Bokanmälan: Vakaus vaakalaudalla. Ajatuksia turvallisuuspolitiikkamme suunnasta. toim. Timo Hakkarainen. Into kustannus, 2017. 287 sidor.

Under de senaste åren har vi med regelbundna mellanrum fått höra, att det inte förs en verklig och seriös säkerhetspolitisk debatt i vårt land.

Oftast förs detta påståënde fram av personer som är kritiska mot den nuvarande utrikespolitiska linjen och talar för ett finländskt Nato-medlemskap. Under den här hösten har bl.a. SFP:s presidentkandidat Nils Torvalds och pensionerade Moskva-ambassadören Hannu Himanen gjort utspel i denna anda.

Man får dessutom ofta höra att det är svårt att få till stånd en debatt när den nuvarande politiska linjens förespråkare och NATO-motståndarna undviker en verklig debatt och håller fast vid sina välkända positioner.

Man kan förstå denna frustration mot den bakgrunden, att trots ihärdiga försök att lobba för att få folkopinionerna att svänga i Nato-frågan har inga nämnvärda förändringar skett. Stödet för den militära alliansfriheten har fortsättningsvis ett övervägande stöd bland befolkningen.

Denna höst har det emellertid publicerats ett tungt bidrag till den säkerhetspolitiska debatten som åtminstone temporärt drar mattan undan kritiken att inte den nuvarande linjens anhängare skulle vara beredda att argumentera för och diskutera sina ståndpunkter.

Denna höst nämligen utgivits en pamflett med titeln VAKAUS VAAKALAUDALLA , Ajatuksia turvallisuuspolitiikkamme suunnasta (Stabiliteten i vågskålen. Tankar om vår säkerhetspolitisk riktning). Antologin är redigerad av journalisten Timo Hakkarainen, och innehåller bidrag av bl.a. Erkki Tuomioja, Seppo Kääriäinen, Gustav Hägglund, Matti Klinge, Heikki Talvitie och Esko Seppänen, för att nämna de mest kännspaka namnen bland skribenterna. Maarit Feldt-Ranta och Larserik Häggman, som skrivit en artikel om Nordens roll, inte att förglömma.

Med tanke på det konstanta gnället om brist på seriösa debattinlägg från den här åsiktsriktningen är det något förvånande att den här pamfletten åtminstone hittills nästan helt ignorerats i ledande media och den allmänna debatten.

Gemensam nämnare: kritisk inställning

Skribenternas sammansättning är brokig och infallsvinklarna många. Men som Timo Hakkarainen konstaterar i sitt förord är deras gemensamma nämnare en åtminstone kritisk inställning till finländskt Nato-medlemskap.

De två generalerna, förutom Hägglund Markku Nikkilä är frispråkigt kritiska till olika aspekter av ett Nato-medlemskap. Hägglund bl.a. till det kärnvapenparaply Nato erbjuder och hur svårt det skulle vara för en ny medlem att slingra sig undan den delen av Nato:s strategi och Nikkilä bl.a. om hur politisk Nato sist och slutligen är som organisation. Dessa två debattinlägg kompletteras väl av doktor Pekka Visuris detaljerade analys av Rysslands faktiska militära styrka.

Den svenska ambassadören Mats Bergquists inlägg hör till höjdpunkterna i pamfletten. Det är en uppdaterad version av Bergquists bidrag till den svenska pamfletten Bevara alliansfriheten som utkom 2014 och diskuterar hindren för svenska och finländskt medlemskap i Nato.

Det avslutande och mest övergripande bidraget till pamfletten står Erkki Tuomioja för. Han utgår från hur geopolitiken och realpolitiken historiskt har präglats Finlands säkerhetspolitiska val, och hur vi strävat till att anpassa detta arv till nya förhållanden, samt hur det ökande ömsesidiga beroendet stater emellan radikalt har påverkat politikens förutsättningar. Han redogör också ingående för de tankegångar som ligger bakom den fortsättningsvis oförändrade konklusionen, att Finland har större fördelar av att stå utanför Nato än att ta det avgörande steget och ansöka om medlemskap.

Om man vill urskilja en röd tråd som i stort är gemensam för pamflettisternas argumentation, kommer vi till den absoluta kärnan i dagens stabilitetspolitik. Denna politik går ut på att Finland aldrig bör utgöra ett militärt hot mot andra länder, att vårt territorium inte bör kunna användas fientliga avsikter eller angrepp mot tredje länder, och att Finland så långt möjligt strävar efter att hålla sig utanför militära konflikter. Och grundtesen för en fortsatt militär alliansfrihet är, att ett Nato-medlemskap allvarligt skulle äventyra dessa tre hörnstenar i vår stabilitetspolitik.

Nu måste man ju erkänna att det inte är så förskräckligt mycket att diskutera om dessa hörnstenar och denna grundtes. Däremot finns det en hel att diskutera om hur Finland kan och bör tillämpa denna stabilitetspolitik i olika situationer. I dagens läge är kanske den viktigaste enskilda linjen att fortsätta och fördjupa det säkerhetspolitiska samarbetet med Sverige, utan att för dens skull ha en bilateral försvarspakt som målsättning.