MENY

Ursäkt inte tillräckligt för Chiles ursprungsbefolkning

Kuva: Foto: Mirna Concha/IPS

Chiles president Michelle Bachelet har bett om ursäkt för de grymma brott som chilenska staten begått mot mapuchefolket, ett av landets ursprungsfolk. Lokala ledare menar dock att det inte är tillräckligt utan kräver konkreta åtgärder för att folkets rättigheter ska respekteras.

 

Företrädarna lyfter särskilt fram rätten till självbestämmande samt rätten till förfäders mark och vatten. De kräver ett stopp på våldet mot ursprungsbefolkningar i landet och ifrågasätter polisens tillvägagångssätt. Bland annat används en gammal antiterrorismlag från Pinochets militärdiktatur för att gripa och åtala mapucheaktivister. Lagen gör att aktivister kan sitta häktade under lång tid och kan användas för att döma ut hårda straff.

Den 14 juni använde medlemmar av den militariserade polisen tårgas i samband med ett tillslag mot en skola i orten Temucuicui. I samband med räden fanns både skolbarn och lokalbefolkning på platsen. Den 27 juni gick nationella människorättsinstitutet vidare med fallet till domstol, som företrädare för skolbarnen i Temucuicui. Staden ligger i regionen Araukanien där en stor del av befolkningen tillhör mapuchefolket.

– Jag tycker att det är positivt att Chiles president har erkänt de grymheter som har begåtts efter chilenska statens invasion från 1860 av områden som tillhör mapuchefolket – det som felaktigt kallades pacificeringen av Araukanien, säger Adolfo Millabur, borgmästare i staden Tirúa, som är en central plats för mapuchefolket.

Det handlade om en brutal militär kampanj där den chilenska armén och bosättare besegrade mapuchefolket 1881 och tiotusentals från ursprungsbefolkningen dödades. Folket som tidigare hade tio miljoner hektar mark hade efteråt endast en halv miljon hektar.

Men Adolfo Millabur kräver konkreta åtgärder för att ”reparera de skador som orsakats” och säger att en ”avmilitarisering av regionen vore en god början”.

– Barn lider, det finns alla slags offer, människor som tillhör mapuchefolket har dödats och det finns inga besked om hur staten kommer att agera inom den närmaste framtiden, om planen är att fortsätta militariseringen så som sker nu, säger han.

Flera borgmästare som tillhör mapuchefolket kräver ett stopp för våldet och ifrågasätter polisens metoder. De hänvisar till att mapucheaktivister har åtalats anklagade för att ha satt eld på lastbilar och att polis gör tillslag mot hem och skolor, som i orten Temucuicui.

 

”Presidenten bör bli påmind om…”

Enligt den senaste folkräkningen anser sig 1,9 miljoner av Chiles befolkning på 17,1 miljoner invånare tillhöra en ursprungsbefolkning. Av dessa tillhör 84 procent mapuchefolket.

– Att presidenten har bett om ursäkt är lovvärt, men detta är inte tillräckligt om inte folket får upprättelse på andra sätt, säger den katolska prästen Carlos Bresciani som leder jesuiternas verksamhet i staden Tirúa.

Han menar att en bättre dialog med mapuchefolket kommer vara möjlig om frågan om självbestämmande tas upp. Han hänvisar också till att mapuchefolket varit dåligt representerade i en kommission för Araukanien som tillsattes av president Michelle Bachelet 2015. Kommissionen avslutade sitt arbete i januari och ett av förslagen som lades fram var en ursäkt från presidenten till mapuchefolket.

– Presidenten bör bli påmind om de avtal som Chile undertecknat, som FN:s deklaration om ursprungsfolkens rättigheter vilken klargör rätten till självbestämmande. Det är något som saknas i presidentens planer för Araukanien, säger Carlos Bresciani.

Jorge Pinto är historieprofessor vid Universidad de La Frontera, ett universitet i staden Temuco i Araukanien, och har suttit med i kommissionen. Han säger att regeringens plan för Araukanien är förnuftig och fullständig och tolkar presidentens ursäkt som ett försök att återuppta en dialog. Men han säger också att fler aktörer måste bjudas in till samtal och att inte bara frågor om rätt till mark och vatten är viktiga, utan även ursprungsbefolkningens kontroll över marker och naturtillgångar.

– Överenskommelser måste nås med de lokalsamhällen som påverkas av bygget av vattenkraftsdammar, avverkning eller gruvor – inte med myndigheterna, säger Jorge Pinto.

