Kultur

Tom Paxal skildrar klassamhället

Tom Paxal
Man anar kvinnan bakom allt, skriver recensenten om Tom Paxals nya bok.

Mera pang-pang, sade en gång statsrådet K-A Fagerholm till Arbetarbladets reporter när han tillfrågades om sina favoritprogram i teve. Med det avsåg han vildavästernfilmerna som han ville ha mera av.

Henrik Helenius

Arbetarbladet

 

 

Därför hade Fagerholm säkert gillat Tom Paxals senaste bok. Där finns som vanligt bovar och banditer och andra skummisar som både jagar och skjuter. Pang-pang så det förslår med andra ord.

 

Fast samtidigt har Paxal och Fagerholm producerat realistiska litterära beskrivningar av arbetarmiljöerna i stadsdelar som Kampen och Rödbergen i centrum av Helsingfors där de båda växte upp. Fagerholm bodde som barn bland annat på Arbetargatan och Paxal på Rödbergsgatan. Här fanns i tiderna ett påfallande stort inslag även av svenskspråkig arbetarbefolkning.

 

Paxal uttryckte för några år sedan sin tacksamhet över att Arbetarbladets recensent ansåg att han utvecklats som författare. På den inslagna vägen har han kunnat fortsätta. Lyckligtvis.

 

Nu är det inte bara pang-pang som den nya boken Havets hjärta handlar om. Här finns allt från polska kärleksaffärer till återblickar på gamla försvunna Helsingforsmiljöer.

 

Tom Paxal som gick i Svenska Normallyceum eller Norsen i Helsingfors är alltså uppvuxen i Rödbergen – den gamla arbetarstadsdelen i centrum av Helsingfors, i slang kallad ”Rööperi”. Mot den bakgrunden har Paxal ibland betecknats som en av de få finladssvenska proletärförfattarna från Helsingfors. Och som i sina tidigare böcker återkommer han igen till Rödbergen. Men det är inte någon idyll han skildrar. Tvärtom skriver han: ”Det är alltid samma historia; barn från fattiga slummiljöer med allt vad det innebär. Fått stryk som barn, upplevt våld, misär, har det svårt i livet igenom, precis som alla mina barndomsvänner från Rödbergen.”

 

Gamla tiders Rödbergen var inte enbart en stadsdel bebodd av arbetarna från områdets skeppsvarv, bryggeri, slaktarbutik, kabelfabrik. Det var också en sjömansstadsdel och Paxal hörde själv till dem som tidigt gick till sjöss. Även allt detta är redan historia. För som Paxal skriver: ”Man träffar i dag inte en enda sjöman på Helsingfors gamla sjömanskrogar som Seahorse, Salve eller Ankkuri. Där sitter konstnärer, studerande, ekonomer, ingenjörer, journalister och andra stadsbor.”

 

Som läsare undrar man om någonting ändå gick förlorat med det gamla Rödbergen. Den frågan kan Paxal bäst svara på. För visst finns det ett stänk av vemod i hans berättelser.

 

Klassamhället kunde verkligen visa sig från sin grymma och hårda sida. Den fick Paxal känna på redan i unga år. Han nämner Fölisholmen utanför stadsdelen Westend i södra Esbo. På holmen fanns hundratals små kolonistugor sommartid befolkade av både finsk- och svenskspråkiga arbetarfamiljer från Helsingfors. Men i Westend finns också lyxvillor där det bor mycket rika människor. Paxal minns vad han och andra fattiga barn fick höra av de högfärdiga Westendungdomarna: ”Fatilappar, dumhuvuden, försvinn från vårt Westend!”

 

Ett kapitel heter ”Varuhuset med anor”. Det handlar självklart om ärevördiga Stockmanns varuhus i centrum av Helsingfors. Här finns beskrivningar som alla gamla helsingforsare känner igen. Paxal berättar att det i hans barndomshem som han kallar ”trärucklet i Rödbergen” fanns varken telefon, teve, kylskåp, elspis, eller personvåg. Därför brukade hans mor med sina barn gå till Stockmanns varuhus för att väga sig på den allmänna vågen just vid ingången från Centralgatan. Den vågen finns kvar än idag. Hur rätt den numera visar vikten är sedan en annan sak.

