MENY

Står stabiliteten på spel?

Kuva: Jukka-Pekka Flander
Folke Sundman.

Nästan gång jag hör påståendet att Nato-motståndarna inte engagerar sig i den säkerhetspolitiska debatten viftar jag med denna pamflett och ber om kommentarer, skriver Folke Sundman om den nya antologin om stabilitet och säkerhetspolitik.

 

Bokanmälan: Vakaus vaakalaudalla. Ajatuksia turvallisuuspolitiikkamme suunnasta.  toim. Timo Hakkarainen. Into kustannus, 2017. 287 sidor.

 

Under de senaste åren har vi med regelbundna mellanrum fått höra, att det inte förs en verklig och seriös säkerhetspolitisk debatt i vårt land.

Oftast förs detta påståënde fram av personer som är kritiska mot den nuvarande utrikespolitiska linjen och talar för ett finländskt Nato-medlemskap. Under den här hösten har bl.a. SFP:s presidentkandidat Nils Torvalds och pensionerade Moskva-ambassadören Hannu Himanen gjort utspel i denna anda.

Man får dessutom ofta höra att det är svårt att få till stånd en debatt när den nuvarande politiska linjens förespråkare och NATO-motståndarna undviker en verklig debatt och håller fast vid sina välkända positioner.

Man kan förstå denna frustration mot den bakgrunden, att trots ihärdiga försök att lobba för att få folkopinionerna att svänga i Nato-frågan har inga nämnvärda förändringar skett. Stödet för den militära alliansfriheten har fortsättningsvis ett övervägande stöd bland befolkningen.

Denna höst har det emellertid publicerats ett tungt bidrag till den säkerhetspolitiska debatten som åtminstone temporärt drar mattan undan kritiken att inte den nuvarande linjens anhängare skulle vara beredda att argumentera för och diskutera sina ståndpunkter.

Denna höst nämligen utgivits  en pamflett med titeln VAKAUS VAAKALAUDALLA , Ajatuksia turvallisuuspolitiikkamme suunnasta (Stabiliteten i vågskålen. Tankar om vår säkerhetspolitisk riktning). Antologin är redigerad av journalisten Timo Hakkarainen, och innehåller bidrag av bl.a. Erkki Tuomioja, Seppo Kääriäinen, Gustav Hägglund, Matti Klinge, Heikki Talvitie och Esko Seppänen, för att nämna de mest kännspaka namnen bland skribenterna. Maarit Feldt-Ranta och Larserik Häggman, som skrivit en artikel om Nordens roll, inte att förglömma.

Med tanke på det konstanta gnället om brist på seriösa debattinlägg från den här åsiktsriktningen är det något förvånande att den här pamfletten åtminstone hittills nästan helt ignorerats i ledande media och den allmänna debatten.

 

Gemensam nämnare: kritisk inställning

Skribenternas sammansättning är brokig och infallsvinklarna många. Men som Timo Hakkarainen konstaterar i sitt förord är deras gemensamma nämnare en åtminstone kritisk inställning till finländskt Nato-medlemskap.

De två generalerna, förutom Hägglund Markku Nikkilä är frispråkigt kritiska till olika aspekter av ett Nato-medlemskap. Hägglund bl.a. till det kärnvapenparaply Nato erbjuder och hur svårt det skulle vara för en ny medlem att slingra sig undan den delen av Nato:s strategi och Nikkilä bl.a. om hur politisk Nato sist och slutligen är som organisation. Dessa två debattinlägg kompletteras väl av doktor Pekka Visuris detaljerade analys av Rysslands faktiska militära styrka.

Den svenska ambassadören Mats Bergquists inlägg hör till höjdpunkterna i pamfletten. Det är en uppdaterad version av Bergquists bidrag till den svenska pamfletten Bevara alliansfriheten som utkom 2014 och diskuterar hindren för svenska och finländskt medlemskap i Nato.

Det avslutande och mest övergripande bidraget till pamfletten står Erkki Tuomioja för. Han utgår från hur geopolitiken och realpolitiken historiskt har präglats Finlands säkerhetspolitiska val, och hur vi strävat till att anpassa detta arv till nya förhållanden, samt hur det ökande ömsesidiga beroendet stater emellan radikalt har påverkat politikens förutsättningar. Han redogör också ingående för de tankegångar som ligger bakom den fortsättningsvis oförändrade konklusionen, att  Finland har större fördelar av att stå utanför Nato än att ta det avgörande steget och ansöka om medlemskap.

