MENY

Thåström – en rockpoet i motljus

Kuva: Foto: Johan Kvarnström
Thåström på Circus i Helsingfors den 15 november 2017.

Lukas Lundin om Thåströms konsert i Helsingfors: Han erbjuder oss ett alternativ, en kväll då vi, som han själv sjunger i Aldrig nånsin komma ner, kan blunda och flyta långt iväg från allt som är fel.

 

Musik, recension: Thåström på Circus i Helsingfors den 15 november 2017.

 

Ur motljuset och dimman på scenen träder han fram som en siluett: mannen som kallats Nordens enda riktiga rockstjärna, en musikalisk poet i klass med Morrison och Dylan. Som i snart 40 år gång på gång gjort succé med diverse olika projekt, vare sig det varit fråga om punk (Ebba Grön), alternativ rock (Imperiet), industrimetall (Peace, Love and Pitbulls) eller den säregna och mörkt lockande hybrid av dessa som han ägnat sig åt under de senare årens solokarriär.

 

Joakim Thåström är just nu aktuell med det kritikerrosade albumet Centralmassivet och en tillhörande turné genom Norden. På onsdagskvällen spelade han på Circus i Helsingfors, en lokal som för kvällen gjorts intim och lyckades ta fram det bästa ur sångaren.

 

Han är dock långt ifrån ensam: på turnéaffischerna figurerar även namnen på samtliga medlemmar i bandet, alla lika skickliga och oumbärliga för att få allt att gå ihop. Jämförelsen med Nick Cave och hans Bad Seeds känns aningen urvattnad vid det här laget, men är bara så klockren. Långvarige gitarristen Pelle Ossler, själv aktuell med ett nytt soloalbum, spelar så fingrarna blöder och då de behöver vila är det stråken som åker fram. Niklas Hellberg, Thåströms ständige kompanjon sedan tiden i Peace, Love and Pitbulls, lägger tillsammans med Mikael Nilzén på slingor och ljudeffekter som bidrar till den suggestiva stämningen och Ulf ”Rockis” Ivarsson (bas) utgör tillsammans med Anders Hernestam (trummor) bandets dånande och bullrande ryggrad.

 

Men medan Nick Cave av förståeliga skäl tycks befinna sig kvar i det mörker han byggt sin karriär omkring verkar det som om Thåström gått en annan väg. Redan på det förra albumet Den morronen kunde man ana ett ljus vid horisonten, som kontrast till den ofta dystra och ångestfyllt vackra musik som redan under Imperiet-tiden och ännu under tidigt 2000-tal ofta kännetecknat honom.

 

En viss ångest är fortfarande närvarande, inte minst inför det oundvikliga slut som kryper allt närmare, men det verkar också som om Thåström insett det vackra i livet som måste levas just nu. I en magisk Old Point Bar, som växer något enormt live, sjunger den för några månader sedan 60 år fyllda sångaren om att ha mindre än en fjärdedel kvar och i Körkarlen tycks han höra dennes dödskärra skramla allt närmare för att ta med honom dit han ska.

Men han sjunger också om resor till Berlin och Krakow, om vänskap som aldrig vill ta slut och om att låta det goda segra. I Kort biografi med litet testamente blottar han sig helt och berättar historien om hur saker och ting blev som det blev, skildrar ångesten över att bli begraven ”halvvägs ut till Farsta” och bekänner att han egentligen är typiskt svensk.

 

Ett par godbitar från tiden med Ebba Grön och Imperiet samt från den tidiga solokarriären bjuder han också på: redan tidigt tolkar han sig själv i Imperiets Jag är en idiot och Alla vill till himlen från debuten i eget namn är en av kvällens höjdpunkter i en ny, blytung version. Kvällens riktiga allsångsnummer blir dock en akustisk version av Ebba-klassikern Die Mauer som nog inte varit såhär aktuell sedan Berlinmuren föll, i tider då vi återigen bygger murar kring oss runt om i världen.

 

I själva verket kunde Thåström nog göra en hel turné endast med låtar från den tiden då många av dem är lika, om inte mer, aktuella nu som då. Men det är i mångt och mycket det faktum att han vägrar som gör honom till den mytomspunna rockpoet som han är; alla har väl vid det här laget hört historien om hur han på 90-talet tackade nej till 18 miljoner svenska kronor för att återuppväcka bandet för tre spelningar.

