göra den till något apolitiskt är det ett sätt att försvaga socialismen som verktygslåda och vision.

 

Om man från borgerligt håll lyckas osynliggöra den demokratiska socialismen döljer man även något motsägelsefullt i de borgerliga demokraternas egen samhällssyn. För hur kan man å ena sidan förespråka demokratiska värden i vissa delar av samhällssfären, när man samtidigt häftigt motsätter sig det i andra delar av samhället? Ett citat av den svenske finansministern och socialdemokratiske teoretikern Ernst Wigforss ekar genom historien, ”den som öppet godtagit en demokratisk likvärdighetsprincip kan inte sedan efter sitt behag begränsa dess tillämpning till vissa livsområden”.

 

För mig är det där någonstans den demokratiska socialismens essens finns, att demokratin är en överordnad princip som kan appliceras på alla samhälleliga relationer. Och här har jag möjligen en mer radikal syn på socialismen än Folke Sundman. För mig har den demokratiska socialismen en målsättning, ett samhälle utan över- och underordning. Det innebär inte att man behöver en färdig ritning av hur ett socialistiskt samhälle ska se ut. Det är sannolikt varken önskvärt eller möjligt. Men man måste ha en idé om färdplan och färdriktning.

 

Men för att komma ifrån en förstelnad och förskräckande vision av femårsplaner, kolchoser och nationaliserade kolgruvor behöver man verktyg för att staka ut vägen. Här tycker jag liksom Folke Sundman att det funktionssocialistiska perspektivet är fruktbart, även om det sätt som funktionssocialismen definierats traditionellt inte är tillräckligt.

 

Faktum är att jag i min bok Gemenskap & skötsamhet går så långt som att ge funktionssocialismen – som ett dominerande paradigm inom den svenska socialdemokratin sedan mellankrigstiden – en del av skulden för att arbetarrörelsen inte lyckats sätta till ideologiskt motvärn när privatiseringsvågen sköljt in över den offentliga välfärdssektorn de senaste decennierna. Om ägandet inte spelar någon roll så länge vi har makt över funktioner som lagstiftning och finansiering, hur ska vi då kunna bygga skyddsvallar mot den framrullande välfärdskapitalismen?

 

Därmed tycker jag alltså inte att funktionssocialismen ska slängas på skräphögen. Dock bör vi vässa innebörden av att ägandets och maktens funktioner ska socialiseras. Om man som det svenska socialdemokratiska partiprogrammet ”vill låta demokratins ideal prägla hela samhället och människors inbördes förhållande” är det också rimligt att förhålla sig till funktionssocialismen på samma vis.

 

Ägandet och makten är visserligen uppdelad på funktioner. Men om demokratin ska ha företräde bör ju också varje funktion vara demokratisk. Den stora frågan blir då inte vilka funktioner som ska socialiseras och demokratiseras, utan snarare vilka som är demos inom var och en av de tusentals funktioner som utgör samhället. Vilka ska gemensamt kunna bestämma över en specifik funktion? För en socialisering behöver givetvis inte alltid innebära förstatligande av en verksamhet. En demokratisering behöver inte i varje tillfälle innebära makt överlämnas till en representativ folkvald församling.

 

Det blir inte en nidbildernas socialism – en kommandoekonomisk mastodont på lerfötter. Istället blir socialismen en myllrande demokratisk myrstack. En myrstack som aldrig blir färdigbyggd eftersom demokratin ständigt måste återvinnas. En myrstack där gamla segrar måste försvaras och nya vinnas. En socialistisk demokrati där vi inte bara har politiska rättigheter och skyldigheter, utan även sociala och ekonomiska sådana.

Precis som Folke Sundman verkar göra kan jag känna en oro över att det finns partikamrater som inte förstår att det vi ser som socialdemokratins stora segrar var socialistiska segrar, och att dessa segrar skedde i konflikt med andra intressen. Och det socialdemokratiska välfärdssamhället som byggdes under efterkrigstiden var absolut ett socialistiskt projekt. Det var ett sätt att omfördela ägande, makt och materiella tillgångar i samhället på ett mer jämlikt sätt.

 

Men den nordiska modellen är inte den demokratiska socialismens slutpunkt. Vi lever inte vid historiens slut och därför kan vi inte se det vi redan uppnått (och delvis avvecklat) som mänsklighetens höjdpunkt. För om så var fallet, vad har vi då att sträva efter när vi blickar in i framtiden? Vad har vi då för syfte?

 

Arbetarrörelsen har alltid varit en praktiskt orienterad rörelse som velat lösa samhällsproblem i nuet. Men den pragmatiska och praktiska hållningen måste samtidigt innefattas i ett visionärt och till och med utopiskt sammanhang. Annars riskerar vi inte bara att bli en numerärt förkrympt rörelse, utan även en rörelse som förskrumpnar intellektuellt.

 

Vi lever i en tid där det är lättare att föreställa sig apokalypsen än en samhällsordning som är radikalt annorlunda än dagens globala rovkapitalism. Utan att knyta an till vårt socialistiska idéarv blir det omöjligt att staka ut en väg mot ett mer jämlikt och hållbart samhälle. Den demokratiska socialismen är vår karta och kompass i en stormig omvärld.

 

FREDRIK JANSSON

Författare till Gemenskap &  skötsamhet: en essä om socialdemokratins väsen (2016)

 

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Mest lästa

Senast

Demokraatti

va. päätoimittaja: Rane Aunimo
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

Chefredaktör: Johan Kvarnström
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE