MENY
Turva – Hymy

Står stabiliteten på spel?

Kuva: Jukka-Pekka Flander
Folke Sundman.

Nästan gång jag hör påståendet att Nato-motståndarna inte engagerar sig i den säkerhetspolitiska debatten viftar jag med denna pamflett och ber om kommentarer, skriver Folke Sundman om den nya antologin om stabilitet och säkerhetspolitik.

 

Bokanmälan: Vakaus vaakalaudalla. Ajatuksia turvallisuuspolitiikkamme suunnasta.  toim. Timo Hakkarainen. Into kustannus, 2017. 287 sidor.

 

Under de senaste åren har vi med regelbundna mellanrum fått höra, att det inte förs en verklig och seriös säkerhetspolitisk debatt i vårt land.

Oftast förs detta påståënde fram av personer som är kritiska mot den nuvarande utrikespolitiska linjen och talar för ett finländskt Nato-medlemskap. Under den här hösten har bl.a. SFP:s presidentkandidat Nils Torvalds och pensionerade Moskva-ambassadören Hannu Himanen gjort utspel i denna anda.

Man får dessutom ofta höra att det är svårt att få till stånd en debatt när den nuvarande politiska linjens förespråkare och NATO-motståndarna undviker en verklig debatt och håller fast vid sina välkända positioner.

Man kan förstå denna frustration mot den bakgrunden, att trots ihärdiga försök att lobba för att få folkopinionerna att svänga i Nato-frågan har inga nämnvärda förändringar skett. Stödet för den militära alliansfriheten har fortsättningsvis ett övervägande stöd bland befolkningen.

Denna höst har det emellertid publicerats ett tungt bidrag till den säkerhetspolitiska debatten som åtminstone temporärt drar mattan undan kritiken att inte den nuvarande linjens anhängare skulle vara beredda att argumentera för och diskutera sina ståndpunkter.

Denna höst nämligen utgivits  en pamflett med titeln VAKAUS VAAKALAUDALLA , Ajatuksia turvallisuuspolitiikkamme suunnasta (Stabiliteten i vågskålen. Tankar om vår säkerhetspolitisk riktning). Antologin är redigerad av journalisten Timo Hakkarainen, och innehåller bidrag av bl.a. Erkki Tuomioja, Seppo Kääriäinen, Gustav Hägglund, Matti Klinge, Heikki Talvitie och Esko Seppänen, för att nämna de mest kännspaka namnen bland skribenterna. Maarit Feldt-Ranta och Larserik Häggman, som skrivit en artikel om Nordens roll, inte att förglömma.

Med tanke på det konstanta gnället om brist på seriösa debattinlägg från den här åsiktsriktningen är det något förvånande att den här pamfletten åtminstone hittills nästan helt ignorerats i ledande media och den allmänna debatten.

 

Gemensam nämnare: kritisk inställning

Skribenternas sammansättning är brokig och infallsvinklarna många. Men som Timo Hakkarainen konstaterar i sitt förord är deras gemensamma nämnare en åtminstone kritisk inställning till finländskt Nato-medlemskap.

De två generalerna, förutom Hägglund Markku Nikkilä är frispråkigt kritiska till olika aspekter av ett Nato-medlemskap. Hägglund bl.a. till det kärnvapenparaply Nato erbjuder och hur svårt det skulle vara för en ny medlem att slingra sig undan den delen av Nato:s strategi och Nikkilä bl.a. om hur politisk Nato sist och slutligen är som organisation. Dessa två debattinlägg kompletteras väl av doktor Pekka Visuris detaljerade analys av Rysslands faktiska militära styrka.

Den svenska ambassadören Mats Bergquists inlägg hör till höjdpunkterna i pamfletten. Det är en uppdaterad version av Bergquists bidrag till den svenska pamfletten Bevara alliansfriheten som utkom 2014 och diskuterar hindren för svenska och finländskt medlemskap i Nato.

Det avslutande och mest övergripande bidraget till pamfletten står Erkki Tuomioja för. Han utgår från hur geopolitiken och realpolitiken historiskt har präglats Finlands säkerhetspolitiska val, och hur vi strävat till att anpassa detta arv till nya förhållanden, samt hur det ökande ömsesidiga beroendet stater emellan radikalt har påverkat politikens förutsättningar. Han redogör också ingående för de tankegångar som ligger bakom den fortsättningsvis oförändrade konklusionen, att  Finland har större fördelar av att stå utanför Nato än att ta det avgörande steget och ansöka om medlemskap.

Om man vill urskilja en röd tråd som i stort är gemensam för pamflettisternas argumentation, kommer vi till den absoluta kärnan i dagens stabilitetspolitik. Denna politik går ut på att Finland aldrig bör utgöra ett militärt hot mot andra länder, att vårt territorium inte bör kunna användas fientliga avsikter eller angrepp mot tredje länder, och att Finland så långt möjligt strävar efter att hålla sig utanför militära konflikter. Och grundtesen för en fortsatt militär alliansfrihet är, att ett Nato-medlemskap allvarligt skulle äventyra dessa tre hörnstenar i vår stabilitetspolitik.

Nu måste man ju erkänna att det inte är så förskräckligt mycket att diskutera om dessa hörnstenar och denna grundtes. Däremot finns det en hel att diskutera om hur Finland kan och bör tillämpa denna stabilitetspolitik i olika situationer. I dagens läge är kanske den viktigaste  enskilda linjen att fortsätta och fördjupa det säkerhetspolitiska samarbetet med Sverige, utan att för dens skull ha en bilateral försvarspakt som målsättning.

Regissören väljer speciell approach då första hockeyguldet blir långfilm

Aleksi Mäkelä tacklar sin infallsvinkel med ironi och humor, skriver Rolf Johansson i recensionen av filmen 95.

 

Recension
Film: 95.
Regi: Aleksi  Mäkelä.
I huvudrollerna: Jens Hultén, Frida Hallgren, Pekka Strang,  Laura Birn.

 

Vad säger er året 1995?

Slutet på den långa depressionen? Finlands EU-medlemskap ? Socialdemokraternas stora valseger? Paavo Lipponen som statsminister? Kanske det. Men för tusentals finländare  innebär nog 1995 det året då Finland spöade Sverige med 4-1 i Globen i Stockholm och tog sitt första världsmästerskap i ishockey!

Filmregissören Aleksi Mäkelä har gjort en film om gulddrömmen som den 7 maj 1995 blev sann då ”Knatte-Fnatte-Tjatte”-kedjan (Koivu-Lehtinen-Peltonen) snurrade upp svenskarna och de blå-vita kunde fira VM-guldet med de blå-gulas kampsång ”Den glider in …”.

 

Aleksi Mäkeläs film heter rätt och slätt ”95”. Regissören kunde ha gjort en nationalistisk film om det finska undret, lite som Gavin 0’Connors film The Miracle från 2004 , där han i actionform återger de amerikanska skolpojkarnas seger över mäktiga Sovjetunionen vid de olympiska spelen 1980.

 

Mäkelä väljer en annan approach. Vi får förvisso se nämnda trio och andra stjärnor storma förbi, men gallerierna domineras av en cancersjuk patient (Peter Strang) som vill se den avgörande matchen med sina kompisar på sitt lasarett, en ensamförsörjande mor (Laura Birn), Finlands rikssvenska förbundstränare Curre Lindström (Jens Hulten) tre finländska ligister som planerar en säregen demonstration i Kungliga slottet i Stockholm, den tredje målvakten Jukka Tammi (Lauri Tilkanen) som inte fick spela en match samt Svenska  Hockeyförbundets kanslist (Frida Hallgren) som febrilt planerar en segerfest på Sergels Torg – för Sverige!

 

Aleksi Mäkelä tacklar sin infallsvinkel med ironi och humor. Där finns stundtals riktiga pärlor. Men det går inte att förneka regissörens problem med att hålla ihop det hela. Ett gytter av detaljer döljer helheten. Ser finns alltför många ”små” huvudrollsinnehavare för att någon riktigt skall kunna träda fram. För det är trots allt hockeylaget det gäller. Goda skådespelarinsatser dock av Hallgren, Strang och Birn.

 

Mottagandet av ”95” har varit kluvet. En recensent avfärdade filmen som ”ett klumpigt drama fullt med karikatyrer och där Curt Lindström framstår som en nervös disco-clown”. Jag medger gärna att nostalgin från 1995 inverkat på mig. Därför är jag mera böjd att förena mig med en annan kollega, som konstaterade: ”Stolpe in för det blåvita hockeydramat”.

 

 

Diskussion

”Höckerstedt har räddat livet på otaliga finländare”

Kuva: Foto: Pixabay
Allmän bild på kirurgiskt ingrepp, föreställer inte kirurgen Höckerstedt som bokrecensionen handlar om.

Krister Höckerstedt är en berömd finländsk leverkirurg som verkat vid Kirurgiska sjukhuset eller ”Kirran” i Helsingfors. Som pensionär har han fått sitt liv dokumenterat av Mardy Lindqvist som är likaså pensionerad som tidigare reporter från Hufvudstadsbladet.

Lue lisää

Diskussion

Bok om Åbolands skärgård 1918 fyller historisk lucka

Gustav Wickström har skrivit en bok om 1918 i Åbo skärgård och är rätt man för verket, skriver Henrik Helenius i recensionen av En storm är lös – Åbolands skärgård vårvintern 1918.