 

Istället erbjuder han oss ett alternativ: en kväll då vi, som han själv sjunger i Aldrig nånsin komma ner, kan blunda och flyta långt iväg från allt som är fel. Han sjunger vidare om vikten av att leva i nuet, livets skörhet och kärlek. Inte den där Hollywood-kärleken vi blir matade med dagligen, utan en genuin, inte alltid problemfri, kärlek och tillit. Men bäst av allt sammanfattar han nog den allmänna känslan, både i rummet och världen överlag, med en enda rad ur titelspåret på det senaste albumet: ”Om vi någonsin behövt ett mirakel, så kan det få komma nu”.

Diskussion

Kjell Westö: Vi måste lyssna på varandras berättelser

Kuva: Foto: Marica Rosengård. (Bilden beskuren).
Kjell Westö 2017.

Finlands historia präglas av å ena sidan tur, å andra sidan skicklighet och mod.
– Det ger oss paradoxalt nog också ett stort ansvar, sade Kjell Westö i sitt tal på självständighetsdagen.

Lue lisää

Diskussion

Då kampen enade och delade – Guillous romanserie fortsätter fånga både historia och tidsanda

Kuva: Foto: Peter Knutson

Kampen var intensiv då västvärldens unga orienterade sig i nya ideologiska riktningar under det historiska året 1968. I Jan Guillous romanserie får året en egen bok som lyckas väva ihop de centrala händelserna och tidsandan med släkten Lauritzens stridigheter och nya vänskapsband.

Lue lisää

Diskussion

Även hemmafronten får plats i nya Okänd soldat – en utmärkt krigsfilm

Kuva: Foto: Juuli Aschan © Elokuvaosakeyhtiö Suomi 2017
Okänd soldat - Rokka & Koskela (Eero Aho & Jussi Vatanen).

Det finns en vinnare inom årets finländska filmkonst, och det är den tredje filmversionen av Okänd soldat, regisserad av Aki Louhimies. Filmen hade premiär 28 oktober och sågs på en dryg vecka av  360 000 personer.

Lue lisää

Diskussion

Vad är Das Kapital värt i dag?

Kuva: Foto: Joachim Kasten

Det har gått 150 år sedan Karl Marx storverk Das Kapital publicerades. Till frågan om vad verket är värt idag finns både ett banalt och ett intellektuellt svar, skriver ABL-medarbetaren Joachim Kasten som besökt en utställning om verket i Hamburg.

Lue lisää

Diskussion

Historia möter nutid i nya FSD-historiken

Kuva: Foto: Johan Kvarnström
Alf-Erik Helsing med nya FSD-historiken.

Alf-Erik Helsings storverk dokumenterar 40 år med ”SDP:s samvete och nordiska länk” på ett livfullt sätt med journalistiskt grepp.

 

Bokrecension: Alf-Erik Helsing – Med djärva tankar, Finlandssvensk socialdemokrati 1974-2014, utgiven av Finlands svenska socialdemokrater rf, 411 sidor.

 

Med djärva tankar tar vid där den föregående förbundshistoriken Som en stubbe i en stubbåker avrundade. Därmed sluts också en slags cirkel för författaren Helsing som debuterade med Stubben tillsammans med Anna Bondestam och som sedan dess gett ut ett tiotal föreningshistoriker.

 

Den aktuella perioden, stilistiskt avgränsad till 1974-2014, gäller sent 60-tal eller tidigt 70-tal fram till 2017. Det är en storhetstid för finlandssvensk socialdemokrati. Som Kaj Bärlund konstaterar i förordet har FSD (tidigare FSA) haft “ett inflytande som överskridit dess organisatoriska styrka”.

 

Historiken kör igång på allvar med ”60-talsgenerationens intåg” som personifierades av bland andra Ulf Sundqvist, Ralf Friberg, Jacob Söderman, Lars D. Eriksson, Marianne Laxén, Kaj Laxén, Kaj Bärlund och Yrsa Stenius. Helsing skildrar skickligt de ideologiska strömmar som förde med sig framför allt nytt syre till den socialdemokratiska, men också en del utmaningar. Hela nationen var mitt i ett accelererande reformarbete och de finlandssvenska socialdemokraterna sökte sin väg i en ny tid där de politiska konkurrenterna fanns på bägge sidor, varpå det gällde att parera både mot SFP på högerflanken och den yttre vänstern som växte sig starkare bland unga.

 

Eftersom Finlands svenska arbetarförbund som mest hade hela fem riksdagsledamöter samtidigt är det givet att historiken till stor del handlar om rikspolitik. FSA spelade en viktig roll för såväl grundlagsreformen som för exempelvis inrättandet av ett miljöministerium.

