Ett tjugotal fackligt aktiva hade mött upp vid Industrifackets, före detta Metallarbetarförbundets, årligen återkommande höstträff som denna gång hölls i Helsingfors. Sari Yliaho var en av de österbottniska deltagarna.

Trots sitt finskklingande namn är hon helt svenskspråkig.

– Visserligen kan jag finska men efter en stund märker en finskspråkig att jag har svenska som modersmål, säger Yliaho.

Hon jobbar som logistikarbetare vid LKI Käldman i Bennäs i Pedersöre och är bosatt i Bäckby i samma kommun.

– Mitt jobb går ut på att ta emot varor i lagret och att lagra produkterna. För det ändamålet har vi ett roterande system.

Sammanlagt mellan 160 och 170 personer jobbar vid LKI Käldman. Av dem arbetar hundra inom produktionen. Drygt 80 av de sistnämnda arbetstagarna är medlemmar av Industrifacket.

Sari Yliaho är vice ordförande i Pedersöre metallarbetarfackavdelning nr 228.

– Jag började vid LKI Käldman år 2014. I det sammanhanget bytte jag fackförbund från Träarbetarförbundet till Metallarbetarförbundet. Jag är alltså relativt ny i metallfackliga sammanhang, berättar Yliaho.

Det hindrade dock henne inte från att väljas till ombud vid Metallarbetarförbundets ordinarie kongress 2016. Därigenom var hon också ombud vid de extra ordinarie metallkongressen i Helsingfors i maj 2017. Vid den sistnämnda kongressen fattades det slutgiltiga beslutet både om Metallarbetarförbundets namnbyte till Industrifacket och om en samgång med fackförbundet TEAM samt Träarbetarförbundet.

Språk och ungdom

Även vid det nya Industrifackets kongress i Tammerfors den 28 till 30 november är Yliaho ombud.
Det är speciellt två viktiga frågor hon vill betona i det sammanhanget.

– Vi måste värna om det svenska språkets ställning inom det nya förbundet. Vid metallkongressen 2017 var det inte enbart de svenskspråkiga ombuden som utnyttjade chansen att använda sitt modersmål från talarstolen. Det fanns också finskspråkiga ombud som valde att säga några ord på svenska. Språket är nämligen inte ett hinder utan en möjlighet, säger Yliaho.

Den andra utmaningen som står hennes hjärta nära gäller ungdomen.

– När vi värvar nya unga medlemmar så måste vi visa att fackföreningsrörelsen inte finns till bara för sin egen skull utan att den verkligen behövs.

Yliaho tror nog att man lyckas på den punkten.

– Åtminstone har vi inom Pedersöre metallarbetarfackavdelning nr 228 fått en hel del nya medlemmar den senaste tiden.

Som huvudförtroendeman har Yliaho enligt kollektivavtalet rätt till ett visst antal timmar för att sköta sitt uppdrag.

– Varje fredag träffar jag de anställda vid företaget för att diskutera frågor som de upplever som angelägna.

Vid LKI Käldman tillverkar man metallbearbetningsmaskiner.

– De är plockrobotar som flyttar plåtar fram och tillbaka. Just nu verkar vi ha ett bra drag vad gäller sysselsättningen.

Yliaho anser att förhandlingsklimatet mellan facket och arbetsgivarna är bra inom företaget.

– Varje vecka har vi gemensamma möten med vår arbetsgivarpart där vi går igenom gemensamma frågor på arbetsplatsen och får information om företagets verksamhet.

Yliaho påminner om att dagens ungdom arbetar i en annan verklighet än tidigare generationer.

– Numera sitter man inte trettio år på samma arbetsplats. Om man inte trivs på ett ställe så byter man jobb.

Nollinje inget alternativ

Den 31 oktober 2017 går teknologiindustrins, eller som det tidigare hette, metallindustrins kollektivavtal ut.

– Min uppfattning är att det finns rum för måttliga löneförhöjningar och att man inte ska satsa för mycket på lokala avtal. Vi behöver nämligen en central styrning av avtalen. Det finns många små arbetsplatser där lokala förhandlingar kräver tid, resurser och ansvar.

På frågan om hur stora kraven på löneförhöjningar borde bli svarar Yliaho att det är ännu för tidigt att säga.

– Men klart är att det inte kan handla om en nollinje. Dessutom borde kollektivavtalen ingås för en längre tid än bara ett år i sänder.

Sari Yliaho.