MENY

Stilsäkert av Westö

Kuva: Foto: Marica Rosengård. (Bilden beskuren).

Kjell Westö har skrivit en djupsinnig roman där personerna och deras utveckling och relationer trots allt blir viktigare än estetiska och filosofiska funderingar, skriver Topi Lappalainen.


Bokrecension: Kjell Westö – Den svavelgula himlen (2017). Schildts & Söderströms, 475 s.

 

En av den finlandssvenska litteraturscenens fixstjärnor är utan vidare Kjell Westö. Helsingfors har sällan skildrats med sådan pregnans och skärpa som i hans verk. Det stora genombrottet fick han med romanen Drakarna över Helsingfors (1996). Nu 21 år senare har han skrivit en roman som på många sätt liknar genombrottsromanen och anknyter till den. Jagberättaren i Den svavelgula himlen är en romanförfattare som är ett par år äldre än vad Westö är i verkliga livet men har i princip vuxit upp under samma tidsperiod och i samma stad. Vad som gör honom speciell är att han har skrivit en roman som på många sätt liknar Drakarna över Helsingfors och rönt stora framgångar med den men i övrigt har han inte haft samma framgång med sina böcker. Vad huvudpersonens författarskap beträffar är Westös nya roman nästan spekulativ fiktion där en Westöliknande författare får ett liknande genombrott som han själv. Men vad händer sedan när den tidiga succén – till skillnad från den riktiga Kjell Westös fall – i första hand följs upp av skrivkramp och böcker som blir allt annat än väl mottagna?

 

Den viktigaste tråden i romanen är knappast Westös lek med sin egen författarmyt och tunt beslöjade kommentarer om Drakarna över Helsingfors. Det låter sig också sägas att man inte ska läsa huvudpersonen enbart som Kjell Westös alter ego. Han har samma yrke och skriver till och med liknande böcker men annars har han sina egna fiktiva drag. Det är ett metafiktivt trick och samtidigt ett tryggt val av ämne att författaren Westö väljer att skriva en hel del om författandet som verksamhet och om förlagsindustrins villkor. Den litteraturintresserade läsaren får följa huvudpersonen till ett förlags styrelsemöte, till Helsingfors bokmässa och till Finlandsarenan i Björneborg. I början av romanen håller han på med att skriva en essä om de latinamerikanska författarna Jorge Luis Borges och Roberto Bolaño.

 

I första hand är Den svavelgula himlen en psykologisk roman om kärleksrelationer. Den handlar inte bara om kärlek utan om vänskap, sex och sexualitet på ett mycket mer djuplodande sätt än vad fallet brukar vara i traditionella kärleksromaner. Kön och klass är väldigt viktiga faktorer i romanen. Svårigheterna med att binda sig i ett fast förhållande är utan vidare ett centralt tema. Där finns vissa likheter till Milan Kunderas Varats olidliga lätthet, för att nämna en klassiker där huvudpersonerna funderar kring kärlekens väsen och dessutom är inne på estetiska spörsmål kring vad sentimentalitet är för något. Westö har skrivit en djupsinnig roman där personerna och deras utveckling och relationer trots allt blir viktigare än estetiska och filosofiska funderingar. Skildringen av romanens miljöer är ställvis poetisk och gripande men Westö har tydligt valt att fokusera på personskildringen. Helsingfors är inte romanens viktigaste huvudperson utan en scen där det händer ett och annat. Det storstilat episka sättet att skildra kärleksrelationer påminner något om sådana klassikerförfattare som Evelyn Waugh och John Irving. Självfallet påminner romanen mycket om Drakarna över Helsingfors och kompletterar den romanen på ett värdigt och stilsäkert sätt.