 

Historiken fokuserar också på förbundets roll inom det socialdemokratiska partiet. Den diplomatiska vägen och vägran att välja sida vid partisplittringen gav på sikt förstärkt politiskt förtroende och goda kontakter till partiledningen. Därtill kommer den nordiska länken som också haft betydelse för förbundets speciella inflytande.

 

Skillnaden från storhetstiden till i dag är slående. Det fanns en tid då en plats i riksdagen inte var merit nog för att leda förbundet, som då i och för sig hade mer än dubbelt så många medlemmar som i nuläget. Nostalgi blandas med vemod i historiken som samtidigt ingjuter ett visst hopp.

 

Djärva tankar, modiga människor

De flesta centrala aktörer har intervjuats för verket, vilket tveklöst är dess största styrka och behållning. Förutom att ge personliga kommentarer om viktiga händelser presenteras profilerna i persongallerier. Detta ger boken variation och levandegör historien genom påminnelser om det som i dag används som partiets slogan: Det går att förändra världen, det behövs bara modiga människor.

 

Att fler högutbildade sätter sin prägel på partiet under den aktuella tidsperioden beror i första hand på att utbildningen blivit tillgängligare för allt fler. Som läsare slås man av gemensamma nämnare hos många av profilerna. Det är inte alls ovanligt att ha mist sin pappa på sätt eller annat eller av andra skäl genom egen erfarenhet insett behovet av en samhällelig grundtrygghet.

 

I min intervju med Helsing beklagar han att så många viktiga människor på fältet inte fått det rum de skulle förtjäna i sammanhanget. Boken är dock rättvis i uppmärksamhet och visar tydligt hur saker rört på sig tack vare att människor repat mod i svåra stunder eller tagit det där avgörande steget för att bryta mönstret. Det kan handla om Maarit Feldt-Rantas nervositet då hon första gången blir vald till FSD:s ordförande, eller att Marianne Laxén säger “nej fan” och klär av sig och sätter stopp för traditionen med karlarnas bastumöten.


Det mänskliga och oförskönade är ständigt närvarande i denna omfattande historik.

 

Små och stora frågor

I och med att perspektivet är förbundets växlar Helsing mellan stora frågor på riksnivå (som EEC-avtalet och presidentämbetet) och frågor som främst skapat rubriker i Svenskfinland. En del interna frågor tar också plats, från styrelsens sammansättning till namnbytet.

 

Tv-grälet, frågan om “kustkanalen”, en svenskspråkig tv-kanal, skildras detaljerat. Svängarna var många och för en som inte var med då det begav sig och som vuxit upp med andra tekniska omständigheter är frågans intensitet anmärkningsvärd, vilket har flera historiska förklaringar som väl kommer fram. Då Yle Fem nyligen slogs ihop med Yle Teema var det betydligt lugnare, på gott och ont.

 

I stort kan man konstatera att enigheten med Svenska folkpartiet i genuina språkfrågor har ökat med åren medan man förut stred trots enighet om ändamålen. Strider fanns i olika grader lite varstans utifrån historikens skildring. Ordet falang kommer ofta till användning.

 

Stilen som boken är skriven med är snudd på journalistisk; koncis men lätt på ett bra sätt. Författaren gör inga vetenskapliga anspråk och sådana saknas inte heller. Det enda jag sätter frågetecken kring är den inkonsekventa notapparaten som uppges vara ett medvetet val.

 

Språkligt lyckas Helsing få in mycket på sidorna tack vare flera summerande metaforiska formuleringar.

 

Boken går kronologiskt fram med personporträtten som fördjupande pauser. I stället avslutas den med några ämnesvisa kapitel som täcker luckor som uppstått på vägen. Ett gäller det nordiska samarbetet, ett fackföreningsrörelsen, två gäller kvinnornas ställning och det sista är ur ett historiskt perspektiv pinfärskt och består av samtal med dagens unga aktiva inom FSD:s ledning från början av året. Därmed möter historien nutid och kampen så här långt är förevigad.

 

Bokens enda svaghet är de tekniska missarna. Mängderna tryckfel och kvarlämnade formuleringar från tidigare versioner och så vidare går inte att blunda för. De är helt enkelt alltför många.

 

I övrigt finns endast gott att säga om historiken som säljs i SDP:s webbshop. Det handlar om ett stycke finlandssvensk historia och ett stycke unik socialdemokratisk historia. Läsningen lockar förstås som sällan då det kryllar av bekanta namn och än i dag högaktuella, djärva tankar. Det är obligatorisk läsning för alla med intresse för Finlands, Svenskfinlands och socialdemokratins historia. Frågan som sedan vill ha uppmärksamhet är förstås vad vi lärt oss av historien.