– Det här handlar om de mest marginaliserade delarna av landet som paradoxalt nog är där de mest lönsamma industrierna verkar, säger Carlos Bresciani.

Enligt honom är den extrema fattigdomen i Araukanien ett resultat av den ohållbara politik som förs för att utnyttja de resurser som finns i området. Han är kritisk till att de nya förslag som lagts fram inte syftar till att förändra detta.

Ledare för ursprungsfolken anser att några av de initiativ som genomförts av Michelle Bachelet är positiva, som att mapuchefolkets nyår blivit nationell helgdag och de ansträngningar som görs för att skolor ska kunna ha undervisning i mapuchefolkets språk. De uppskattar också förslaget att uttryckligen erkänna ursprungsbefolkningen i förslaget till landets nya konstitution. 

ÄMNESORD

Diskussion

Miljontals människor berövade sin rätt till nationalitet

Kuva: Foto: Parvez Ahmad Faysal/IPS
Kvinnor och barn som lyckats fly undan det brutala våldet i Burma väntar i ett flyktingläger på biståndshjälp.

Många miljoner människor i världen förnekas rätten till en nationalitet – och därmed till en rad andra grundläggande rättigheter. Nu uppmärksammas deras situation i en ny FN-rapport.

 

Exakt hur många som lever som statslösa är okänt, men den vanligaste orsaken till att människor nekas medborgarskap är känd – de tillhör en etnisk, religiös eller språklig minoritet i ett land där de ofta har bott i flera generationer.

Det handlar om miljontals människor som utsätts för diskriminering, exkludering och förföljelse, enligt en ny rapport från FN-organet UNHCR.

– Statslösa människor vill ha samma grundläggande rättigheter som alla andra medborgare. Men statslösa minoriteter, som rohingya, drabbas ofta av systematisk diskriminering och förvägras sina rättigheter, sade UNHCR:s chef Filippo Grandi i samband med att den nya rapporten lanserades.

Rapportförfattarna har intervjuat 120 personer från olika statslösa minoritetsgrupper, och studien understryker hur avgörande det är att människors rätt till medborgarskap tillgodoses.

Arbetet med rapporten genomfördes innan den senaste krisen i Burma, vilken lett till att många hundratusentals rohingyer har tvingats på flykt till grannlandet Bangladesh. Men enligt FN-organet är den mycket svåra situation som rohingyerna – som tillhör världens största statslösa minoritetsgrupp – utsätts för ett exempel på vad många år av diskriminering och exkludering kan leda till.

En vanlig orsak till att minoritetsgrupper förnekas sin nationalitet hänger samman med att de skiljer ut sig – genom sin historia, sitt utseende, sitt språk eller sin religiösa hemvist.

Samtidigt innebär statslösheten ofta att exkluderingen förvärras ytterligare – genom att människor förnekas möjligheten att få en utbildning, tillgång till sjukvård, riktiga anställningar, möjligheten att resa fritt och rätten att rösta.

UNHCR understryker att diskrimineringen även lyser igenom i många länders lagstiftning, då minst 20 länder har diskriminerande lagar som innebär att människor kan förnekas medborgarskap.

Ett av de tydligaste exemplen på hur statslösa minoriteter förnekas sina rättigheter gäller de svårigheter de ofta har att få fram födelseattester eller identitetshandlingar. Att sakna sådana dokument leder i sin tur till en ond cirkel där myndigheterna även förnekar personerna andra grundläggande rättigheter.

Diskussion

Dammbyggen i Mekongfloden kan förorsaka katastrof

Kuva: Foto: Pixabay

Miljontals människors uppehälle och tillgång till mat hotas enligt kritiker av de vattenkraftsdammar som Laos planerar att bygga längs den mäktiga Mekongfloden.

En gigantisk betongmur är långsamt på väg att resa sig över den frodiga skogen vid Mekongfloden i Laos. Vattenkraftdammen Don Sahong ses som en viktig symbol för det stora energibehov som finns i denna del av Asien. Men kritiker menar att dammen också förebådar en kommande katastrof.

Laos satsar på att bli en sydostasiatisk energijätte. Det bergiga landets geografi anses vara idealisk för vattenkraft och Don Sahong är bara en av nio vattenkraftsdammar som Laos ledning vill uppföra längs Mekongfloden. Laos hävdar att detta är det enda sättet att få igång den ekonomiska utvecklingen i landet.