Om man vill urskilja en röd tråd som i stort är gemensam för pamflettisternas argumentation, kommer vi till den absoluta kärnan i dagens stabilitetspolitik. Denna politik går ut på att Finland aldrig bör utgöra ett militärt hot mot andra länder, att vårt territorium inte bör kunna användas fientliga avsikter eller angrepp mot tredje länder, och att Finland så långt möjligt strävar efter att hålla sig utanför militära konflikter. Och grundtesen för en fortsatt militär alliansfrihet är, att ett Nato-medlemskap allvarligt skulle äventyra dessa tre hörnstenar i vår stabilitetspolitik.

Nu måste man ju erkänna att det inte är så förskräckligt mycket att diskutera om dessa hörnstenar och denna grundtes. Däremot finns det en hel att diskutera om hur Finland kan och bör tillämpa denna stabilitetspolitik i olika situationer. I dagens läge är kanske den viktigaste  enskilda linjen att fortsätta och fördjupa det säkerhetspolitiska samarbetet med Sverige, utan att för dens skull ha en bilateral försvarspakt som målsättning.

Thåström – en rockpoet i motljus

Kuva: Foto: Johan Kvarnström
Thåström på Circus i Helsingfors den 15 november 2017.

Lukas Lundin om Thåströms konsert i Helsingfors: Han erbjuder oss ett alternativ, en kväll då vi, som han själv sjunger i Aldrig nånsin komma ner, kan blunda och flyta långt iväg från allt som är fel.

Lue lisää

Diskussion

Då kampen enade och delade – Guillous romanserie fortsätter fånga både historia och tidsanda

Kuva: Foto: Peter Knutson

Kampen var intensiv då västvärldens unga orienterade sig i nya ideologiska riktningar under det historiska året 1968. I Jan Guillous romanserie får året en egen bok som lyckas väva ihop de centrala händelserna och tidsandan med släkten Lauritzens stridigheter och nya vänskapsband.

Lue lisää

Diskussion

Även hemmafronten får plats i nya Okänd soldat – en utmärkt krigsfilm

Kuva: Foto: Juuli Aschan © Elokuvaosakeyhtiö Suomi 2017
Okänd soldat - Rokka & Koskela (Eero Aho & Jussi Vatanen).

Det finns en vinnare inom årets finländska filmkonst, och det är den tredje filmversionen av Okänd soldat, regisserad av Aki Louhimies. Filmen hade premiär 28 oktober och sågs på en dryg vecka av  360 000 personer.

Lue lisää

Diskussion

Vad är Das Kapital värt i dag?

Kuva: Foto: Joachim Kasten

Det har gått 150 år sedan Karl Marx storverk Das Kapital publicerades. Till frågan om vad verket är värt idag finns både ett banalt och ett intellektuellt svar, skriver ABL-medarbetaren Joachim Kasten som besökt en utställning om verket i Hamburg.

Lue lisää

Diskussion

Historia möter nutid i nya FSD-historiken

Kuva: Foto: Johan Kvarnström
Alf-Erik Helsing med nya FSD-historiken.

Alf-Erik Helsings storverk dokumenterar 40 år med ”SDP:s samvete och nordiska länk” på ett livfullt sätt med journalistiskt grepp.

 

Bokrecension: Alf-Erik Helsing – Med djärva tankar, Finlandssvensk socialdemokrati 1974-2014, utgiven av Finlands svenska socialdemokrater rf, 411 sidor.

 

Med djärva tankar tar vid där den föregående förbundshistoriken Som en stubbe i en stubbåker avrundade. Därmed sluts också en slags cirkel för författaren Helsing som debuterade med Stubben tillsammans med Anna Bondestam och som sedan dess gett ut ett tiotal föreningshistoriker.

 

Den aktuella perioden, stilistiskt avgränsad till 1974-2014, gäller sent 60-tal eller tidigt 70-tal fram till 2017. Det är en storhetstid för finlandssvensk socialdemokrati. Som Kaj Bärlund konstaterar i förordet har FSD (tidigare FSA) haft “ett inflytande som överskridit dess organisatoriska styrka”.

 

Historiken kör igång på allvar med ”60-talsgenerationens intåg” som personifierades av bland andra Ulf Sundqvist, Ralf Friberg, Jacob Söderman, Lars D. Eriksson, Marianne Laxén, Kaj Laxén, Kaj Bärlund och Yrsa Stenius. Helsing skildrar skickligt de ideologiska strömmar som förde med sig framför allt nytt syre till den socialdemokratiska, men också en del utmaningar. Hela nationen var mitt i ett accelererande reformarbete och de finlandssvenska socialdemokraterna sökte sin väg i en ny tid där de politiska konkurrenterna fanns på bägge sidor, varpå det gällde att parera både mot SFP på högerflanken och den yttre vänstern som växte sig starkare bland unga.

 

Eftersom Finlands svenska arbetarförbund som mest hade hela fem riksdagsledamöter samtidigt är det givet att historiken till stor del handlar om rikspolitik. FSA spelade en viktig roll för såväl grundlagsreformen som för exempelvis inrättandet av ett miljöministerium.

