Opinion

Robert Björkenwall: En analys av svenska Moderaternas kris

Oavsett vem som nu tar över så står sig prognosen att Moderaterna med betydande sannolikhet går mot ett katastrofval hösten 2018, skriver Robert Björkenwall.

 

I spåren av svenska Moderaternas inbördeskrig och inte helt oväntade avgång av M-ledaren Anna Kinberg Batra, AKB, den 25 augusti så har en livlig och bitvis spekulativ mediedebatt tagit fart. Och särskilt då om orsakerna till avgången, vem som nu anser sig kallad att ta över och om politikens innehåll framgent i partiet om nuvarande kräftgång i opinionen ska kunna brytas.

 

En del klokt har också sagts om detta av statsvetare och andra. Några viktiga ting som förtjänar att lyftas fram om Moderaternas stora problem är för det första deras fortsatt tydliga ny- och marknadsliberala inriktning i sakpolitiken som väljarna avvisade i valet 2014.

För det andra att det fortsatt så här ett år före nästa val ser ut  som att Moderaterna, och även den övriga i alliansen, inte har lärts sig något av valnederlaget 2014. Detta inte minst när det gäller Moderaterna, och det faktum att det fanns, och alltjämt finns, ett brett folkligt motstånd mot denna marknadsliberala politik med New public management (NPM), outsourcing och oreglerad marknadisering av offentliga tjänster och välfärd i kombination med löften om att fortsätta skattesänkningen.

För det tredje en tydlig brist inom Moderaterna på konkreta förslag och verktyg för att hantera dagens stora samhällsproblem, som ojämlikheten, den höga arbetslösheten och utslagningen från arbetsmarknaden, bostadsbristen, bristerna i välfärden etc.

För det fjärde att dessa problem inte effektivt kan angripas med fortsatt stora skattesänkningar och mer marknadslösningar på olika områden, och stora ingrepp i fackens och arbetsgivarnas frihet och inflytande på arbetsmarknaden, bland annat genom en statligt styrd lönebildning. Detta i ett läge när det snarare krävs mer av gemensamma lösningar som kräver ett ökat offentligt inflytande och mer av offentliga investeringar.

För det femte – och det är en central punkt i Moderaternas kris – så var närmandet till högerpopulistiska Sverigedemokraterna (SD) alls inte genomtänkt. Här var Moderaterna av maktpolitiska skäl alltför heta på gröten för att, i likhet med de danska och norska allianspartierna, skapa ett bredare parlamentariskt underlag genom att förlita sig på SD:s aktiva, eller mer troligt, deras passiva stöd i olika frågor, vilket – just detta att få stöd av ett högerextremt parti – inte var tillräckligt väl förankrat i borgerligheten och inte ens i Moderaterna. Fallet i opinionen för M är ett tydligt utslag för just detta faktum. Så det ligger mycket i vad Reinfeldts tidigare talskrivare säger i en färsk debattartikel i Expressen, att M:s problem är populismen.

 

För det sjätte så uppfyllde heller inte partiledaren AKB de krav på ledarskap som krävs för att bli en lyckad ledare för Moderaterna och även så för alliansen. Och vad mera är så är de två mest troliga efterträdarna till AKB, Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson, rimligen heller inga quick fixar på M:s opinionsproblem. Båda dessa har i grunden en med AKB rätt likartad profil och politisk agenda så ett byte till någon av dessa lär inte på något märkbart sätt lyfta Moderaterna i opinionen fram till valet nästa höst. Så oavsett vem som nu tar över så står sig prognosen att Moderaterna med betydande sannolikhet går mot ett katastrofval hösten 2018.

Följ oss:
Mer om ämnet:

Kommentarer

Mest lästa