Den första delen i serien hittas här.

Utsikterna för ett svenskspråkigt socialistiskt språkrör tedde sig efter Arbetarens fall år 1907 om möjligt ännu sämre än i början av 1900-talet. Det visar bland annat försöken att, redan några månader senare, blåsa liv i en efterföljare vid namn Social Demokraten. Tidningen, som startades i början av 1908, lyckades inte överleva längre än nio månader innan den gick sin företrädares öde till mötes. 

Vid samma tid hade även två andra arbetartidningar sett dagens ljus. Den ena var radikala Folktribunen, vars redaktion till stora delar var identisk med Arbetarens och som kom att överleva fram till 1911, den andra Österbottens Folkblad som blev mer långlivad och under en kortare tid även fungerade som förbundsorgan för Finlands Svenska Arbetarförbund.

Den mest betydande av de tidningar, som efter Arbetarens död i slutet av 1907 gav sig på att ta över facklan som den finlandssvenska arbetarrörelsens språkrör, uppstod ändå till synes ur tomma intet – av en grupp utan större kopplingar till företrädarens redaktion och utan hjälp, eller ens tillstånd, av arbetarförbundet.

Arbetarrörelsens centrum

Åbo vid 1900-talets början; trots sin i jämförelse med dagsläget lilla storlek landets näst största stad – och ur arbetarrörelsens perspektiv kanske den största. Åboarbetarna fick tidigt ett rykte om sig som radikala och redan under 1800-talet förekom flera strejker i staden. De hörde även till de första som började verka för en utbrytning ur den borgerliga, Wrightska arbetarrörelsen.

Denna förverkligades år 1898, då ett lokalt arbetarparti grundades i staden. Ett år senare grundades även Finlands Arbetarparti i Åbo, där dess styrelse till en början även fick sitt säte. I många avseenden utgjorde staden alltså den tidiga finska arbetarrörelsens centrum.

Så småningom spred sig den spirande radikalismen även till den svenskspråkiga delen av stadens arbetarklass. Trots sin närmast obetydliga storlek, i en stad där finskan dominerade starkt och majoriteten av de svenskspråkiga svurit sig till småborgerligheten, lyckades man redan år 1903 grunda en egen arbetarförening. Denna hade alltså redan flera år på nacken då Arbetaren år 1907 gav upp andan och södra Finland blev utan en svensk arbetartidning. Och det var ur denna som räddningen skulle komma.

Den 6 november 1908 såg det första provnumret av tidningen Arbetet, ursprungligen tänkt som ett medlemsblad för Åboföreningen, dagens ljus. Som initiativtagare stod Åbo Svenska Arbetarförening och dess ungdomsklubb som grundats samma år och skulle komma att få stor betydelse, inte bara för moderföreningen utan för hela den finlandssvenska arbetarrörelsen.

En dryg månad senare då man gav ut ett andra provnummer hade både upplagan och ambitionerna vuxit och denna gång distribuerades tidningen även till andra arbetarföreningar i södra Finland. I samma nummer förkunnades att tidningen från och med 1909 skulle börja utkomma regelbundet med ett nummer i veckan. En ny finlandssvensk arbetartidning var född.

Åboföreningens kärleksbarn

Som tidigare nämnt var dock förutsättningarna för denna långt ifrån optimala. Något stöd från arbetarförbundet var inte att tala om inledningsvis och de små annons- och prenumerationsintäkterna reserverades för tryck-, post- och andra oundvikliga utgifter. Någon ersättning för skribenterna var det, precis som under Arbetarens tid, inte fråga om.

De ekonomiska svårigheterna förvärrades dessutom av att arbetarrörelsen, framför allt den svenska, gick kraftigt tillbaka under tidningens första utgivningsår. Någon stor läsekrets kunde den nya tidningen alltså inte heller räkna med.

Att tidningen trots detta lyckades hålla sig på benen är mot denna bakgrund imponerande. Den lilla redaktionen kunde knappt tro sina ögon. I ett kåseri från år 1909 beskriver redaktionssekreteraren Walter Borg hur den lilla redaktionen varje torsdag kväll samlades på tryckeriet, det närmaste en redaktionslokal man hade, där ansvarige utgivaren Janne Ojala “med förklädet framför sig och ärmarna uppkavlade i fullt ombrytarbestyr svor och gormade över att vi stod i vägen”.

Men de stod kvar och trängdes, eftersom de var tvungna att med egna ögon få övertyga sig om att tidningen säkert skulle komma ut. Han avslutar kåseriet med en hälsning som många tidningsmän och journalister säkert kan relatera till.

”Ni läsare, som kanske ögna igenom ’Arbetet’ på par minuter och sedan kasta bort tidningen med ett uttryck av missnöje över dess obetydliga och magra innehåll – ni vet inte att den har många kära vänner, att varje nummer med alla sina fel och brister är ett kärleksbarn, fött av kärlek till den sak tidningen tjänar.”

Förbundsorgan

Så småningom mötte detta kärleksbarn allt mer kärlek även på annat håll. Den stora vändpunkten kom i december 1909, då tidningen på ledarplats kunde meddela att arbetarförbundet på Borgs initiativ hade bestämt sig för att överta skötseln av tidningen från årsskiftet. En redaktion bestående av tidigare medarbetare vid Arbetaren tillsattes i Helsingfors, samtidigt som Åboredaktionen fick fortsätta på hemmaplan där tidningen även fortsättningsvis gavs ut.