Men kritiken är hård mot uppbyggnaden av Don Sahong, som anses genomföras utan att någon hänsyn tas till dess inverkan på vare sig ekosystemen eller alla de människor som lever längs Mekongfloden.

Enligt FN-organet FAO är Mekong den näst mest värdefulla floden i världen i fråga om biologisk mångfald. I de nedre delarna av floden lever 1 300 fiskarter, men dessa fiskars vandringsrutter hotas nu enligt kritiker av dammarna.

I flodområden längs de nedre delarna av Mekong är mängder av människor beroende av floden för sitt uppehälle och sin tillgång till mat. Miljontals människor tillgång till fisk som föda hotas nu i Laos, Kambodja, Thailand och Vietnam, enligt kritiker.

 

”Kan drabba 60 miljoner”

Chhith Sam Ath är chef för den kambodjanska avdelningen av Världsnaturfonden, WWF, och han säger till det internationella nyhetsmagasinet The Diplomat att Don Sahong Dam kan beskrivas som ”en tidsinställd ekologisk bomb”.

– Den utgör ett hot mot matsäkerheten för 60 miljoner människor som lever vid Mekongdeltat. Dammen kommer att få katastrofala effekter på ekosystemet hela vägen ner till floddeltat i Vietnam, enligt Chhith Sam Ath.

Särskilt hårt skulle en sådan utveckling slå mot Kambodja, ett land som ligger nedströms och där 70 procent av människor proteinbehov kommer från fisk.

Dammbygget utgör även ett allvarligt hot mot irrawaddydelfinen, som är beroende av floden, och som är viktig för ekoturismen i Kambodja. Enligt Världsnaturfonden finns det för närvarande bara ett 80-tal individer av dessa delfiner kvar, varav några lever nära den plats där Don Sahong uppförs. Världsnaturfonden uppger att kraftverksbygget kan leda till att arten utrotas.

Laos regering har dock inte tagit några intryck av kritiken, utan hävdar att de inte kan sätta stopp för landets möjligheter att utvecklas. I stället har man talat om att genomföra vissa åtgärder för att skydda fisk, men kritiker anser att dessa inte kommer att vara tillräckliga.

Längre ned längs floden, i Kambodja, pågår en liknande satsning på kraftverksbyggen. I september kunde landets premiärminister Hun Sen inviga ett vattenkraftverk vid floden Sesan, nära den plats där den flyter samman med Mekong. Kraftverket har byggts med kinesisk teknik och finansiering.

Vid invigningen hyllade Hun Sen de kinesiska investerarna och underströk att efterfrågan på elektricitet ökar snabbt.

Längre upp längs floden Sesan i Kbal Romeas har befolkningen flyttat för att undkomma de stigande vattenmassorna och den tilltagande fattigdomen. Det enda som påminner om den en gång livliga orten Kbal Romeas är det tak till en pagod som ser ut att flyta ovanpå vattnet.

Fiskarter hotas

Maureen Harris vid organisationen International Rivers understryker i en studie att floden Sesan nu har blockerats av dammbygget, vilket drabbar de många fiskarter som brukar ta sig från Mekong till Sesanfloden när de leker.

Samtidigt planeras ytterligare vattenkraftsbyggen längs Mekongfloden. Nyligen släppte det mellanstatliga organet Mekongkommissionen, MRC, en preliminär rapport vars resultat väcker oro. Enligt rapporten kommer de två kraftverksdammar som redan står klara tillsammans med ytterligare elva planerade kraftverksbyggen att leda till att fiskpopulationen i de nedre delarna av Mekongdeltat halveras.

Kraftverken bedöms även drabba närmare 20 miljoner människor i Vietnams Mekongdelta, vars åkermarker riskerar att bli mindre bördiga på grund av dammarna.

Kambodjas premiärminister Hun Sen har dock tillbakavisat kritiken.

– Hur skulle vi annars kunna utvecklas? Det finns ingen utveckling som inte påverkar miljön, har premiärministern sagt.

MRC menar samtidigt att flodens potential för att generera elektricitet överskattas av de bolag som driver på för fler vattenkraftanläggningar och har föreslagit att det införs ett tio år långt tillfälligt stopp för nya kraftverksbyggen. Hittills har dock få regeringar lyssnat på uppmaningen.

Diskussion

Flyktingar vittnar om fruktansvärda övergrepp i Libyen

Kuva: Foto: Pixabay

Mängder av flyktingar och migranter som anländer till Italien berättar om hur de utsatts för tortyr, utpressning och tvångsarbete i Libyen. En del säger att de inte hade planerat att resa vidare över Medelhavet, men att den hemska situationen i Libyen tvingade fram beslutet. 

