GroKo eller inte GroKo? Den frågan sysselsatte tyskarna i flera månader.
Ett första bejakande svar lämnades redan för några veckor sedan av partistyrelsen för det bayerska CSU. I måndags röstade dessutom en nästan enhällig CDU-extrakongress för förbundskansler Angela Merkels förslag att fortsätta koalitionen med socialdemokraterna.

Slutligen hamnade bollen på SPD:s planhalva. Om det var de kristna systerpartiernas passning eller övertygelsen om att ett nej kunde försätta SPD i en existenshotande kris är svårt att säga. Faktum är att söndagens resultaträkning på Willy-Brandt-Haus i Berlin var oväntad entydig.

En teknisk innovation med det tyska ordmonstret ”Hochgeschwindigkeitsschlitzmaschine” assisterade för de över 120 frivilliga partikamrater som sedan i lördags satt inlåsta i partiets högkvarter för att med hög hastighet sprätta upp 378 437 kuvert med de perspektivladdade röstsedlarna.

Efter en spännande natt med noggrann räkning och kontroller presenterades själva resultatet på en presskonferens på söndag förmiddag.

I voteringen för eller emot en stor koalition vann ja-sidan med 66 procent eller 239 604 röster. Mot ett fortsatt svart-rött-samarbete ställde sig 123 329 medlemmar, det vill säga 33 procent. I voteringen deltog dessutom hela 78 procent av de 463 762 röstberättigade tyska socialdemokraterna.

Ödesomröstning
”Nu har vi klarhet och SPD kommer att ingå även i nästa GroKo”, sammanfattade den tillförordnade partiledaren Olaf Scholz det nya politiska läget i Tyskland.

Därmed besannades även Andrea Nahles politiska instinkter. I en tidningsintervju i omröstningen slutfas hade SPD:s designerade ordförande prognostiserat ett positivt resultat för en fortsatt regeringsallians med CDU/CSU.

Resultatet innebär att den hitintills längsta fasen då den tyska förbundsrepubliken enbart styrdes av en tillförordnad regering är över. Stabiliteten är återställd.

Att SPD återigen axlar regeringsansvar var som bekant långt ifrån självklart. Efter den historiska bottennoteringen på 20,5 procent fick (dåvarande) partichef Martin Schulz bred uppslutning för beskedet att SPD behövde återhämta sig i opposition. Men när samtalen om att bilda en så kallad Jamaica-koalition hade havererat smulade detta beslut så småningom sönder i en ny politisk realitet.
Och fast motståndarnas kampanj “No GroKo“ som leddes av ungsocialisternas ordförande Kevin Kühnert fick bred publicitet i hela landet, så misslyckades den ändå med att hålla SPD utanför regeringen. Ansvarsetiken var starkare än utanförsandan.

Det som landet numera slipper är ett omval där främst socialdemokraterna kunde ha råkat ut för ytterligare motgångar.
Dessvärre fanns allvarliga indicier för det. I en fas då den partiinterna valrörelsen för eller emot en GroKo gick på högvarv noterades för första gången opinionsmätningar som såg SPD enbart som tredje största parti bakom det högerpopulistiska AfD. Den senaste mätningen visade sedan en lätt återhämtning på fortfarande blygsamma 18 procent.

På det viset var söndagens besked från Willy-Brandt-Haus en slags ödesfråga. Partiet får en chans återställa lugnet och skapa andrum för en politisk debatt för att justera socialdemokraternas framtida budskap och roll i samhället.

Förnyelse
Ett varnande exempel på hur illa det kan gå även för traditionsmäktiga socialdemokratiska partier får man genom en blick till den stora grannen västerom Rhenfloden. Utveckligen där med en förödande förlust för det anrika franska broderpartiet PS kan få somliga (inte bara) tyska socialdemokrater att darra som asplöv. Rädslan är befogad. Men det finns även nationella skillnader som talar mot en liknande utveckling. Dit hör bland annat förbundsrepublikens federala struktur, där SPD (fortfarande) är ett starkt regeringsparti i en rad delstater.

Men att helt blunda för faran att även den maktbasen kan erodera vore lättsinnigt.

Precis som fransmännen är även en större del av tyskarna rädda för globaliseringen, digitaliseringen och migrationen. Och då måste SPD finna svar som går längre än den abstrakta rättvisedebatten så som den fördes under förra årets valrörelse.

Så finns det till exempel tveklöst humanitära och författningsmässiga skäl att plädera för flyktingfamiljernas sammanföring. Men samtidigt uppfattas motsvarande åtgärder främst av ”småfolket”, alltså tidigare s-väljare som hotande.

Påståendena om migrationens risker kan vara överdrivna. Men när det gäller flyktingar och den ibland svåra integrationen av muslimska medborgare går dessvärre ofta känslorna före rationalitet.
Ger man inget balanserat svar så är kruxet att nationalismen stärks, vilket i sin tur ytterligare befäster främlingsfientliga attityder i samhället.

I dag känner sig många som tidigare uppfattades om traditionella socialdemokratiska väljare bortkopplade och oförstådda. Att lösningen aldrig kan ligga inom den nationella ramen utan måste organiseras som EU:s gemensamma ansträngningar är något som Emmanuel Marcon har förstått.

Även förre SPD-ledaren Sigmar Gabriel formulerade häromveckan tesen att partiet bör koncentrera sig mera på frågor som berör ekonomisk och social trygghet och mindre på ämnen som till exempel samkönade äktenskap.

Sista Merkel-regeringen
Vilka framgångar och impulser SPD:s designerade ordförande Andrea Nahles kan ge för att återskapa en stark socialdemokrati i Tyskland återstår att se.
Den aktuella medlemsomröstningen visar dock att splittringen inom partiet i regeringsfrågan är mindre djup än befarad. ”Einigkeit macht stark”, det vill säga enighet ger kraft står på många socialdemokratiska traditionsfanor. Den värderingen är tveklöst aktuell i dag.

Som gruppledare i förbundsdagen har främst Nahles tillsammans med de kommande sex socialdemokratiska ministrarna i regeringen ett avgörande ansvar för att SPD:s politik märks och återigen kan förankras inom en bredare väljarkår.

Håller dagens vägval för en ny GroKo under en hel mandatperiod så kan man redan nu med stor sannolikhet utgå ifrån att nästa SPD-kanslerkandidat inte konkurrerar med den tidigare så oövervinnliga ”evighetskanslern” Angela Merkel.

Joachim Kasten

Hamburg, mars 2018