 

Författaren minns också Stockmanns tre hissar med de stiliga hissfröknarna som vänligt förde kunderna upp och ner. I femte våningen fanns leksaksavdelnigen med en fontän i mitten omgiven av en bassäng och grön marmor. ”I denna magnifika simbassäng simmade guldfiskar i alla regnbågens färger”, skriver Paxal. Men hur bröderna Paxal än försökte fånga guldfiskarna hann de alltid simma undan. I boken tackar han sin mamma som tog sina barn till varuhuset för att leka med leksakerna. Råd att köpa dem hade man inte. Gripande!

 

Bra att Tom Paxal hann berätta om varuhuset med ett stort V. För fortsätter den nuvarande utvecklingen kan det vara en tidsfråga innan bara rykande ruiner återstår av det en gång så stolta Stockmann.

 

Polen har en speciell plats i Paxals hjärta. Det är vid sidan av Rödbergen en annan röd tråd som löper genom  hans verk. När han i mitten av sjuttiotalet bodde i Snappertuna och skrev på sin första bok Vännerna fick han plötsligt impuls att resa till Polen. Varför till ”konstiga Polen” och inte till Kanarieöarna undrade hans kompisar i Ekenäs. Som i sina tidigare böcker beskriver Paxal lukten av det han beskriver som ”konkret kommunism”: kol, ånglok, diesel och parfymerade donnor.

 

Även det polska matbordet står högt på hans lista; saltgurka, god polsk salami, jästbröd, polskt öl och naturligtvis Wyborowa-vodkan.

 

På sjuttiotalet hade han älskat de polska sjömanskrogarna i Gdynia, Sopot och Gdańsk. För att inte tala om hotellen med lugn, dunkel atmosfär, klumpiga möbler och knarrande parkett. När han 2017 återvänder till Polen är allt så förändrat. De gamla sjömanskrogarna har byggts om till förfinade lyxrestauranger eller supermarketar, medan de nya hotellen är moderna och rätlinjigt glänsande.

 

Författare har rätt att vara fiktiva. Men ett faktafel föll i ögonen. Det talas om Stalinvarvet i Gdańsk, när det är det berömda Leninvarvet som avses. Det varv där strejkande arbetare under ledning av Lech Wałęsa på åttiotalet skulle inleda den process som ledde till kommunismens fall i hela Östeuropa inklusive Sovjetunionen.

 

De stiliga och slanka polska kvinnorna har gjort ett outplånligt intryck. Till exempel damen med lockigt, gyllenljust hår. I slutet av boken erkänner Paxal att livet med Anna i Polen varit hans bästa år. Hur var det K-A Fagerholm brukade säga med anspelning på den berömda nordiska femtiotalsfilmen med samma rubrik: man anar kvinnan bakom allt.

 

Recension: Tom Paxal; Havets hjärta (2020), Litorale; 198 s.

Dela denna artikel

Kommentarer

Artiklar kan kommenteras i ett dygn efter publicering. Använd ett sakligt och respektfullt språk: administratörerna förbehåller sig rätten att vid behov radera opassande kommentarer och förhindra skribenten från att kommentera vidare.

Sähköpostiosoitteesi

Mest lästa

Senast

Demokraatti

va. päätoimittaja: Rane Aunimo
Lähetä juttuvinkki →

Toimitus: PL 338, 00531 Helsinki, puh. 09 701 041

Arbetarbladet

Chefredaktör: Johan Kvarnström
Kontakt →

Redaktion: Broholmsgatan 18-20 C, 00531 Helsingfors

2018 DEMOKRAATTI
TIETOSUOJA- ja REKISTERISELOSTE