 

– Vi arbetade på en byggplats när jag fördes åt sidan. En vakt drog sitt vapen och siktade på mig och sa att han skulle skjuta om jag försökte gå därifrån. Sedan kom en lastbil som jag beordrades ombord på. Den körde till en strand där en grupp människor stod bevakade av uniformerade vakter med dragna vapen. De tvingade upp oss på en gummibåt som de sedan knuffade ut på öppet hav. Efter en dag räddades vi av ett europeiskt fartyg.

Det berättar 23-åriga Amidou Kone, som nu befinner sig i ett flyktingläger i Toscana. Han är en av de över 113 000 människor som har tagit sig från Libyen till Italien över Medelhavet. En resa som är mycket farlig – under året beräknas den ha kostat drygt 2 700 människor livet.

Amidou Kone lämnade sitt hemland Elfenbenskusten efter att hela hans familj hade dödats i samband med de oroligheter som utspelade sig i landet 2011. Efter att ha rest genom Burkina Faso och ha arbetat som herde för en bonde i Niger, tror han sig ha blivit såld av sin arbetsgivare till libyska milisgrupper i samband med att de gjorde en gemensam arbetsresa till Libyen.

– Milisgruppen ville att jag skulle ringa min familj och begära en lösensumma. De trodde inte på att alla var döda, så de började tortera mig, berättar Amidou Kone.

Han visar de ärr han har i huvudet, som enligt honom uppkom efter att han blivit misshandlad med kolvarna till maskingevär. Runt höger fotled och ett av sina fingrar har han märken.

– De tänkte skära av mig mitt finger med en kniv och slog min fot med en ficklampa. Varför sådan grymhet? Jag har inte den blekaste aning.

 

”Blomstrande marknad för kidnappning”

De senaste två åren har det kommit många återkommande rapporter om de grymheter som drabbar flyktingar och migranter i libyska interneringsläger. Nyligen skrev Läkare utan gränsers ordförande Joanne Liu ett öppet brev där hon beskrev libyska häkten för migranter som en blomstrande marknad för ”kidnappning, tortyr och utpressning”.

Hon anklagade samtidigt Europa för att vara medskyldigt, eftersom EU, ”förblindade av det enskilda målet att hålla människor utanför Europa”, finansierar Libyen för att hjälpa till med att se till att båtar inte kan lämna landet.

19-årige Bai kommer från Mali och anlände till Siciliens kust i början av september. Han berättar om en av de masskidnappningar som genomförs i Libyen.

– Vi var ett fyrtiotal personer som bodde i ett hus i staden. En kväll kom två män med kalasjnikovs in och började skrika. De tvingade in oss i bilar som stod parkerade på gatan, sedan låstes vi in och blev slagna med påkar och kedjor. Vi tvingades ringa hem. Alla som kunde övertyga sina familjer om att skicka pengar släpptes. Min familj sade ja, men redan veckan därpå fångades jag in av en annan grupp. Då hade inte min familj några mer pengar att skicka, så gruppen satte mig i arbete för att betala min resa till Europa.

Enligt lokala lagar kan alla papperslösa migranter och flyktingar i Libyen gripas och rivaliserande lokala myndigheter och milisgrupper driver olika häkten för flyktingar och migranter.

Av dessa har FN:s flyktingorgan UNHCR endast tillträde till de interneringsläger som drivs av premiärministern Fayaz al-Sarrajs regering, den regering som erkänts av EU.

Det är dock okänt hur många liknande häkten det finns i landet.

Både Bai och Amidou Kone säger att de tvingades till tvångsarbete medan de hölls fångna i Libyen.

– Jag fick arbeta som murare i två års tid utan någon lön. Under dessa år fick jag leva på vatten och bröd, berättar Amidou Kone.

Han säger att han fördes till båten när han till sist var för utmattad för att kunna arbeta.

Anaspasia Papadopoulou, vid Europeiska rådet för flyktingar och fördrivna, Ecre, i Bryssel, säger att flyktingar behandlas som rena handelsvaror i Libyen.

– Miliserna utnyttjar dem för att tjäna pengar. När de inte längre kan utnyttjas så gör de sig av med dem.

Amidou Kone är långt ifrån ensam om att berätta om hur de tvingats ut på havet från Libyen. Många berättar att de inte tog sig till Libyen för att resa vidare till Europa, utan hade arbetat länge i landet innan de tvingades resa vidare.

