Antingen vi vill eller inte är vi alla del av ett samhälle. Vi är i vårt dagliga liv beroende av varandra. Men vad förväntar vi oss från samhället? Hur ska det se ut? Vill vi ha ett samhälle som bygger på delaktighet och gemensamt ansvar? Eller ett samhälle där den starkaste tar för sig och där utslagning och konkurrens delar upp oss i vinnare och förlorare? Vägvalet är vårt. Våra politiska val avgör åt vilket håll vi går i våra nordiska länder som Sverige och Finland.

På ett halvt århundrade gick Sverige från bondesamhälle till industriland. I Finland kom motsvarande utveckling något senare. Demokratin fördjupades och landet utvecklades. Med politiken som medel och fackföreningarnas strävanden att utjämna löneklyftorna pressades skillnaden i både inkomst och förmögenhet samman. Fram till mitten av 1980-talet var Sverige ett av världens mest jämlika länder. Satsningar som bra sjuk- och arbetslöshetsförsäkring, goda pensioner och ett väl fungerande socialt skyddsnät formade ett välfärdssamhälle byggt på ett skattesystem med ”skatt efter bärkraft”. Det bidrog till att både finansiera välfärden och utjämna klassklyftorna. Grunden för politiken var generella socialförsäkringar med ersättningar efter inkomstbortfallsprincipen. Perioder av sjukdom eller arbetslöshet eller när tiden för pension var inne behövde inte längre betyda fattigdom eller tappad levnadsstandard. Den nya tryggheten omfattade alla.

Sverige har haft all anledning att känna stolthet över välfärden. Men sedan början av 1990-talet har allt mer av det som tidigare byggdes upp börjat vittra. Landet har dragits isär och ojämlikheten ökat. Enligt mätningar från OECD är Sverige i dag det land där klyftorna i inkomst och förmögenhet stiger snabbast. De av de borgerliga regeringarna i Sverige (2006-2014) genomförda jobbskatteavdragen och borttagen arvs-, förmögenhets- och fastighetsskatt har gynnat de mest välbeställda. Samtidigt har de sociala skyddsnäten med allt från de generella socialförsäkringarna till pensioner urholkats. Ersättningarna som vid kris och ålderdom skulle värna levnadsstandarden har inte följt med löneutvecklingen i samhället. Utfallen av de färska riksdagsvalen i Finland och Danmark visar att medborgarna vill ha en ändring på detta.

Men följden av en allt mer nedmonterad generell välfärd och försämrade socialförsäkringarna är inte bara ökad otrygghet utan också ett allt mer segregerat Sverige. När den gemensamma välfärden inte längre fungerar som skydd tappar de med bättre resurser efterhand tilliten till den. I stället skaffar de sig privata försäkringar. Välfärden – med allt från sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar till tjänster som skola, vård och omsorg – blir privatiserat, bolagiserat och förvandlat till marknadsvara som med marknadens logik kommer att etablera sig och finnas där lönsamheten är störst. Människor i farliga yrken med hög skaderisk, människor i yrken med högre risk för perioder med arbetslöshet, kroniskt sjuka och handikappade kan av bolagen sorteras bort som olönsamma att försäkra. Glesbygd och resurssvaga områden där kostnaderna kan bli högre än möjligheten att göra vinst lämnas. När också staten, kommuner och regioner i samma anda bolagiserar och marknadsanpassar sina tjänster och service ökar klyvningen av Sverige. Samma sak kan f ö sägas om samhället inte är med och tar ansvar och man i stället väljer en renodlad marknadslösning när den mobila infrastrukturens 5G-nät börjar rullas ut – och landsbygden då åter hamnar i strykklass.

Men det finns ingen naturlag som säger hur ett samhälle måste utformas. Välfärden måste inte vara en marknadsstyrd vara. Lika väl som politiken kunnat driva fram privatisering av välfärden kan politiken driva på för ett samhälle med en stark gemensam sektor och med väl fungerande, generella, solidariskt finansierade och med ersättningar efter inkomstbortfallsprincipen utformade försäkringar på nivåer som följer löneutvecklingen. Den fråga vi som medborgare nu har att besvara är: Vad vill vi ha? Ett samhälle där marknaden styr välfärden och det vi betraktat som kunder och inte medborgare med lik rättigheter? Eller en av demokratiska beslut styrd välfärd där vi som medborgare står i centrum och där tillgång och behov kommer före ekonomisk lönsamheten. Valet är vårt. Du bestämmer vilket vägval Sverige – och Finland – ska göra på 2020-talet. En del av grunden för hur det blir med det vägvalet avgörs de närmaste åren av hur väl de Löfven- och Rinne-ledda regeringarna – och snart också Frederiksen i Danmark – förmår att leverera i förhållande till folks förväntningar.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare med erfarenhet från bl a riksdag och regeringskansli m m

Jaan Ungerson, omvärldsanalytiker