Då Finlands näringsliv (EK) förra veckan ordnade partiledardebatt ställdes frågan om strejkrätten borde begränsas. De som ansåg att så är fallet skulle räcka upp hande, vilket följande personer gjorde: Petteri Orpo (Saml), Juha Sipilä (C), Sampo Terho (Blå), Sari Essayah (KD) och Anna-Maja Henriksson (SFP).

Petteri Orpo sade att höstens politiska strejker inte hör till vår tid medan Juha Sipilä hänvisade till Sverige där politiska strejker också är tillåtna, men alltid hålls tidsmässigt begränsade och är mer en slags symbolisk protest.

SDP:s ordförande Antti Rinne lyfte fram att situationen är resultatet av en lång tids utveckling och att läget är annorlunda i Sverige eftersom hela den samhälleliga atmosfären är annorlunda. Därtill har arbetstagarna i Sverige mer inflytande och makt i företagen än i Finland, påpekade Rinne som tillsammans med Pekka Haavisto (Gröna), Li Andersson (VF) och Jussi Halla-aho (Sannf) alltså försvarade dagens strejkrätt.

Högern vill göra facket dyrare för medlemmar

Det är inte bara strejkrätten som ifrågasätts. Regeringen och EK har frångått det traditionella trepartssamarbetet för att lösa arbetsmarknadsfrågor samtidigt som högerpartier med jämna melllanrum vill “bromsa facket genom att göra det dyrare för medlemmar”.

Det senaste utspelet kommer från Kristdemokraterna.

– Det har visat sig att facket genom politiska och andra strejker kan stanna av Finland och Finlands export. Det är inte riktigt hälsosamt att de ska ha en sådan maktposition när vi vet att Finland står inför väldigt stora utmaningar, säger Peter Östman som är ordföranden för Kristdemokraternas riksdagsgrupp till Yle.

Hösten 2017 skapade SFP motsvarande rubriker då Stefan Wallin gick ut med att avdrag för fackföreningsavgifter borde begränsas.

Fackets kritiker försöker måla upp en bild av facket som en organisation som endast bryr sig om “den starkes rätt”. Enligt Östman bryr sig facket inte tillräckligt om visstidsanställda och arbetslösa.

I detta sammanhang kan det vara bra att googla fram tidningen Löntagarens mytknäckare från januari. Där svarar Ismo Kokko som är expert på anställningsvillkor på FFC så här på påståendet att facket endast försvarar de som redan har det bra:

– Det där är ett påstående som jag hör nästan dagligen. Jag anser att det handlar om en föreställning som gynnar dem som vill att arbetstagarna inte ska organisera sig.

– För det första är arbetstagarna inom FFC:s branscher inte de som har det bäst ställt i samhället. Inom servicebranscherna är ingångslönerna 1 400–1 500 euro i månaden, när finländarnas medellön är över 3 300 euro i månaden. Största delen av våra medlemmar kommer inte ens i närheten av medellönen. Är det de här människorna som har det bäst ställt i samhället? Nej. Många kan inte ens försörja sig på sin lön.

Peter Östman ifrågasätter också att fackförbundens chefer har hög lön och jämför dem av någon anledning med ministrarnas årsinkomster och inte med exempelvis näringslivets chefslöner. I dagens Finland är det heller inte ovanligt att till exempel en högt uppsatt kommunal tjänsteman förtjänar mer än en riksdagsledamot. Att ha förtroendevaldas inkomster som jämförelse kan alltså vara missvisande.

“Måste sätta ner foten”
I höstens konflikt på arbetsmarknaden, en följd av regeringens planer på en förnyad uppsägningslag, har regeringen och EK kritiserat facket hårt. Viktor Kock sade senast till Ny Tid att han finner det intressant att man från regeringens sida försöker flytta skulden för oron på arbetsmarknaden till fackförbunden när det var regeringens representanter som i samband med konkurrenskraftsavtalet lovade att inga fler försämringar i arbetarskyddet skulle genomföras.

– Jag är ingen förespråkare av strejker, men någonstans måste fackförbunden sätta ner foten när regeringen lagstiftar om arbetsmarknaden utan att prata med arbetsmarknadsorganisationerna, säger Kock till Ny Tid.

Till Arbetarbladet ger Kock nu två huvudargument för att fackföreningsavgifter ska vara avdragsgilla:

– För det första har arbetsmarknadsorganisationerna tagit på sig en del av lagstiftarens uppgifter. Genom förhandlingar sköter de en del av de uppgifter som annars skulle höra till lagstiftaren. Därav är det rimligt att avgifterna ska vara avdragsgilla då organisationerna sköter uppgiter som annars skulle höra till staten. Och om arbetsmarknaden sköttes enbart av regering och riksdag skulle kasten från en valperiod till en annan vara för stora och ska osäkerhet.

– För det andra kan man också se avgifterna som en kostnad för arbete. Andra sådan kostnader är också avdragbara, som kostnader för arbetsresor och arbetskläder. Fackföreningsavgifter är absolut en lika viktiga del av ens arbete.

Behövs strejkrätten i den omfattningen den har i dagens Finland?

– Ja, strejkrätten är grundläggande i alla demokratier. Regeringspartierna talar om strejker som någonting som står i kontrast till parlamentarism och demokrati trots att strejkrätten är en av demokratins grundstenar. Och oberoende vad de säger så är det faktum att vi inte har mycket strejker i dagens Finland.

Hur bemöter du kritiken som hänvisar till att politiska strejker är mer begränsade i Sverige?

– Jag skulle gärna ha Sveriges arbetsmarknadssystem i Finland, men att jämföra bara en liten del är inte relevant. De har bättre klimat och bättre självreglering på arbetsmarknaden i Sverige. Framför allt är det en attitydfråga som är den stora skillnaden. De sista åren har det varit lite si som så, men tidigare har man i Sverige haft en gemensam syn om att man vill bygga samhället med samarbete.

I Finland har samarbetet minst sagt fått sig en törn, finns det alls längre förutsättningar för ett fungerande trepartssamarbete?

– Det krävs mycket av nästa regering för att gå igång ett fungerande trepartssamarbete trots att ett sådant har fungerat så bra i Finland. Men mycket förtroende har förbrukats samtidigt som EK har sagt att arbetsgivarsidan inte är med.

Högern har i höst höjt röster om att facket är för starkt, vad anser du?

– Jag skulle säga tvärtom i dag. Under den här regeringen har vi sett att vi behöver ett starkt fack mer än någonsin. Vi behöver jämlika förhandlingspositioner. Arbetsgivaren har givetvis alltid en viss fördel, men med starka fackförbund kan vi nå mer jämlikhet.