Nyheter

Röd finlandssvenskhet – En minoritet i minoriteten

Billnäs bruk i början av 1900-talet. Ett klassamhälle där brukspatron Hisinger styrde och ställde. Hur såg bruksarbetarnas vardag ut? Hur såg ungdomarnas vardag ut?

– För de ungas del var det ju inte möjligt för bruksarbetarbarnen att utbilda sig. Livet var ganska utstakat: var du pojke skulle du med största säkerhet bli fabriksarbetare precis som din far, och bruksarbetarfamiljernas döttrar skulle i sin tur gifta sig med bruksarbetare. Så föddes nya bruksarbetare.

Det förklarar Matias Kaihovirta, forskare och lärare vid Åbo Akademi, med hänvisning till doktorsavhandlingen Oroliga inför framtiden. En studie av folkligt politiskt agerande bland bruksarbetarna i Billnäs ca 1900–1920.  En uppmärksammad studie som belönts med Rudolf Meidner-priset i Sverige, ett pris som tilldelas forskning i fackföreningsrörelsens historia.

Matias Kaihovirta kallar sitt perspektiv mikrohistoriskt – han koncentrerar sig på människornas vardag, och på själva mentaliteten i samhället.

– Jag har försökt komma det här samhället så nära som möjligt. Och i de här människornas vardag skedde stora förändringar under perioden, det mest avgörande var naturligtvis inbördeskriget 1918.

Matias Kaihovirta har haft en hel del kontakter med svenska historieforskare och kan vittna om att det finns något vi kan kalla en nytändning för forskning i arbetarrörelsens historia och specifikt för den nära forskningen om folkligt politiskt agerande.

I arbetet med doktorsavhandlingen har Kaihovirta också haft god hjälp av bland annat de intervjuer som Alf-Erik Helsing (f.d chefredaktör för Arbetarbladet) gjorde med veteraner från inbördeskrigets dagar i Arbetarbladet på 1980- och 90-talen och av Kurre Österbergs arkiv i Raseborg.

– De intervjuer som Österberg gjorde bland annat med gamla Billnäsbor är digitaliserade och därför lättillgängliga. Däremot talas det inte särskilt mycket just om politik eller tiderna kring inbördeskriget, men man får i stället en god bild av människornas vardag under det tidiga 1900-talet och om vad vi kan kalla “vardagsmotståndet” bland fabriksarbetarna på bruksorten.

– Det är också sådant som nyare kulturhistoriker intresserar sig för, säger Kaihovirta.

 

Att förlita sig på brukspatronen

Brukssamhället har fascinerat – ”på många håll byggde sammanhållningen på en naiv monarkism”, beskriver Matias Kaihovirta.

– Det vill säga att bruksarbetarna gärna intalade sig att om saker står illa till och brukspatronen inser det så ingriper han.

I Billnäs styrde under början av 1900-talet brukspatron Fridolf Hisinger.

– Han var auktoritär och en man och ledare som krävde fullständig lydnad. Under en tid då arbetarföreningar började grundas förbjöd Hisinger grundandet av en arbetarförening i Billnäs.

– Hisinger införde år 1901 ett slags slavkontrakt med sina bruksarbetare vari ingick en försäkran om att de aldrig skulle ansluta sig till någon arbetarförening. Som motprestation lovade patronen att ta hand om sina arbetare. En del var nöjda och förlitade sig på att deras liv skulle vara goda så länge de lydde patronen, påpekar Matias Kaihovirta.

 Men det jäste i Finland och år 1905 utbröt Storstrejken och fler arbetarföreningar grundades. Följande år grundades Billnäs svenska arbetarförening.

Matias Kaihovirta berättar att det speciella i Svenskfinland, som i till exempel Billnäs var att de svenska arbetarna grundade egna arbetarföreningar, och de finska arbetarna – oftast inflyttade – grundade sina egna.

– Det berodde mycket på att de två grupperna helt enkelt inte förstod varandras språk. I regel var också de finska, inflyttade bruksarbetarna mer klassmedvetna, medan de svenska arbetarna stod på rätt god fot med brukspatronen.

