Strax efter klockan 10 på första maj steg socialdemokraten Wallgren upp vid minnesstenen för att vid uppvaktningen hålla tal under rubriken “1918-2018”.

ABL publicerar nedan Wallgrens finjusterade version av talet i dess helhet:

Om meningslösheten

Det svåraste med minnesåret är att minnas det meningslösa. Låt oss alltså börja där, med det meningslösa röda våldet och den meningslösa vita terrorn.

Grannarna, vännerna, och de nära anhöriga då, och deras efterkommande nu, skulle vilja att deras vänner och älskade inte skulle ha dödat förgäves.

Segrarna har sin berättelse klar. De säger: “Min bror, min man, min pappa, mördade för Finlands frihet. I Stalins terror ser vi meningen i mina släktingars illdåd. Finland klarade sig undan Gulag tack vare de vita.” Berättelsen är i grunden alltid denna och den är i grunden alltid falsk. Den röda terrorn kan inte heller i efterskott berättiga den vita terrorn 1918. Det har inte varit lätt för alla att ta denna sanning till sig. Ändå har vi under hundra år småningom gjort stora framsteg i den nödvändiga övergången bort från att hylla, undvika och ursäkta de vitas meningslösa brutaliteter. Hyllningarna har allt mera gett plats för förståelse på objektiv grund och för det medlidande och för den sorgsna vördnad och kanske för den särskilda kärlek som vi kan känna för dem vilkas liv har en kärna av meningslöshet.

Svårare har det varit att bearbeta meningslösheten på den röda sidan. Det kan lätt bli så att vi ser deras förlust som grunden för omdömet att deras väpnade kamp var meningslös. Och då finns det risk att vi bortser från den obekvämare sanningen: att revolutionens seger inte skulle ha befriat från ett meningslöst liv dem som trodde sig kunna skapa en bättre värld på hämndens och blodets väg.

Jag ville säga detta, just här, just idag, väl medveten om att inget liv har bara ett centrum och att den tomhet, den fallucka av meningslöshet, som inbördeskriget 1918 öppnar i många människor liv som då dog och som då dödade, aldrig är mera än en del av den sanna berättelsen om de människor som vi idag vill minnas. För vi vill minnas dem, för vilka de en gång var, och även; som ett moraliskt memento för vår tid.

I bearbetningen av detta memento finns många nödvändiga steg att ta. Ett steg är att lyfta fram namnen på de individer som dog på minnesmärken, i tal och i skrift. På den punkten görs i år mycket viktigt och gott arbete. Jag vill gärna påtala en annan dimension i vår bearbetning av historien som under de första hundra åren alltför ofta hamnat i skymundan. Jag tänker på behovet att minnas deras namn och deras gärning som före kriget, under våren 1918, och efter det, ställde upp mot våldet, för icke-våldets och sanningens kraft. Att läsa och återläsa Arvid Järnefelts underbara roman om sina föräldrar, Vanhempieni romaani, är bland det bästa vi kan göra under detta märkesår.

Så långt om meningslösheten och om svårigheten och nödvändigheten av att ta den till sig.

Om betydelsen av demokrati och jämlikhet

Inbördeskrigens sår plågar släkter, folk och länder svårt och länge. För Finland och för hela världen är det fortfarande av största betydelse att försöka förstå hur Finland, snabbare och med mera bestående resultat än i de flesta motsvarande fall som historien känner till, kunde gå från ett inbördeskrig med kanske 40 000 döda i en befolkning på, vad var den?, tre miljoner?, till fred och stark samhällelig stabilitet och gemenskap.

Jag hör till dem som tror att de avgörande faktorerna har varit demokrati och jämlikhet.

Vägen till demokratiskt styre och en relativt rättvis rättsstat i Finland var naturligtvis inte spikrak efter 1918. Ändå vet vi att det gick. Vänsterns folkrörelser och partier gjorde ett enormt internt arbete för försoning och fred och det borgerliga Finland kom, ibland på krokiga och steniga omvägar, dem till mötes. En politisk kultur präglad av beredskap till politisk kamp med många demokratiskt befästa medel, av beredskap till förhandlingar och till kompromissvilja, av rationell, kritisk och fri offentlig debatt och av förmåga till samarbete med dem som inte tänker precis lika, har blivit en djupt förankrad del av Finland tack vare mödosamt och lyckosamt arbete av många, under många år.

Det finns ett inre samband mellan den demokratiska rättsstaten och icke-våld. Den bästa teorin om detta samband hittar vi, tror jag, fortfarande i Gandhis syn på satyagraha och idén att sanningens kraft är oförenlig med våld. På den punkten tror jag, även i ljuset av spänningen i världspolitiken idag, och när kraven på medlemskap i Nato igen ofta uttalas, att den finska synen på demokratins grunder och mening ännu behöver fördjupas.

Demokrati alltså, som “livet, sanningen och vägen” för alla samhällen, är en sak som vi under inbördeskrigets hundraårsjubileum har att ta till oss. En annan är jämlikheten.

Vi kan, och behöver, diskutera nyanserna i frågan om vi skall kalla inbördeskriget ett klasskrig. Vi behöver också förstå detaljer i hur våldet, kriget och terrorn hör ihop med ekonomiska klyftor och med upplevelser av orättvisa och kränkning och även med den falska uppfattningen att en del människor är förmer än andra.

Men den viktiga bearbetningen av detaljerna får inte skymma huvudsaken: insikten att klasskillnader, sociala klyftor och ekonomisk ojämlikhet är livsfarligt och att bara ett samhälle som strävar till jämlikhet och som lyckas i denna strävan är ett samhälle som kan nå fred med sig själv och andra.

Vad är det mest fördärvliga, det farligaste med ojämlikhet? Det mest fördärvliga är lätt att se: ojämlikhet är helt enkelt oförenligt med alla människor lika värde. Därför är ojämlikheten givetvis även oförenlig med deras livs mening och värde som hör till de privilegierade och som ibland kallas vinnare i historien.

Allra farligast blir ojämlikheten när klyftorna är sådana att människorna tappar kontakten med varandra. Sedan 1990-talet befinner vi oss i Finland inrikespolitiskt på ett sluttande plan i och med marknadsliberalismens framfart på den nordiska politikens bekostnad. Segregeringen gör att den välmående medelklassens livsvärld på ett hotande sätt fjärmas från deras som ställs utanför. Det är illavarslande i sig. Än värre är att vår situation i det globala perspektivet sedan länge är desperat.

Om vi vill undvika att det tjugoförsta århundradet blir ett sekel präglat av ett obevekligt framrullande, förintande, postmodernt världskrig måste klyftorna mellan den globala norden och den globala södern jämnas ut. Det är, tror jag den viktigaste lärdomen Finland och världen har att dra av det inbördeskrig och de offer som vi här idag har samlats för att minnas.

Vägen till ett meningsfullt liv och vägen till global rättvisa är en och samma väg. Den är inte alltid lätt att gå, men alla andra vägar leder till krig och förbannelse.