MENY

Sankt Petersburg var revolutionens vagga – Ett vittne berättar

Saana Saarinen.

”Närmast av en slump kom Ahola-Valo att på bara åtta meters avstånd se det historiska ögonblicket då Lenin efter att ha skakat hand med Svinhufvud frågade om denne var nöjd med erkännandet.”

 

Bokrecension: Saana Saarinen – Vallankumouksen suomalainen silminnäkijä. Aleksanteri Ahola-Valon vuosi 1917 Pietarissa. Elpo ry, 2017, 105 s.

 

Hundra år efter inbördeskriget i Finland och de ryska revolutionskrigen är det minsann ingen brist på ny litteratur som berör de dramatiska händelserna. En av de finländare som på nära håll kom att bevittna både februari- och oktoberrevolutionen i Ryssland var Aleksanteri Ahola-Valo vars livsöde för några år sedan i bokform skildrades av Saana Saarinen.

Nu har hon på nytt gett ut en bok där Aleksanteri Ahola-Valo framträder som ögonvittne till de två revolutionerna i Petrograd, nuvarande Sankt Petersburg, 1917.

 

Ahola-Valo var född 1900 i Ladoga-Karelen i dåvarande Storfurstendömet Finland, men flyttade redan som femåring med sina föräldrar till Sankt Petersburg. Där kom han han bevittna hur fredliga och obeväpnade demonstranter år 1905 sköts ner av tsarens trupper.

 

Denna händelse etsade så starkt in sig i den unge Ahola-Valos medvetande att han redan i tonåren anslöt sig till bolsjevikerna. Antipatin mot tsarväldet och sympatierna med Lenin löper nämligen som en röd tråd genom boken. Men mellan raderna framgår det att han mot slutet blev mer och mer kritisk mot den kommunistiska partidiktatur som växte fram. Han hyllar ändå Lenins anspråkslöshet i jämförelse med hur Stalin främst slog vakt om sin egen maktställning.

 

Sotare och historiskt vittne

Under revolutionsåren jobbade Ahola-Valo en tid som sotare i Petrograd. Därigenom kom han att inifrån se byggnader som var stängda för utomstående. Till de mer dramatiska episoderna hör bland annat hur han som sotare var med om att hjälpa ryska revolutionärer att fly från ett fängelse.

 

Ahola-Valo fick även bevittna det historiska handslaget mellan Svinhufvud och Lenin i Smolna då Finlands självständighetsförklaring fick sitt erkännande. Det var nämligen så att en av hans ryska vänner fått jobb i Smolnas bibliotek. När han gick dit för att låna böcker gjorde hans ryske vän honom uppmärksam på att några finländska herrar i cylinderhattar anlänt till Smolna. Närmast av en slump kom Ahola-Valo att då på bara åtta meters avstånd se det historiska ögonblicket då Lenin efter att ha skakat hand med Svinhufvud frågade om denne var nöjd med erkännandet.

 

Med i boken finns också det berömda mötet i Sjömansklubben i Sankt Petersburg då Alexandra Kollontaj, dotter till en av tsarens generaler men en hängiven bolsejvik, blev utbuad av de mensjevikiska matroserna. Klädd i päls och utsmyckad med guldringar försökte hon förtvivlat övertyga publiken hur hårt hon trots det kämpade för proletariatets seger.

 

Ahola-Valo som vid den här tiden ännu var övertygad bolsjevik talar om Alexandr Kerenskijs ”borgerliga regering” och hur Kerenskij ville kuva ”vänstern”. Därmed är vi inne på den evigt återkommande spekulationen: hur skulle både Ryssland och världen ha sett ut om Kerenskijs interimistiska regering, inte ”borgerlig”, utan med socialistrevolutionärer och de socialdemokratiska mensjevikerna skulle ha segrat. Kunde de ha lagt grunden för en modern västerländsk demokrati av samma typ som vi sett i Norden och många andra länder? Hade resultatet blivit demokratisk socialism i kombination med en social och liberal demokrati – om än i rysk tappning?

 

Av förekommen anledning är och förblir den frågan obesvarad.

För alltid.

 

Vidare till Finland

Ahola-Valo själv hade tur. Just innan Stalins utrensningar på allvar satte igång under trettiotalet lyckades han ta sig till Finland. Paradoxalt nog skulle den tidigare så entusiastiske bolsjeviken Ahola-Valo sedermera bli ombedd att måla ett porträtt av president Risto Ryti!