– Fler av de finska arbetarföreningarna definierade sig senare som kommunistiska, medan de svenska arbetarna stod vid socialdemokratin.

I boken beskrivs hur arbetarna i Billnäs i flera repriser gjorde uppror mot bruksledningen, med den stora urladdningen under åren 1917-18. Striderna då ledde till att 54 röda bruksarbetare i Pojo och Billnäs avled till följd av kriget, de flesta överlevande i röda gardet förpassades till fångläger, där de avled, en del arkebuserades, några stupade i strid.

 

Klasskamp på svenska i Finland

I den forskning som Kaihovirta framöver koncentrerar sig på är det också den finlandssvenska arbetarrörelsen som står i fokus – närmare bestämt klasskampen, och en av de gestalter som fascinerat i den finlandssvenska arbetarrörelsens historia: K. H. Wiik.

Efter sommaren kommer han att koncentrera sig på forskning om Finlands svenska arbetarförbunds (FSA, nuvarande FSD) historia, som är ett delprojekt i forskningsprojektet Klasskamp på svenska i Finland. I den forskningen deltar ett flertal forskare vid Åbo Akademi.

– Vi vill synliggöra en blind fläck i historieskrivningen, nämligen den om en minoritet i minoriteten.

– En av de stora utmaningarna för arbetarförbundet under efterkrigstiden gällde emigrationen. Det var en stor fråga: risken var att all arbetarungdom försvinner till Sverige och väljarkåren därmed försvinner.

– Det gällde alltså att skapa sysselsättning och även industrialisera svenskbygderna. FSA var starkt pådrivande vad gäller skapandet av ett nätverk av yrkesskolor. Man ville med politiska redskap förändra strukturerna.

– Arbetarförbundet var också pådrivande för att införa obligatorisk finska i skolorna. En av dem som var mycket aktiv var Gudrun Mörne (också redaktör på Arbetarbladet) som kämpade för att också ”vanligt folk” i Svenskfinland skulle få lära sig finska – på den tiden var det närmast den finlandssvenska eliten som var tvåspråkig.

 

“Klassamhället har funnits hela tiden”

Bland andra Erkki Tuomioja har i flera repriser talat om klassamhällets återkomst med hänvisning till den förda politiken under senare år.

Matias Kaihovirta anser att klassamhället har funnits hela tiden.

– Men under de senaste decennierna har stora förändringar skett som har satt sina spår i samhället. Historien upprepar sig aldrig, men det finns likheter. För 100 år sedan stod människorna och samhället inför liknande utmaningar som vi har i dag. Också i dag kan man säga att människorna är oroade inför framtiden, så som de var i Billnäs för 100 år sedan, säger han.

Matias Kaihovirta är delvis forskare, delvis undervisar han i historia vid Åbo Akademi. Han säger att det är givande att bland annat få introducera Karl Marx i undervisningen.

– De flesta av mina studenter tycker att det är intressant, säger Kaihovirta och vill understryka att hos Marx finner man en hel del tidlösa citat, som än idag kan stå som goda riktlinjer. Ett av dem lyder så här:

 

“Människorna gör själva sin historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter som de själva valt, utan under omständigheter som är omedelbart för handen givna och redan existerande.”

 

Kaihovirta undervisar också i genushistoria, ett efterfrågat ämne, och ett sådant som han gärna själv fördjupar sig ytterligare i. Och gärna då det han kallar ”manlighetsforskning”.

– Det talas i dag mycket om utslagna, arga, unga vita män – bland annat i samband med presidentvalet i USA och Donald Trumps seger.

– Med de här grupperna är det ofta så att man föds in i en struktur. För att förändra de här sega strukturerna måste man förstå hur de fungerar – det hjälper inte att attackera.

