Bokrecension

Sauli Niinistö, Mäntyniemen herra (INTO 2018) heter en nyutkommen bok som skrivits av två journalister från Aamulehti, Matti Mörttinen och Lauri Nurmi.

Mörttinen skrev i tiden om EU, en saklig och kunnig journalist. Nurmi är känd för sin bok Perussuomalaisten hajoamisen historia, som vann Suomen Kuvalehtis journalistpris 2017. Dessutom har Aamulehti utsett honom till årets journalist 2018.

De två journalisterna har haft hjälp av ett team som skaffat fram och kontrollerat material i massor.

Texten är översvämmad av detaljer. Särskilt de inledande avsnitten är därför tunga att läsa. En del material kunde gott ha lämnats bort.

Ibland kombineras uppgifterna med onödiga kommentarer som avslöjar en beundran av presidenten.  

De många detaljerna och sidohistorierna kan måhända intressera läsare som vill veta allt som pågick i tiden.

Berättelsen för det knappast berättelsen framåt att få veta att ”rödvin och whisky” har påskyndat Niinistös skrivande och ”skapat stämning”. Läsaren vill knappast tro på det heller.

Stort nummer görs också av att hans romans med den nuvarande hustrun, kunde hållas hemlig så länge.

Att Satakunnan Kansa fått nys om den, men inte skrivit om romansen, är – enligt författarna – ett fint exempel på hans kommande hustrus ”spirande förmåga att behärska offentligheten”.

Boken är dock mycket läsvärd och går igenom flera politiska händelser, ibland med nya fakta och färska infallsvinklar.

Två “avslöjanden”

Mot slutet, när författarna blivit varma i kläderna, löper texten bättre.

Några saker presenteras som avslöjanden. De har väckt debatt i media.

Den ena är att president Niinistö efter att ha talat med president Putin om läget i Ukraina blir orolig.  Putin var inte glad över att Finland deltar i EU:s handelsbojkott mot Ryssland.

Boken ställer detta i sammanhang med att president Niinistö låtit Fortums ledning förstå att det vore bra för Fortum att gå med i uppförandet av det nya kärnkraftverket i Pyhäjoki, som beställts från Ryssland.

Fortum följde vinken.  

Den andra händelsen är att president Niinistö möttes med representanter för arbetsgivarna och facket ute på Talludden, då förhandlingarna om konkurrenskraftsavtalet kört fast. Mötet skedde på initiativ av arbetsgivarnas Kari Häkämies.

Presidenten betonar den dystra ekonomiska utvecklingen för mötesdeltagarna och hoppas på ett avtal kan åstadkommas.

Statsminister Sipilä har samtyckt till mötet.

Några beslut tas ej.

Arbetstagarna går troligen med på diskussionen för att få bättre villkor. Regeringen har dittills varit helt omedgörlig.

Jag har svårt att se att dessa två händelser skulle vara oförenliga med presidentens roll enligt grundlagen.

I båda fall tas själva besluten av självständiga aktörer, som gott kunnat besluta annorlunda, om det varit förmånligare för dem. Presidenten har rätt att vara orolig för utvecklingen i republiken.

Litar på Tuomioja

Boken innehåller intressanta bedömningar om president Niinistös personrelationer.

De absoluta favoriterna enligt boken är utrikesminister Erkki Tuomioja och minister Suvi-Anne Siimes. Det går även oväntat bra att samarbeta med försvarsminister Jussi Niinistö.

Däremot har presidenten icke mycket övers för varken Alexander Stubb eller Carl Haglund.

Boken bjuder på rik läsning om en framgångsriks presidents bakgrund, karriär och sätt att sköta sitt jobb.

Författarna har gjort ett gott jobb.

Som sagt skulle mera distans till huvudpersonen och samlingspartisterna i hans närhet ha varit bra. Teamet som hjälpt dem har gjort ett enormt arbete med fakta som historieforskare säkert gläder sig över.

Två invändningar

Till slut några saker som rimmar illa, en stor och en liten:

Författarna envisas med att jämföra Niinistö med Urho Kekkonen.

Han borde jämföras med Mauno Koivisto som varit hans modell i mycket. Båda är hemma i Egentliga Finland, sparsamma när det gäller skattemedel, kommer ibland med nästan oförklarliga filosofiska uttalanden och ingendera var helt partiets man. De levde ofta i en viss spänning till partiledningen.

Båda upplevde därtill dramatiska händelser i sitt liv. Koivisto som ung soldat vid fronten och senare som socialdemokrat bland hårdföra kommunister i sitt jobb i Åbo hamn.

Niinistö genomled den första hustruns dramatiska död och upplevde hur det var att överleva tsunamins framfart med sina söner.

Den som hörde president Niinistö tala vid president Koivistos jordfästning vet vad jag talar om. Det var mer än ett formellt griftetal.

Den mindre saken jag är oenig med boken gäller vem som delgav Niinistö den dramatiska nyheten att hans första hustru omkommit i en trafikolycka.

Boken uppger att det var en av Sauli Niinistös närmaste vänner som gjorde det. Polisen skulle ha visats åt sidan.

Det var den lokala länsmannen i Järvenpää som bringade honom den grymma nyheten, efter att ha låtit den ovetande Sauli Niinistö först tala till partikongressen.

Vännerna rusade därefter fram för att trösta…

Sauli Niinistö samlade sig snabbt och åkte i ilfart hem till Salo för att trösta barnen.

Vad som sedan hände och hur kan ni läsa om i själva boken.

Jacob Söderman