Kultur

Thåström – en rockpoet i motljus

Foto: Johan Kvarnström
Thåström på Circus i Helsingfors den 15 november 2017.
Foto: Johan Kvarnström
Thåström på Circus i Helsingfors den 15 november 2017.
Foto: Johan Kvarnström
Thåström på Circus i Helsingfors den 15 november 2017.

Lukas Lundin om Thåströms konsert i Helsingfors: Han erbjuder oss ett alternativ, en kväll då vi, som han själv sjunger i Aldrig nånsin komma ner, kan blunda och flyta långt iväg från allt som är fel.

 

Musik, recension: Thåström på Circus i Helsingfors den 15 november 2017.

 

Ur motljuset och dimman på scenen träder han fram som en siluett: mannen som kallats Nordens enda riktiga rockstjärna, en musikalisk poet i klass med Morrison och Dylan. Som i snart 40 år gång på gång gjort succé med diverse olika projekt, vare sig det varit fråga om punk (Ebba Grön), alternativ rock (Imperiet), industrimetall (Peace, Love and Pitbulls) eller den säregna och mörkt lockande hybrid av dessa som han ägnat sig åt under de senare årens solokarriär.

 

Joakim Thåström är just nu aktuell med det kritikerrosade albumet Centralmassivet och en tillhörande turné genom Norden. På onsdagskvällen spelade han på Circus i Helsingfors, en lokal som för kvällen gjorts intim och lyckades ta fram det bästa ur sångaren.

 

Han är dock långt ifrån ensam: på turnéaffischerna figurerar även namnen på samtliga medlemmar i bandet, alla lika skickliga och oumbärliga för att få allt att gå ihop. Jämförelsen med Nick Cave och hans Bad Seeds känns aningen urvattnad vid det här laget, men är bara så klockren. Långvarige gitarristen Pelle Ossler, själv aktuell med ett nytt soloalbum, spelar så fingrarna blöder och då de behöver vila är det stråken som åker fram. Niklas Hellberg, Thåströms ständige kompanjon sedan tiden i Peace, Love and Pitbulls, lägger tillsammans med Mikael Nilzén på slingor och ljudeffekter som bidrar till den suggestiva stämningen och Ulf ”Rockis” Ivarsson (bas) utgör tillsammans med Anders Hernestam (trummor) bandets dånande och bullrande ryggrad.

 

Men medan Nick Cave av förståeliga skäl tycks befinna sig kvar i det mörker han byggt sin karriär omkring verkar det som om Thåström gått en annan väg. Redan på det förra albumet Den morronen kunde man ana ett ljus vid horisonten, som kontrast till den ofta dystra och ångestfyllt vackra musik som redan under Imperiet-tiden och ännu under tidigt 2000-tal ofta kännetecknat honom.

 

En viss ångest är fortfarande närvarande, inte minst inför det oundvikliga slut som kryper allt närmare, men det verkar också som om Thåström insett det vackra i livet som måste levas just nu. I en magisk Old Point Bar, som växer något enormt live, sjunger den för några månader sedan 60 år fyllda sångaren om att ha mindre än en fjärdedel kvar och i Körkarlen tycks han höra dennes dödskärra skramla allt närmare för att ta med honom dit han ska.

Men han sjunger också om resor till Berlin och Krakow, om vänskap som aldrig vill ta slut och om att låta det goda segra. I Kort biografi med litet testamente blottar han sig helt och berättar historien om hur saker och ting blev som det blev, skildrar ångesten över att bli begraven ”halvvägs ut till Farsta” och bekänner att han egentligen är typiskt svensk.

 

Ett par godbitar från tiden med Ebba Grön och Imperiet samt från den tidiga solokarriären bjuder han också på: redan tidigt tolkar han sig själv i Imperiets Jag är en idiot och Alla vill till himlen från debuten i eget namn är en av kvällens höjdpunkter i en ny, blytung version. Kvällens riktiga allsångsnummer blir dock en akustisk version av Ebba-klassikern Die Mauer som nog inte varit såhär aktuell sedan Berlinmuren föll, i tider då vi återigen bygger murar kring oss runt om i världen.

 

I själva verket kunde Thåström nog göra en hel turné endast med låtar från den tiden då många av dem är lika, om inte mer, aktuella nu som då. Men det är i mångt och mycket det faktum att han vägrar som gör honom till den mytomspunna rockpoet som han är; alla har väl vid det här laget hört historien om hur han på 90-talet tackade nej till 18 miljoner svenska kronor för att återuppväcka bandet för tre spelningar.

 

Istället erbjuder han oss ett alternativ: en kväll då vi, som han själv sjunger i Aldrig nånsin komma ner, kan blunda och flyta långt iväg från allt som är fel. Han sjunger vidare om vikten av att leva i nuet, livets skörhet och kärlek. Inte den där Hollywood-kärleken vi blir matade med dagligen, utan en genuin, inte alltid problemfri, kärlek och tillit. Men bäst av allt sammanfattar han nog den allmänna känslan, både i rummet och världen överlag, med en enda rad ur titelspåret på det senaste albumet: ”Om vi någonsin behövt ett mirakel, så kan det få komma nu”.

Delningar

Dela denna artikel

Viikon 41 Demokraatti
TIEDUSTELULAIN ABC - Mitä tavallisen ihmisen pitää tietää?
LÄHIÖELÄMÄÄ - Selma Vilhunen teki rosoisen nuoriselokuvan
TARJA HALONEN - YK:n tulisi toimia pienemmällä budjetilla
Följ oss:
Mer om ämnet:

Kommentarer

Mest lästa


Senast