En av dem är Balde Tcherno, 37, som kommer från Guinea-Bissau och arbetade som skoförsäljare i Libyen i fem års tid. En gång om året reste han hem för att träffa sin familj. Men enligt honom greps han sedan och tvingades under vapenhot att borda en båt med destination Italien.

En annan är Rockson Adams, 27, som kommer från Ghana och reste till Libyen efter att Muammar Gaddafi hade störtats, och fick då ett bra arbete inom byggindustrin. Efter två år i landet blev han dock kidnappad och tvingades betala en lösensumma för att friges. Efter att några av hans bekanta hade blivit mördade beslutade han sig för att betala en människosmugglare för att kunna ta sig över Medelhavet.

ÄMNESORD

Diskussion

Ny teknik i kampen mot torka

Kuva: Foto: Pixabay
Torka.

Klimatförändringarnas negativa effekter i Afrika – som torka, brist på vatten och mat – skulle kunna minskas med hjälp av mobilbaserad teknik och drönare. Det uppger experter, som samtidigt menar att utvecklingen måste skyndas på.

 

FN:s organ mot ökenspridning, UNCCD, beräknar att närmare 1,8 miljarder människor kommer att ha brist på vatten 2025, medan två tredjedelar av världens regioner kommer att ha problem att få fram tillräckligt med vatten. Efterfrågan på vatten förväntas stiga med 50 procent fram till 2050.

Samtidigt orsakar torkor, som ofta hänger samman med klimatförändringar, redan nu fler dödsfall och att fler människor drivs på flykt än alla andra former av naturkatastrofer.

Extrema väderfenomen i form av torkor, översvämningar och orkaner ökar riskerna för brist på mat. Både torkor och översvämningar slår mot åkermarkers bördighet, och därmed mot produktiviteten.

För Afrikas del finns det ett behov av att hitta nya metoder för att kunna motverka och stå emot klimatförändringarnas effekter.

En del av lösningen kan bestå av tidiga varningssystem och andra nya tekniska lösningar som kan användas av regionens meteorologiska institut, en ökad användning av mobiltelefoner för att nå ut med information till lokalbefolkningar, och en ökad användning av drönare för att samla in data.

Företrädare för UNCCD uppger att utvecklandet av avancerade varningssystem skulle kunna bidra till att analysera riskerna för torkor och i god tid varna både myndigheter och småbönder för kommande torkor – men också bidra med råd om hur situationen ska hanteras.

Med hjälp av mobiltelefoner skulle dessutom boskapsuppfödare i torra områden kunna få information om var de närmaste vattentäkterna finns. Med hjälp av samma teknik skulle de även kunna få viktig information i samband med nödsituationer. 

 

Ett stort behov

Torkor förekommer på många platser i världen, men slår hårdare mot utvecklingsländer där möjligheterna att hantera dess effekter är sämre.

I södra Afrika har torkor lett till en omfattande brist på mat, och närmare 36 miljoner människor från Etiopien till Zimbabwe har blivit drabbade.

Torkornas effekter har även en tendens att leda till ökande sociala spänningar, fler lokala konflikter och till att människor tvingas bort från sina hemtrakter. De ökar även risken för att människor rekryteras av extremistiska grupper.

Nicholas Sitko vid FN-organet FAO är expert på landsbygdsutveckling med lång erfarenhet från Afrika. Han påpekar för IPS att en mycket stor andel av befolkningen på kontinenten är beroende av jordbruket och att det därför finns ett mycket stort behov av insatser i syfte att öka böndernas kunskaper om klimatförändringarnas effekter. Detta för att de ska ha en möjlighet att välja rätt typ av utsäde eller grödor.

– Det är helt nödvändigt för att stärka motståndskraften mot klimatförändringarna. Möjligheten att med hjälp av digital teknik nå ut med nya prognosmodeller till både beslutsfattare och bönder är något helt nytt jämfört med hur det såg ut för bara några år sedan. Men än så länge är användningen begränsad och måste utökas, säger Nicholas Sitko.

Nyligen påpekade FAO-chefen José Graziano da Silva att det fortfarande finns 75 länder i världen, främst i Afrika, där möjligheter att nå ut med mer långsiktiga väderprognoser till bönderna fortfarande saknas.

– Det finns ett akut behov att de uppgifter som finns tillgängliga når ut på marknivå, underströk José Graziano da Silva.

ÄMNESORD

Diskussion