– Själv vill jag gärna fördjupa mig mera i frågan om arbetarklassens män, säger Kaihovirta.
K. H. Wiik – En fascinerande gestalt

Ett annat pågående projekt handlar om Karl Harald Wiik, en av den finlandssvenska arbetarrörelsens ”grundgestalter”.

Wiik inledde sin politiska bana som student 1901 när han anslöt sig till Finlands svenska arbetarförbund. Han började också sin verksamhet som publicist genom att medverka i svenskspråkiga arbetartidningar.

Senare blev han också lantdags- och riksdagsman 1911-1918, 1922-29, 1933-41 och från 1944 till sin död. Mellan 1926 och 1936 var han Socialdemokraternas partisekreterare. 1940 uteslöts han ur partiet för att ha kritiserat partiledningen och fängslades 1941-44 för att ha opponerat sig mot Finlands delaktighet i Tysklands anfall på Sovjetunionen. Från 1944 var han ordförande i Demokratiska förbundet för Finlands folk, DFFF.

Den kommande boken Skapandet av den svenska klasskampen i Finland: Språk, klass och nation hos Karl H. Wiik 1901 – 1946, handlar om honom. Avsikten är att det arbetet ska vara klart vid nästa årsskifte.

– Det blir inte en biografi över K.H Wiik, en sådan skrev Erkki Tuomioja redan för 35 år sedan. Jag är mera intresserad av idéerna – Wiik var en unik personlighet med sin internationalism. Via honom kan man spegla den internationella arbetarrörelsens historia.

– Han var också intressant som språkpolitiker och som representant för den röda finlandssvenskheten.

Kaihovirta konstaterar att K. H. Wiik som ung man och marxist hade en romantisk bild av särskilt landsbygdens folk. Han såg det som sin uppgift att åka ut i bygderna och väcka folket och göra dem klassmedvetna.

– Men jordbruksarbetarna var ganska skeptiskt inställda till hans marxism. På så sätt kan man kanske betrakta K. H. Wiik som något av en elitist. Men han förblev marxist hela livet, i motsats till andra kamrater i socialdemokratin, som exempelvis K. A. Fagerholm som hellre hyllade en reformistisk linje.

– Förvisso hade K. H. Wiik också supportrar – de främsta anhängarna fanns i Munsala i Österbotten på 1930- och 40-talen. Den så kallade munsalasocialismen präglades både av frikyrklighet och överhetsmotstånd, det var alltså många element som flöt in i radikalismen. Och som pacifist fick Wiik stöd i de här kretsarna.

Kaihovirta påpekar att man i det egna partiet, inom socialdemokratin däremot hade en mer förbehållsam inställning till K. H. Wiik – han hyllas visserligen, men man håller ändå ett visst avstånd.

Matias Kaihovirta fokuserar alltså också på K. H. Wiik som finlandssvensk språkpolitiker och understryker att han som språkpolitiker var ”förvånansvärt nationalistisk” – något av en “röd svekoman.”

– Han hade också tankar om att de svenska arbetarna i Finland var mer ”västerländskt utvecklade” än de finska. Man kan kanske inte direkt kalla honom rasistisk på den punkten, men det här var också en sida av hans tankegångar.

Däremot framstår K. H. Wiik redan tidigt som en av de främsta antifascistiska kämparna och som sådan intressant under sin tid med tanke på den internationella arbetarrörelsens trubbel med fascisterna både i Tyskland och Österrike.

– Hans tanke var att landsbygdens folk skulle upplysas så att de inte väljer fascismen.

– Som antifascist är han aktuell också idag, anser Matias Kaihovirta.

Siv Åstrand

 

Detta är en längre version av artikeln som först publicerades i ABL:s tidskrift 2017.

Delningar

Dela denna artikel

Viikon 49 Demokraatti
KEVYET TULOKSET - Perustulokokeilu päättyy vuoden lopussa
LIISA JAAKONSAARI- Konkarimeppi kertoo oppineensa ainakin yhden asian -
TARKKA JA LENNON - Kirja-arvioissa muistelmia
Följ oss:
Mer om ämnet:

Kommentarer

Mest lästa


Senast