I praktiken axlade sannolikt K H Wiik redan i samband med detta ansvaret som huvudredaktör, medan posten som ansvarig utgivare till följd av anklagelser om majestätsbrott till en början roterades aktivt. Den senare omstridda rikspolitikern Wiik knöts på så sätt tidigt till den finlandssvenska arbetarpressen, för vilken han skulle förbli en enorm tillgång för årtionden framöver. 

Hur länge arrangemanget med två redaktioner fortsatte är oklart, men antagligen existerade inte Helsingforsredaktionen mer än ett par år. Det var ändå mer än tillräckligt för att ge Arbetet den injektion den behövde, inte minst i form av nya och pigga medarbetare.  

De flesta av dessa skrev fortsättningsvis från Åbo. Till dem som bör nämnas hör bland annat akademikerna Hjalmar Eklund och Georg Boldt; olika i många avseenden men enade i de viktigaste – det intellektuella kapitalet och socialismen. Från 1914 medverkade även Gunnar Mörn, klockaren och bondsonen från Saltvik på Åland som kom att bli en av tidningens mest framträdande men med tiden också mest problematiska medarbetare.

I Helsingfors hade Wiik sällskap av bland andra Ivar Hörhammar, som under en kortare period verkade som ansvarig utgivare innan även han tvingades avtjäna det närmast obligatoriska fängelsestraffet för majestätsbrott. Bland medarbetarna återfinns också ingenjören Leo Hildén, som senare skulle bli både riksdagsman och Arbetarbladets första chefredaktör och den vid sidan om Wiik kanske största av dem alla: Axel Åhlström.

Insatserna av dessa och många fler medarbetare, i kombination med en säkrare ekonomisk situation och stödet från förbundet, gjorde att Arbetet snart ökade i både kvalitet och popularitet. Den spred sig snart utanför Åbo till hela södra Finland och från och med hösten 1912 blev den tvådagarstidning.

Ur årsberättelsen från 1915 framgår att tidningen under föregående år haft drygt 4000 prenumeranter, vilka ständigt ökade. Med dagens mått mätt är detta givetvis inga överväldigande siffror, men i förhållande till läsvanorna hos arbetarbefolkningen på 1910-talet kräver de ändå en viss respekt – framför allt då det vid samma tid existerade en motsvarighet i Österbotten. Sannolikt hade tidningen även nått 5000 prenumeranter inom kort om inte kriget hade kommit emellan.

Inskränkt pressfrihet

Första världskriget bröt ut sommaren 1914 och krigsutbrottet tog både Arbetet och hela Finland på sängen. Näringslivet skakades som en följd av de plötsligt avbrutna förbindelserna med Västeuropa och, inte sällan panikartade, lönesänkningar och andra inskränkningar i arbetarnas rättigheter blev vardagsmat. 

Samtidigt inskränktes även föreningslivet och pressfriheten. Krigscensur infördes genast efter Rysslands inträde i kriget och utvidgades snart till att omfatta allt politiskt tidningsstoff. Alla sammankomster ute i det fria förbjöds och alla föreningsmöten och interna sammankomster måste anmälas till myndigheterna. Landet var satt i undantagstillstånd, vilket givetvis påverkade Arbetets verksamhet. Direkt genom censuren, indirekt genom de ändrade förhållandena. 

Antalet prenumeranter och annonsörer minskade snabbt, trots att Österbottens Folkblad lagts ner 1914 efter åtal om majestätsbrott. Dessutom försämrades redaktionssekreterare Borgs hälsa vid samma tid och redan till hösten efterträddes han av tidningens allt i allo William Lundberg, som startat som dess ekonom men sedan en tid tillbaka även fungerade som huvudredaktör och ansvarig utgivare.

För rörelsen i stort gick det däremot bättre. År 1916 förrättades, trots att lantdagen inte sammankallades under hela krigstiden, lantdagsval och vid detta nådde socialdemokraterna sin största röstsiffra någonsin, ssegrade med hela 47.3 procent av rösterna och fick egen majoritet i lantdagen. Samtidigt ökade medlemsantalet stadigt efter några års paus. Samma utveckling skedde på svenskt håll, där K H Wiik 1916 valdes till förbundsordförande.

En radikalisering, frammanad av tilltagande varuknapphet och låga löner, kunde alltså anas trots den omfattande censuren. Det bubblade märkbart under ytan, både i Finland och resten av tsardömet. Detta skulle myndigheterna snart bli varse, då både Ryssland, Finland och Arbetet nu trädde in i en kort men intensiv period som skulle komma att förändra allt. En tid som för Arbetets redaktion skulle starta med optimism och framtidstro men sluta med desillusion, svält och ond bråd död.

Fortsättning följer.

Slutnot: reportageseriens innehåll är till stora delar inspirerade av Anna Bondestams verk. För den intresserade rekommenderas främst redan nämnda ”Arbetet – en tidning i Åbo på 1910-talet och människorna kring den” samt textsamlingen ”Eldsjälar”.