Lue lisää

Diskussion

En rar liten bok om Macron

Kuva: flickr public-domain thierryleclercq

Av allt fattar man att Macron är en begåvad och äregirig person, som klättrat upp i det franska samhället via elitskolor och jobb på institutioner av första klass, skriver Jacob Söderman i en recension av Anne Fuldas biografi om Frankrikes banbrytande president.

 

Anne Fulda.

Bokrecension: Anne Fulda – Emmanuel Macron, Historiska Media 2017, 182 s.

 

Författaren är född 1963 och har jobbat på den traditionella högertidningen Le Figaro sedan 1972. Hon har tidigare publicerat böcker om fransk politik.

Boken, en översättning av Anna Säflund-Orstadius och Pär Svensson, baserar sig på intervjuer med Macron och färre med människor omkring honom samt texter han skrivit eller som skrivits om honom.

 

Det är en rar bok. Nästan halva boken ägnas hans barndom och skolgång. Hans relation till sin mormor och relationen till sin betydligt äldre lärare, som han nu är gift med.

Av allt fattar man att Macron är en begåvad och äregirig person, som klättrat upp i det franska samhället via elitskolor och jobb på institutioner av första klass.

 

Han var en nyliberal bankir på Rothschild-banken, när han plockades till president François Hollandes medarbetare.

 

Boken vimlar av framgångsrika personer som han blivit bekant med och insupit lärdom av när han klättrat vidare.

 

Som ekonomiminister i Hollandes regering driver han igenom nyliberala ekonomiska reformer som det franska näringslivets mår bra av.

 

År 2016 lämnar han socialistpartiets hägn och startar rörelsen En Marche! (“På väg!”) för att kandidera i presidentvalet.

Rörelsens titel leker med hans förnamn Emmanuel och efternamn MAcron. Det är hans rörelse.

 

Han är en god talare, har en vidunderlig charm och räds inte att gå nya vägar. Han river upp det gamla stelbenta partisystemet.

 

Som en följd av hans rörelses framgångar går Gaulistpartiet och Socialispartiet närmast i kras. Konservativerna går bakåt. De gröna och kommunisterna blir små.

 

Hans nya parti får majoritet i parlamentet och bildar en regering bland annat genom att ta med viktiga politiker från partier som förlorat i valet.

 

”Frankrike drabbades av en Macron hysteri”, skriver författaren och tillägger:

”Man förbluffas av hans förmåga att föra sig. Att röra sig. Att axla presidentrollen.”

 

Starkt stöd trots kritik

De första reformerna av arbetslivet och ekonomin möter mycket kritik och strejker, men de godkänns.

 

På sommaren 2017 ligger presidentens understöd vid 30 procent, men nu har det stigit. I december 2017 är det över 50 procent.

 

På det internationella planet går det också vägen. Macron gör en del lyckade internationella framträdanden.

 

Med hänvisning till Trump och hans beslut att lösgöra sig från avtalen för att stoppa klimatförändring, utropar Macron:

 

Make the Planet Great again!

 

Iakttagare påstår ibland att han har tagit modell av Napoleon Bonaparte eller Charles De Gaulle, några har pekat på François Mitterrand.

 

Macron fick väljarna att göra sig av med den gamla politiska klassen.

 

Han har mycket av Tony Blair och Gerhard Schröder som förnyade sina länders ekonomi med nyliberala förtecken, Blair med charm därtill. Det gick en tid.

 

Är Kanadas statsminister Trudeau samma andas barn?

 

Partisystemet utmanas

Macron har vissa drag av vår Alexander Stubb, då han kom in på den finska politiska scenen ung, modern och charmig. Honom tog Samlingspartiets traditionella partielit dock kål på. Stubb var främmande på den inhemska politiska scenen.

 

Troligen är Macron dock sin egen typ. Han insåg att det franska politiska livet kräver förändring och har lyckats med det. Tillsvidare.

 

Boken bubblar av känslor och tankar och namn.

 

Frankrike och Finland är olika politiska miljöer. Gemensamt har de dock haft en gammalmodig partiindelning, som Macron lyckats rasera i Frankrike.

 

Hos oss har Sannfinländarna och De gröna lite lyckats nagga den i kanterna, men den stora smällen låter vänta på sig.

 

Se upp Samlingspartiet, se upp Socialdemokraterna, Vänsterförbundet och De gröna!

 

Förnya er eller bered er på det värsta.

 

Diskussion

Starkt berörande pjäs om unga kvinnors liv i inbördeskriget 1918

Kuva: Foto: Chris Senn
Emilia Ekström gör en strong insats som socialisten Ebba.

Musikteatern 18 lyckas levandegöra inbördeskriget 1918 genom två människoöden. Pjäsen lyckas lyfta fram människor som mer än röda eller vita i sammanhanget. De får utrymme som individer med särdrag och människovärde som historiska omständigheter har ifrågasatt med tragiska följder.

Lue lisää

Diskussion