 

Trots sin vetskap om Stalinterrorn ifrågasatte han aldrig oktoberrevolutionen. Tvärtom talade han hela tiden om nödvändigheten och oundvikligheten i bolsjevikernas maktövertagande, vilket utgjorde själva fundamentet för sovjetstatens existens. Ändå var han väl medveten om att mycket i Sovjetunionen spårade ut redan från början.

 

Man får ohjälpligen det intrycket att Ahola-Valo i politiska frågor var ytterst lätt att påverka och att han hade svårt att genomskåda de propagandistiska kulisserna. På ett ställe talar han om hur arbetarna var med om att genomföra den franska revolutionen i slutet av 1700-talet. Förmodligen ett påstående han fått från bolsjevikerna. I verkligheten spelade industriarbetarna en undanskymd roll i det franska revolutionsdramat.

Ahola-Valo var en framstående konstnär och några av hans teckningar och målningar är publicerade i boken. Allt från en oljemålning från den tidiga morgon då februarirevolutionen startade i Sankt Petersburg 1917 till en ytterst välgjord teckning föreställande Lenin.

 

En ovanlig människa – ett ovanligt människoöde. Det var Aleksanteri Ahola-Valos liv. Värt att uppmärksamma i samband med att Finland nyligen fyllt hundra år som självständig nation.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Diskussion

Informationsteknologin som kapitalismens dödgrävare

Kuva: Foto: Johan Kvarnström

Paul Mason tror starkt på kapitalismens förmåga att mutera enligt behov enligt Kondratiev-cyklernas rytm, men denna gång hävdar han att mönstret bryts då informationsteknologin inför en dynamik som förändrar allting och ställer oss vid ett vägskäl; mot nätverk eller monopolism?

Lue lisää

Gripande triangeldrama vid Systerbäck

Kuva: Foto: Förlaget
Jörn Donner.

Jörn Donner har tagit tillfället i akt och skrivit en roman på närmare 300 sidor lämpligt till 100-årsminnet av inbördeskriget. Blod är tunnare än vatten är ett välkommet bidrag till den finlandssvenska skönlitteraturen om inbördeskrigets fasor.

 

Bokrecension: Jörn Donner – Blod är tunnare än vatten (2018). Förlaget M, 300 s.

 

Romanens ytterst fascinerande skådeplats är gränsen vid ån Systerbäck i Terijoki. På detta sätt lyckas Donner även bidra till litteraturen om det mytomspunna Karelska näset. Framför allt har han skrivit en djupt berörande flyktingroman om Alexander, en rysk jude som flyr bolsjevikerna i Sankt Petersburg till Terijoki där han före revolutionen var villaägare. I inbördeskrigets slutskede sysselsätter sig det vita gardet med etnisk rensning. Från början inser Alexander att Finland inte är ett land han vill stanna i men på något sätt gäller det att försöka hålla sig vid liv under infernaliska omständigheter.

 

Romanen handlar inte bara om den utsatta flyktingtillvaron. Den är också en gripande kärlekshistoria och triangeldrama. Alexander förälskar sig i en finsk kvinna vid namn Anna som har tagit hans hus i besittning. Kaptenen som för befäl i gränsområdet med diktatoriska fasoner bildar triangeldramats tredje part. Donner lyckas skapa en stark spänning som för berättelsen framåt och som väcker intresse i huvudpersonernas öden. Vissa partier i romanen känns starkare än andra men som helhet bjuder Blod är tunnare än vatten många fräscha perspektiv på inbördeskriget 1918 som är den tyngsta av finländska tragedier.

 

Antagligen som en hyllning till Tito Colliander har Donner valt att baka in ett par citat ur Gripen, en självbiografisk berättelse från 1965. Colliander är känd som den främsta Terijokiskildraren i den finlandssvenska litteraturen. Även citat ur journalisterna K.N. Rantakaris och Gunnar Mörns dagböcker från år 1918 har återanvänts av Donner på motsvarande sätt. Dessa intertextuella element finns till för att påpeka likheterna mellan Donners fiktiva historia och autentiska livsöden under inbördeskriget.

