Själv har jag med blick på mitt hemland Tyskland ibland varit tvivlande men för det mesta ändå övertygad om att främst nazismens onda framfart medförde ett slags immunförsvar mot upprepade högernationalistiska risktaganden.

Den insikten håller allt mera på att likna en balansgång på ett rakblad. Och dessvärre gäller de växande farhågor inte bara för situationen i förbundsrepubliken.

För ett antal år sedan läste och recenserade jag en samtalsbok med den förre tyske förbundskanslern Helmut Schmidt och den tyskfödde amerikanske historikern Fritz Stern. Han och hans familj undkom judeförföljelserna genom att 1938 fly till USA.

I deras 2010 publicerade gemensamma alster med rubriken Unser Jahrhundert, reser socialdemokraten Helmut Schmidt spörsmålet om hur stort förtroendet är att tyskarna även framöver kan stå emot ”psykotiska faror”.

Han undrade vidare om de i högre grad kan vilseledas än folken andra europeiska länder? Sitt eget tillit uppger Schmidt som begränsat.

Fritz Stern reagerar med det föga lugnande beskedet om att ”alla nationer är förförbara även den amerikanska”.

Hans reaktion kan nästa tolkas som en sorts profetia till den dagsaktuella utvecklingen. Tack och lov saknas visserligen 30-talets brutala fokus på antisemitism, men att nationalistiska ivrare ändå får allt större förtroende bland väljarna verkar vara en nygammal och trist sanning.

I en nyutkommen bok kännetecknar den israeliske historikern med tyska rötter Moshe Zimmermann den pågående högertrenden med People Gone Mad och den varnande underrubriken ”Hur demokratin förstör sig själv”.

I analysen hävdar han bl.a. att människor i en del länder ”tappar det kollektiva förståndet” genom att med hjälp av ”irrationella övertygelser” öppna maktens korridorer för högerpopulistiska strukturförändringar.

Moshe Zimmermann är djup oroad för en ”vändpunkt” då även förment starka civilsamhällen hamnar i händerna av farliga populister eller t.o.m. en fascistisk ”Führer”.

Självklart går det inte att dra ondskefulla historiska figurer som Adolf Hitler eller Benito Mussolini över en kam med Alice Weidel, Donald Trump, Benjamin Netanyahu eller Marine Le Pen.

Deras minsta gemensamma nämnare är ändå värdegrunder av typen ”make America great again”.

Det tyska AfD ”skämtar” i den andan med den förbjudna SA-parollen ”alles für Deutschland” i form av ”Alice für Deutschland”.

Även en demokratiskt legitimerad nationalism förhöjer det egna landet på bekostnad av andra och utser syndabockar som t.ex. migranter för egna problemlägen.

1920- och 30-talets nazistiska propaganda fokuserade främst på rasistiska lögner om den ”otyska” judiska kulturen.

Men Weimarrepublikens undergång ansvaras i sista hand av att drygt 33 procent röstade på NSDAP.

Början på slutet av den första tyska demokratin var sedermera en högernationalistisk koalitionsregering under Hitlers ledning.

Har detta historiska minne fallit i glömskan? Om det vore ett förbundsdagsval under de närmaste veckorna skulle AfD enligt seriösa opinionsmätningar få mellan 27 och 29 procent av rösterna och avlösa CDU/CSU som största partigrupp i parlamentet.

Under årets delstatsval i östra Tyskland kommer möjligen över 40 procent kryssa för radikalhögerns kandidater i Sachsen-Anhalt. Konsekvensen vore en absolut majoritet av mandaten.

I Mecklenburg-Vorpommern kan högernationalisterna med omkring 36 procent avancera till största parlamentsgrupp.

Visst, samtidens Berlinrepublik är inte Weimar. Men det som erbjuds till de tyska väljare är ändå ett paradigmskifte med både rasistiska och en hel del konspirationsteoretiska inslag.

En blick på AfD:s programförklaringar räcker. I medierna varnas redan för ett ”Magdeburger Szenario”.

Med utgångspunkt i Sachsen-Anhalt sprids det kränkande politiska mönster om ”kulturfrämmande personer” som bör utvisas.

Vidare ska konsten och kulturen främja ”tysk patriotism”. Dessutom avser AfD att stärka det ryska språkets ställning.

Skolplikten kan slopas. En särskild kamp gäller public service-medierna. Under en AfD-ledd delstatsregering ska motsvarande avtal sägas upp. Åtgärdslistan är längre än så och som modell tjärnar fortfarande Viktor Orbáns auktoritära reformer under hans regeringstid i Ungern.

Det är vad man vet. ”Det slutar inte gott”, ansåg i slutet av juni den förra förbundskanslern Angela Merkel i en intervju med Frankfurter Allgemeine Sonntagszeitung.

Själv vill jag inte framstå som en alarmistisk svartmålare, men allt oftare tänker jag på det nationalistiska ovädret som i början av 1930-talet drog fram över Weimarrepubliken.

Är det verkligen det som ett allt större antal tyskarna längtar efter? Dagens högernationalistiska parti lockar med ett systemskifte och ”tabula rasa” dvs. att slå hål i den liberala demokratin som de s.k. Altparteien försöker försvara.