 

Den svavelgula himlen handlar huvudsakligen om den förmögna familjen Rabell, syskonen Alex och Stella och huvudpersonens relation till dem. Han kommer själv från en mindre förmögen familj och klasstillhörighet är något som problematiseras i romanen gång på gång. Samhällsutvecklingen från 1969 till i dag bildar en viktig bakgrund för händelseförloppet och det diskuteras en del politik i romanen. I slutet blir flyktingfrågan central och med den blir den globala solidariteten en brännpunkt. Stella Rabell tycker att det räcker att hon donerar pengar till välgörenhet, medan dottern vill göra mycket mer för att synliggöra frågan. Just i Stellas fall får man följa en intressant utvecklingslinje från en extremt radikal person som sympatiserar med Baader-Meinhofligan på 1970-talet, som via en mindre framgångsrik skådespelarkarriär i Berlin blir en dam i medelåldern som jobbar som PR-konsult på Kreab efter att ha sålt sitt eget företag inom samma bransch. Alex Rabells hänsynslösa agerande under 1980-talets yuppieår är också ett viktigt spår i romanen. Som fallet brukar vara med Kjell Westös romaner, bjuder Den svavelgula himlen på mycket att tänka på om vår tid, de gångna decennierna, fina miljöer och kluvna personer som antingen kämpar vidare genom olika kriser eller går under. Romanens Ramsvik är på sitt sätt en skildring av det ultimata finlandssvenska sommarparadiset, där det idylliska döljer något obehagligt som finns under ytan, en familjehemlighet.

 

Topi Lappalainen

 

ÄMNESORD

Diskussion

”Nordiska modellen den bästa strategin för globalisering med mänskligt ansikte”

Kuva: Foto: Johan Kvarnström
Jesper Bengtsson på Kiasma, Helsingfors, 2018.

Förändringar hör tiden till och kan inte stoppas politiskt, men nog mötas och styras, enligt Jesper Bengtsson som sammanfattar den nordiska arbetarrörelsens rapporter om den nordiska modellen.

Lue lisää

Feldt-Ranta: Sverige inför karens för beslutsfattare som går över till näringslivet – även Finland borde vidta åtgärder

Kuva: Johan Kvarnström

– Problemet är synligt för alla och nu lyder frågan: vad tänker man göra åt saken? säger Maarit-Feldt-Ranta om samlingspartisters övergång till vårdbolag och -organisationer.

Lue lisää

Diskussion

Min färd i rörelsen del 8: Grundlagsutskottet

Kuva: Foto: ABL-arkiv
Jacob Söderman.

”Frågan gäller om det finns en tönt här i salen och vi har två inblandade om jag förstått rätt: ledamöterna Juuso Häikiö och Veikko Vennamo.”

Lue lisää

Antti Rinne: Finlands förnyelse kräver gemensamt förtroende

Kuva: Jari Soini

SDP:s ordförande betonade vikten av förtroende för samhällets utveckling under sitt tal vid långa riksmötets öppnande i riksdagen på onsdagen.

 

Riksmötets debatt hölls två dagar efter att det regeringspartiernas ledare med säkerhet slagit fast att det inte blir någon reform av familjeledigheterna. Att man ger upp med över ett år kvar av mandatperioden väckte förstås kritik. Den största delen av oppostionen beklagade att en viktig reform för jämställdheten uteblir. Främst Kristdemokraterna skiljde sig på denna punkt bland oppositionens röster.

 

SDP:s ordförande Antti Rinne tog talade om att det mitt i dessa tider av förändring finns ett behov av mod att genomföra reformer som möjliggör hållbar ekonomisk, social och ekologisk utveckling. Rinne påminde om att förändringen bäst uppnås av en person med tillräcklig kompetens och förmåga att driva den kontinuerligt.

– Därför behöver vi så snabbt som möjligt en avgiftsfri småbarnspedagogik för alla barn. Det skapar en stark grund för alla typer av elever att öka sin kunskap. Dessutom måste familjeledigheten reformeras, sade Rinne.

 

Enligt SDP behövs nu verkligen gratis yrkesskolor och gymnasier för alla så att ingen ung person faller utanför utbildning eller arbetslivet. Därtill behövs mera resurser till  unga vuxnas kompetensprogram och pengar till utvecklingen av vuxenutbildningen, till exempel genom öppna universitet.

– Vi bör hjälpa människor med risk för utslagning och stärka människors förmåga att förnya sina färdigheter. Vi har inte råd med att låta bli att göra dessa investeringar, sade Rinne.

 

 

Diskussion

Min färd i rörelsen del 7: Riksdagen

Kuva: ABL-arkiv
Jacob Söderman i riksdagen.

”Förstår du inte att de vill skyffla undan dig. Du ställs upp i Åboland bara för att samla röster. Ingen chans att du blir vald.”

Lue lisää