 

Författarens mångsidiga intellektuella nyfikenhet och djupa kunskaper syns i romanen som tar an en mycket svår historisk period. Personligen för författaren som är 85 år måste perioden ligga tyngre än för yngre människor som har en längre tidsperiod mellan sig och 1918 års händelser samt vad som hände strax efter inbördeskriget. Hans far Kai Donner var nämligen kommendant just vid östgränsen vid Systerbäck. Om inte alla partier i denna i sin helhet välskrivna historiska roman väcker precis samma grad av engagemang, måste man lyfta på hatten för att författaren har valt att tackla just 1918 och placerat händelserna till den här specifika miljön.

 

 

 

 

Diskussion

Också män har känslor

Kuva: Foto: Förlaget
Rafael Donner.

”Människan är ett känsligt djur är en vidsynt och tolerant bok som utmanar läsaren till samtal” skriver Topi Lappalainen om Rafael Donners debut.

Lue lisää

Regissören väljer speciell approach då första hockeyguldet blir långfilm

Aleksi Mäkelä tacklar sin infallsvinkel med ironi och humor, skriver Rolf Johansson i recensionen av filmen 95.

 

Recension
Film: 95.
Regi: Aleksi  Mäkelä.
I huvudrollerna: Jens Hultén, Frida Hallgren, Pekka Strang,  Laura Birn.

 

Vad säger er året 1995?

Slutet på den långa depressionen? Finlands EU-medlemskap ? Socialdemokraternas stora valseger? Paavo Lipponen som statsminister? Kanske det. Men för tusentals finländare  innebär nog 1995 det året då Finland spöade Sverige med 4-1 i Globen i Stockholm och tog sitt första världsmästerskap i ishockey!

Filmregissören Aleksi Mäkelä har gjort en film om gulddrömmen som den 7 maj 1995 blev sann då ”Knatte-Fnatte-Tjatte”-kedjan (Koivu-Lehtinen-Peltonen) snurrade upp svenskarna och de blå-vita kunde fira VM-guldet med de blå-gulas kampsång ”Den glider in …”.

 

Aleksi Mäkeläs film heter rätt och slätt ”95”. Regissören kunde ha gjort en nationalistisk film om det finska undret, lite som Gavin 0’Connors film The Miracle från 2004 , där han i actionform återger de amerikanska skolpojkarnas seger över mäktiga Sovjetunionen vid de olympiska spelen 1980.

 

Mäkelä väljer en annan approach. Vi får förvisso se nämnda trio och andra stjärnor storma förbi, men gallerierna domineras av en cancersjuk patient (Peter Strang) som vill se den avgörande matchen med sina kompisar på sitt lasarett, en ensamförsörjande mor (Laura Birn), Finlands rikssvenska förbundstränare Curre Lindström (Jens Hulten) tre finländska ligister som planerar en säregen demonstration i Kungliga slottet i Stockholm, den tredje målvakten Jukka Tammi (Lauri Tilkanen) som inte fick spela en match samt Svenska  Hockeyförbundets kanslist (Frida Hallgren) som febrilt planerar en segerfest på Sergels Torg – för Sverige!

 

Aleksi Mäkelä tacklar sin infallsvinkel med ironi och humor. Där finns stundtals riktiga pärlor. Men det går inte att förneka regissörens problem med att hålla ihop det hela. Ett gytter av detaljer döljer helheten. Ser finns alltför många ”små” huvudrollsinnehavare för att någon riktigt skall kunna träda fram. För det är trots allt hockeylaget det gäller. Goda skådespelarinsatser dock av Hallgren, Strang och Birn.

 

Mottagandet av ”95” har varit kluvet. En recensent avfärdade filmen som ”ett klumpigt drama fullt med karikatyrer och där Curt Lindström framstår som en nervös disco-clown”. Jag medger gärna att nostalgin från 1995 inverkat på mig. Därför är jag mera böjd att förena mig med en annan kollega, som konstaterade: ”Stolpe in för det blåvita hockeydramat”.

 

 

Diskussion

”Höckerstedt har räddat livet på otaliga finländare”

Kuva: Foto: Pixabay
Allmän bild på kirurgiskt ingrepp, föreställer inte kirurgen Höckerstedt som bokrecensionen handlar om.

Krister Höckerstedt är en berömd finländsk leverkirurg som verkat vid Kirurgiska sjukhuset eller ”Kirran” i Helsingfors. Som pensionär har han fått sitt liv dokumenterat av Mardy Lindqvist som är likaså pensionerad som tidigare reporter från Hufvudstadsbladet.

Lue lisää

Diskussion