 

Historiken fokuserar också på förbundets roll inom det socialdemokratiska partiet. Den diplomatiska vägen och vägran att välja sida vid partisplittringen gav på sikt förstärkt politiskt förtroende och goda kontakter till partiledningen. Därtill kommer den nordiska länken som också haft betydelse för förbundets speciella inflytande.

 

Skillnaden från storhetstiden till i dag är slående. Det fanns en tid då en plats i riksdagen inte var merit nog för att leda förbundet, som då i och för sig hade mer än dubbelt så många medlemmar som i nuläget. Nostalgi blandas med vemod i historiken som samtidigt ingjuter ett visst hopp.

 

Djärva tankar, modiga människor

De flesta centrala aktörer har intervjuats för verket, vilket tveklöst är dess största styrka och behållning. Förutom att ge personliga kommentarer om viktiga händelser presenteras profilerna i persongallerier. Detta ger boken variation och levandegör historien genom påminnelser om det som i dag används som partiets slogan: Det går att förändra världen, det behövs bara modiga människor.

 

Att fler högutbildade sätter sin prägel på partiet under den aktuella tidsperioden beror i första hand på att utbildningen blivit tillgängligare för allt fler. Som läsare slås man av gemensamma nämnare hos många av profilerna. Det är inte alls ovanligt att ha mist sin pappa på sätt eller annat eller av andra skäl genom egen erfarenhet insett behovet av en samhällelig grundtrygghet.

 

I min intervju med Helsing beklagar han att så många viktiga människor på fältet inte fått det rum de skulle förtjäna i sammanhanget. Boken är dock rättvis i uppmärksamhet och visar tydligt hur saker rört på sig tack vare att människor repat mod i svåra stunder eller tagit det där avgörande steget för att bryta mönstret. Det kan handla om Maarit Feldt-Rantas nervositet då hon första gången blir vald till FSD:s ordförande, eller att Marianne Laxén säger “nej fan” och klär av sig och sätter stopp för traditionen med karlarnas bastumöten.


Det mänskliga och oförskönade är ständigt närvarande i denna omfattande historik.

 

Små och stora frågor

I och med att perspektivet är förbundets växlar Helsing mellan stora frågor på riksnivå (som EEC-avtalet och presidentämbetet) och frågor som främst skapat rubriker i Svenskfinland. En del interna frågor tar också plats, från styrelsens sammansättning till namnbytet.

 

Tv-grälet, frågan om “kustkanalen”, en svenskspråkig tv-kanal, skildras detaljerat. Svängarna var många och för en som inte var med då det begav sig och som vuxit upp med andra tekniska omständigheter är frågans intensitet anmärkningsvärd, vilket har flera historiska förklaringar som väl kommer fram. Då Yle Fem nyligen slogs ihop med Yle Teema var det betydligt lugnare, på gott och ont.

 

I stort kan man konstatera att enigheten med Svenska folkpartiet i genuina språkfrågor har ökat med åren medan man förut stred trots enighet om ändamålen. Strider fanns i olika grader lite varstans utifrån historikens skildring. Ordet falang kommer ofta till användning.

 

Stilen som boken är skriven med är snudd på journalistisk; koncis men lätt på ett bra sätt. Författaren gör inga vetenskapliga anspråk och sådana saknas inte heller. Det enda jag sätter frågetecken kring är den inkonsekventa notapparaten som uppges vara ett medvetet val.

 

Språkligt lyckas Helsing få in mycket på sidorna tack vare flera summerande metaforiska formuleringar.

 

Boken går kronologiskt fram med personporträtten som fördjupande pauser. I stället avslutas den med några ämnesvisa kapitel som täcker luckor som uppstått på vägen. Ett gäller det nordiska samarbetet, ett fackföreningsrörelsen, två gäller kvinnornas ställning och det sista är ur ett historiskt perspektiv pinfärskt och består av samtal med dagens unga aktiva inom FSD:s ledning från början av året. Därmed möter historien nutid och kampen så här långt är förevigad.

 

Bokens enda svaghet är de tekniska missarna. Mängderna tryckfel och kvarlämnade formuleringar från tidigare versioner och så vidare går inte att blunda för. De är helt enkelt alltför många.

 

I övrigt finns endast gott att säga om historiken som säljs i SDP:s webbshop. Det handlar om ett stycke finlandssvensk historia och ett stycke unik socialdemokratisk historia. Läsningen lockar förstås som sällan då det kryllar av bekanta namn och än i dag högaktuella, djärva tankar. Det är obligatorisk läsning för alla med intresse för Finlands, Svenskfinlands och socialdemokratins historia. Frågan som sedan vill ha uppmärksamhet är förstås vad vi lärt oss av historien.